En betydelsefull rapport om dopet

Nyligen publicerades rapporten från Biskopsmötets teologiska kommission 1983 om dop och kyrkotillhörighet Dopet: teologiskt – kyrkorättsligt – pastoralt (Verbum). För den teologiska delen svarar prof. Per Erik Persson, för den kyrkorättsliga departementsrådet Göran Göransson och tör den pastorala domkyrkokaplan Bo S Säfström. Utan tvekan är det ett tungt vägande inlägg i den pågående debatten i Svenska kyrkan som förtjänar att uppmärksammas. Enbart besynnerlig verkar biskop Palmquists reservation mot detta sobra dokuments publicering.

Av rapportens inledning framgår: ”I dagsläget kan man – utifrån uppgifter som kan tas fram ur ämbetsberättelser till prästmöten – konstatera att cirka en halv miljon av kyrkans medlemmar är odöpta… Den klart vikande dopfrekvensen gör att denna grupp efter allt att döma kommer att öka med varje år.”.Och Bo S Säfström kompletterar denna uppgift: ”Ett par tusen konfirmander döptes under det senaste året. Antalet ökar raskt. 1985 kommer 20 % av de ungdomar som inbjuds till konfirmandundervisning att vara odöpta. Fortsätter dopfrekvensen att sjunka kommer andelen odöpta att öka till 50 % under de närmaste tjugo åren… Här nalkas vi också den pastoralt ömtåliga och väsentliga frågeställningen om i vilken utsträckning konfirmandens dop är en bekännelsehandling” (s. 69 f). Enligt vårt sätt att se ifrågasättes genom denna tendens allt mera Svenska kyrkans karaktär av en kristen kyrka (ty genom dopet verkställs ju på ett grundläggande sätt kyrkfolkets inlemmande i Kristus) och därmed också möjligheten till en autentisk kristen ekumenik (som ju på ett väsentligt sätt grundar sig på dopet).

Förslag till rättslig nyreglering

Klarsynt påpekar Göran Göransson för dem som uttalat farhågor att dopets karaktär av nådemedel skulle fördunklas om man knyter juridiska rättsverkningar (kyrkomedlemskap) till det, att man med fog kunde vända på argumentet och fråga om ett enbart på svensk lagstiftning grundat ”medfött” medlemskap i kyrkan verkligen ger ett klarare uttryck för Guds nåd än det sakrament som kyrkan enligt Jesu instiftelse förvaltar: ”Av rädsla för att knyta rättsverkningar till dopet löper vi ju tvärtom risken att fördunkla dopets sakramentala innebörd, att det överhuvudtaget sker någonting i dopet, som far verkningar för den döpte för resten av hans liv. Ett dop av den som redan i rättsligt hänseende är medlem av kyrkan får ju närmast karaktären av en benediktionshandling, ungefär som en kyrklig välsignelse över ett brudpar som redan är lagligen vigt.” Göran Göranssons välavvägda förslag hur frågan om kyrkomedlemskap genom dopet i Svenska kyrkan juridiskt skulle kunna nyregleras verkar realistiska och övertygande.

Pastorala aspekter

I sitt utmärkta kapitel om dopets pastorala aspekter fastslår Bo S Säfström: ”Dopet har börjat ta sina första steg tillbaka till sin rättmätiga plats både i kyrkorum och i församlingens medvetenhet. Men ännu återstår många steg innan dopet nått fram till den plats i vår kyrkas liv som det redan har i dess teologi.” Han föreslår en pastoral planering med följande målsättningar: 1. Dopet återförs till kyrkorummet. 2. Dopet återförs till gudstjänstlivet. 3. Dopet återförs i församlingens medvetande. 4. Församlingens ansvar för de döpta vidgas och fördjupas.

