Etiska kriterier för en kristen fredspolitik

Diskussionen om hur man skall kunna säkerställa freden har idag inskränkts till att gälla militär strategi och rustningsfrågor. Så uppstår i offentligheten det intrycket att fredspolitik är detsamma som militär säkerhetspolitik. Gentemot detta kan inte nog betonas att fredspolitik är något långt mer omfattande än bara strävandet att säkra freden

.

Dock kan försvaret tills vidare inte vara utan det militära bidraget … Vi måste därför överväga vilka krav vi i dag måste ställa på detta militära bidrag och efter vilka kriterier vi bör bedöma det … Gentemot den andra faran, kapprustningen, gäller det att göra allt som kan minska riskerna för en maximal rustning, i den gemensamma överlevnadens intresse, utan att man äventyrar den egna säkerheten.

Därför far det militära bidraget till att säkra freden i dag inte vara krigföring, utan måste vara förhindrandet av krig, varje krig. Utifrån detta mål och denna inriktning skall rustningen och den militära strategin bedömas, liksom de medel som används för detta syfte. Faran att kapprustningen fortsätter av bara farten tvingar oss till följande slutsatser: nukleär avskräckning är i längden inget tillförlitligt medel att förekomma krig.

De etiska krav som måste ställas på avskräckningen . . . är synnerligen stränga. Vi skall nu försöka att ange vägra synpunkter som måste tas med i en etisk bedömning ax kärnvapens avskräckande verkan.

Redan existerande eller planerade militära resurser får inte vare sig underlätta krigföringen eller göra krig sannolikare. Vi är på det klara med att vi med detta krav stöter på en motsägelse som knappast kan elimineras. Vapen är verksamma som avskräckningsmedel endast om man på ett trovärdigt sätt kan sätta in dem som ett verkligt hot … Att hota med en massutplåning som aldrig far sättas i verket – en moraliskt outhärdlig tanke – anses som särskilt verksamt medel att förebygga krig. Denna oerhörda spänning kan endast accepteras på villkor att hela säkerhetspolitiken går ut på att förebygga krig och att alla militära åtgärder är inordnade i en övergripande strävan att trygga freden med politiska medel.

Endast sådana militära medel får iordningställas och i sådant antal, all de är tillräckliga för syftet all ha en avskräckande verkan och därmed förebygga krig. Militära medel får inte anskaffas i strävan att vinna överlägsenhet. De måste orienteras efter målet att nå stabilitet, som uppnås i det ögonblick då ingendera sidan kan dra politisk eller militär nytta av sina vapensystem. Men inte ens en sådan inskränkning av de avskräckande medlen kan vara sista ordet i denna fråga. Vi far i längden inte slå oss till ro med ett ”minimum” av en förstörelsepotential, ”som alltid medför en verklig explosionsrisk” (Johannes Paulus II). Därför har alla ansvariga i stat och samhälle den tvingande plikten att söka efter alternativ till hoten om massförintelse.

Alla militära medel skall vara förenliga med ett effektiv ömsesidig rustningsbegränsning, rustningsminskning och avrustning.

Om avskräckningen, som påven säger, ”skall vara ett steg på vägen mot en fortlöpande avrustning”, då måste också enskilda militära åtgärder inriktas på trovärdiga ansträngningar att nå rustningsbegränsning och nedrustning. Detta mål är ännu inte nått. En effektivare rustningskontroll är därför ett nödvändigt krav som förstadium till en ömsesidig avrustning. För detta måste det finnas en beredskap på båda sidor. För att få kontroll över, hejda och slutligen vända kapprustningen är det nödvändigt med en egen avrustningstrategi, som ständigt strävar efter att reducera det ömsesidiga hotet till förmån för samarbete och åstadkommandet av relationer på alla nivåer, där detta är möjligt: diplomatiskt, politiskt, ekonomiskt, psykologiskt.

En sådan fredspolitik förutsätter begreppslig klarhet och trovärdighet hos personerna på ömse sidor, så att ett verkligt förtroende kan uppstå utöver avvaktande beräkning. En politik för minskad rustning måste inriktas på en successiv omställning av rustningsindustrin för civila ändamål. Inte ens beaktandet av dessa principer erbjuder absoluta garantier för att avskräckningspolitiken verkligen förhindrar krig. … Ar inte faran för en upptrappning vid aldrig så begränsade militära insatser så stor att det inte finns något tänkbart läge där man skulle kunna ta ansvar för beslutet att sätta in atomvapen, om alla faktorer vägs in. På europeisk botten måste frågan ställas med ny kraft med tanke på de konventionella vapnens ökande förstörelsepotential.

Vi hoppas och vi ber att den situation aldrig skall uppstå då någon ställs inför sådana avgöranden … Otvivelaktigt är det så att man på inga grunder kan rättfärdiga insatsen av atomvapen eller andra massförstörelsemedel för att utplåna befolkningscentra eller andra övervägande civila mål. Förintelsekriget är aldrig en utväg, det är aldrig moraliskt acceptabelt. Att möjligheten ändå består visar att mänskligheten nu står i en återvändsgränd där vi tvingas till ett resolut handlande. En möjlig utväg är att man förstärker ansträngningarna att trygga freden med politiska medel och fortsatt avrustning. Stater och maktblock måste äntligen lära sig att gestalta sina relationer utan att ta till hot och våld.

Övers. Anders Piltz

Den tyska biskopskonferensens yttrande Gerechtigkeit schafft Frieden kan beställas från sekretariat der deutschen Bischofskonferenz, Kaiserstr. 163, D-5300 Bonn