I terminalrummet

Våren har vänt sig bort. Och från vältaliga

esplanader kommer vi till detta rum med naket

fönsterkors. Till den ordlösa.

Du vänder dig mödosamt i sängen

kring kroppens dunkel där livet löper amok.

Ett tunt leende drar över det brungula

ansiktet. Som en rännil i ödemarken.

Och vi dricker för intet.

Dagar utan riktning. Blicken trevar inåt

medan du långsamt närmar dig den trånga,

mörka porten.

Inget fostervatten vaggar dig i denna skymning.

Halsen vrider sig likt ett olivträd.

Det är livet som rosslar i dig.

Det torra skinnet spänner över kraniet. Händerna

knyts krampaktigt kring ingenting. I detta sista rum

är allting avigsida, ovetskap.

Törst. Stendryck. Obegriplighet. Smärtgrus.

Även bönen är uttorkad. (Men någon annan fortsätter

att be i oss utan ord.)

Våra tomma händer finner dina

och stumheten övergår i tystnad.

Så vidtar den barmhärtighet vars namn är ketogin.

Dag efter dag tycks du sväva någonstans

inne i plågan.

Utanför – vilsna ord. Ömhetens gråa dun.

Tills allting stillnar

och blir till ett mörkt

ljus.

Till B. 25/3 1984