Allt detta är utan tvivel riktigt och av stor betydelse. Vi frågar oss emellertid om dessa målsättningar tar tillräcklig hänsyn till den sekulariserade och avkristnade situationen i samhället. Religionssociologer säger oss i sina undersökningar att endast omkr. 50 procent svenskar tror på Gud och att de flesta av dem inte tror på en personlig Gud till vilken man kan vända sig med bön om hjälp (Göran Gustafsson, Signum 1981, 267). Samtidigt tycks en folklig dopsyn knappast längre sammanfalla med en kristen uppfattning (jfr Kjell Petersson, Kyrkan, folket och dopet. En studie av barndopet i Svenska kyrkan, Lund 1977). Visserligen talar Säfström i samband med dop av vuxna och den växande gruppen av odöpta om ”en medveten pastoral dopstrategi” och om ”ett vuxenkatekumenat”. Men kan man här nöja sig med ett inomkyrkligt perspektiv? Borde hela frågeställningen om dopets pastorala möjligheter i dag inte kompletteras och fördjupas med den grundläggande frågan på vilket sätt vi i ett sekulariserat och avkristnat samhälle överhuvudtaget kan förmedla och återigen levandegöra kristen tro? Åtminstone ställer man från katolsk sida idag allt mera enträget denna fråga inte bara i Sverige (jfr Signum 1983: 224ff, Kan tro förmedlas?).

Det som emellertid intresserar oss mest i den föreliggande rapporten är den teologiska delen. Enligt vårt sätt att se kan ju frågan om medlemskap i kyrkan enbart få ett fullödigt svar med hjälp av en fördjupad teologi om dopet. Glädjande nog har också biskopsmötets teologiska kommission låtit sig ledas av denna insikt i rapporten och framlägger överväganden som väcker vår uppmärksamhet.

Dopets teologi

Professor Per Erik Perssons infallsvinkel är intressant. Hans utgångspunkt är människans existentiella situation, ”det mångtydiga människolivet”, där människan söker en tolkning av tillvaron. ”I religionerna … traderas tydningar av olika slag, också det som ligger utanför människan dras in i tydningen. I sådana sammanhang möter vi också ’vattnet’ som symbol för den fundamentala tvetydigheten. Utan vatten kan människan inte leva, vattnet ger liv – men vatten dränker också, tar liv. Vatten kan stå för ’liv’, vad källan är för den törstige, men också för ’död’, floden som dränker allt levande… Symbolen ’vatten’ är lika mångtydig som människolivet självt, också det behöver en tydning, ett tydande ’ord’, som ger ett mönster, som skapar ett sammanhang och en mening åt det människoliv … som vattnet genom sin symbolik är bärare av”……… ”Det egendomliga, och det specifikt kristna i detta sammanhang, är att detta ’ord’ är berättelsen om ett människoliv, ett händelseförlopp, som liksom berättelsen om varje människoliv är en lidandeshistoria. Det tydande ’ordet’ är inte någon djupsinnig spekulation eller teori, utan berättelsen om Jesus från Nasaret, en palestinensisk jude som torterades till döds vid början av vår tideräkning… Och nu kommer det som bryter alla kända mönster, hans nyss så förskrämda anhängare uppträder med en ofattbar glädje och säger att denne Jesus, som var död, han ’lever’, de har sett honom, mött honom, känt igen honom. Han ’har visat sig för dem’, ’Gud har uppväckt honom’, säger de. Man använder bildspråk för att uttrycka det oerhörda man erfarit… Det är detta som gör att man i fortsättningen inte längre kan tala om ’Gud’ utan att samtidigt berätta om Jesus. Vårt trebokstavsord ’gud’ är mångtydigt och kan stå för många vitt skilda föreställningar i religionernas värld. Men i och med att de knyts samman med berättelsen om Jesus får det en klar kontur och innebörd, sådan är Gud” (s. 11f).

