Våren har vänt sig bort. Och från vältaliga
esplanader kommer vi till detta rum med naket
fönsterkors. Till den ordlösa.
Du vänder dig mödosamt i sängen
kring kroppens dunkel där livet löper amok.
Ett tunt leende drar över det brungula
ansiktet. Som en rännil i ödemarken.
Och vi dricker för intet.
Dagar utan riktning. Blicken trevar inåt
medan du långsamt närmar dig den trånga,
mörka porten.
Inget fostervatten vaggar dig i denna skymning.
Halsen vrider sig likt ett olivträd.
Det är livet som rosslar i dig.
Det torra skinnet spänner över kraniet. Händerna
knyts krampaktigt kring ingenting. I detta sista rum
är allting avigsida, ovetskap.
Törst. Stendryck. Obegriplighet. Smärtgrus.
Även bönen är uttorkad. (Men någon annan fortsätter
att be i oss utan ord.)
Våra tomma händer finner dina
och stumheten övergår i tystnad.
Så vidtar den barmhärtighet vars namn är ketogin.
Dag efter dag tycks du sväva någonstans
inne i plågan.
Utanför – vilsna ord. Ömhetens gråa dun.
Tills allting stillnar
och blir till ett mörkt
ljus.
Till B. 25/3 1984