Utifrån denna syn på Jesus utvecklar Persson sedan synen på dopet: ”När man berättar om Jesus … och människor i tro tar emot detta som en tydning ax, deras eget livslopp, då är omedelbart också dopet där. Även om Lukas’ återgivning i Apg av det som hände ’den första pingstdagen’ utgör en senare stilisering återger den dock ett mönster som överallt tar gestalt i urkyrkan. Där säger Petrus: ’lyssna på mina ord: Jesus från Nasaret, en man vars uppdrag Gud bekräftade inför er genom att låta honom utföra kraftgärningar och under och tecken mitt ibland er … ni lät laglösa spika fast och döda honom. Men Gud löste honom ur dödens vånda och lät honom uppstå, eftersom det inte var möjligt att döden skulle få behålla honom i sitt grepp … omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att ni far förlåtelse för era synder. Då far ni den heliga anden som gåva’ (Apg 2:22-24,38).”

Här fastslår P två drag som skiljer det urkristna dopet från det s.k. Johannes-dopet: Det första är att det kristna dopet förbinds med Andens gåva. Det andra för urkristendomen specifika draget är att dopet säges vara ett dop ”i Jesu Kristi namn” eller ”i herren Jesu namn” – formuleringar som efter allt att döma avspeglar den äldsta kristna dopformeln. Namn uppfattas här som något som anger vad namnets bärare egentligen är och står för. Att döpas i Jesu Kristi namn innebär därför att man om de kristna kan säga att de är döpta ”in i Kristus Jesus”, in i allt det som Jesus är och står för, sådan han är, den korsfäste och uppståndne. Dopet ses alltså som en delaktighet i Jesu död och uppståndelse.

Utifrån denna huvudlinje följer P sedan andra nytestamentliga tolkningar av dopets innebörd: att tillhöra Kristus (Gal 3:29), att renas från synderna, att nyfödas osv. Han sammanfattar dessa aspekter i följande tankar: ”Dopets vatten med dess liv/dödsymbolik ges en bestämd tydning genom förknippandet med det som berättas om Jesus av Nasaret, om hans liv och hans död. Genom dophandlingen räcks detta åt den döpte som en tydning av det tvetydiga händelseförlopp, som hennes och hans eget liv och egen död utgör. Så utgör dopets innebörd ingenting mindre än mitt eget livs och min egen döds djupaste innebörd och mening. Min väg till döden är en väg till livet -att smaka döden är en försmak av uppståndelsen och lovsången” (s. 24). Först därefter tillfogar P ett avsnitt om dopets förhållande till församlingen/kyrkan: ”Det urkristna dopet är just därför att det uppfattas innebära att den döpte sätts ’in i Kristus’ … också samtidigt ett insättande i ’ecklesian’, församlingen, kyrkan, som är Kristi kropp.” Två avsnitt om dopet och tron och om dopet och församlingens/kyrkans gränser som bl.a. behandlar i den svenska debatten särskilt omtvistade frågor avslutar framställningen.

En kommentar

P utvecklar här en anmärkningsvärd dopteologi som förtjänar att närmare kommenteras. Infallsvinkeln utifrån människans existentiella situation och tydning är onekligen ett nytt och lyckat grepp för att hitta en väg till förståelsen av dopet mitt i en sekulariserad omvärld som i stor utsträckning tycks ha förlorat en kristen syn på dopet. Vi frågar oss emellertid om denna utgångspunkt, ”dopets livstydning”, inte borde kompletteras med den tanke och det begrepp som i Skriften och sedan i urkristendomen gång på gång är förknippat med dopet, nämligen ”metanoia”, ”omvändelse”. Jfr Apg 2:38 i Petri predikan den första pingstdagen: ”omvänd er och låt er alla döpas” (jfr även Apg 3:19. 26: 9:35: 11:21: 14:15: 26:18: 2 Kor 3:16. 1 Thess 1:9: 1 Pet 2:25). Ligger inte i denna metanoia-tanke ett alltför väsentligt moment tör att kunna förbigås om man skall kunna uppfatta det kristna dopets tydning – riktigt och på så sätt utveckla en oförkortad och fullödig, dopteologi? Dop ”i Kristi namn” innebär ju nödvändigtvis en hjärtats omsändelse till helt nya orienteringar och värderingar.

Därtill kommer något annat as större betydelse. Persson utgår i sin framställning från det som vi idag brukar kalla en narrativ (dvs. berättande) kristologi, och om vi inte misstar oss hittar vi hos honom en tydlig inspiration från Schillebeeckx. Vi har ingenting att invända mot det. Emellertid tror vi att denna narrativa kristologi borde kompletteras med ett moment: Jesus är inte enbart Guds ”tydande ord”. Han är i själva verket Guds ”sakrament” för världen, dvs. den genom

vilken Guds frälsande kärlek personligt och slutgiltigt blir synlig och verksam i världen. Detta komplement krävs för att undvika all tvetydighet som eljest kan uppstå.

Återstår en tredje punkt där vi skulle önskat en fördjupad syn. Det rör sig om dopets förhållande till och ställning i kyrkan. P utgår från en individualistisk dopsyn: ”Genom dophandlingen räcks detta (dvs. förknippandet med det som berättas om Jesus av Nasaret) åt den döpte som en tydning av det tvetydiga händelseförlopp, som hennes och hans eget liv och egen död utgör.” Genom att den döpte därigenom sätts in i Kristus blir dopet ”samtidigt också” ett insättande i kyrkan.

Vi har intrycket att ett sådant individualistiskt betraktelsesätt varken riktigt motsvarar Skriftens eller urkristendomens syn. Även en narrativ kristologi borde utgå från Jesu grundläggande intention att fullborda Guds gamla förbund med sitt folk. När detta leder till konfrontation och till ett slutgiltigt förkastande instiftar Jesus ett nytt förbund till vilket han kallar de troende. ”Denna bägare är det nya förbundet genom mitt blod ” (l Kor 11:25). I och genom detta nya förbund som i urkristendomen sedan antar synlig gestalt i ”ecklesian”, församlingen, kyrkan, skall de troende få del i Kristi frälsning. I kapitlet om Guds folk har Vaticanum II i konstitutionen om kyrkan givit uttryck åt denna urkristna tanke: ’Det har behagat Gud att helga och frälsa människorna inte som enskilda och oberoende av varandra utan genom att församla dem till ett folk som skulle känna honom och tjäna honom i helighet. Han utvalde fördenskull det israelitiska folket till sitt egendomsfolk, slöt med det ett förbund och undervisade det steg för steg… Allt detta blev en förberedelse till och en förebild för det nya och fullkomliga förbund, som skulle slutas i Kristus… Som sin kyrka har Gud sammankallat och grundat en gemenskap av dem som i tro ser upp till Kristus som frälsningens upphovsman och som enhetens och fredens ursprung. Denna kyrka skulle vara för alla och envar denna frälsningsbringande enhets synliga sakrament” (dvs. verksamma tecken) (nr 9).

Här uttrycks att det är Guds nya förbund i Kristi ”ecklesia” som blir Jesu grundläggande tecken och ”sakrament” här i världen genom vilket vi som troende blir delaktiga i Guds frälsande mysterium. Dopet blir då – enligt urkristen syn – en ”initiation” till detta mysterium vilken sedan fullbordas i nattvarden där vi mottar Kristi lekamen och blod och därigenom djupast blir delaktiga av den korsfäste och uppståndne Herren.

Vi medger att det är en besvikelse att rapporten här inte har tagit sin utgångspunkt från den urkristna tradition som har sin grundval i Skriften och därifrån försökt belysa frågan. Vi är övertygade om att dop – kyrkomedlemskap – problematiken kan få ett fullödigt svar enbart i det perspektiv som vi här antytt.

Ett allvarligt försök

Även om vi i det teologiska resonemanget inte helt kan ansluta oss till rapportens framställning och i den pastorala behandlingen av dopfrågan finner aspekter som inte blivit tillräckligt penetrerade ser vi i det föreliggande dokumentet ändå ett allvarligt försök att klara upp en fråga som ytterst sett berör Svenska kyrkans kristna och ekumeniska grundvalar. Det vore enligt vår mening ett ödesdigert tecken om denna rapport inte skulle vinna gehör hos den arbetsgrupp under kyrkans centralstyrelse som förbereder ett förslag i dopfrågan till 1985 års session med kyrkans riksmöte.