En bra bild av Bang

Barbro Alving (1909–1987) skulle i år ha blivit hundra år. Det är en lika god som välkommen anledning för dottern Ruffa Alving att ge ut denna bok om modern. Den uppmärksamhet som på senare tid har kommit Bang till del har i hög grad rönt hennes journalistiska verksamhet. Särskilt hennes reportage från Berlinolympiaden 1936 och hennes verksamhet som krigsreporter i Spanien har då uppmärksammats. Maj Wechselmanns film om henne går helt i detta tecken.

Denna sida fördöljs verkligen inte i denna bok. Vi får ett fylligt urval ur Bangs reportage, både hemifrån – och då ofta om till synes mycket triviala händelser – och internationellt. Vi får se den också mycket rutinerade journalistens ångest inför en förestående deadline och vi får en inblick i de speciella frestelser som denna livsform innebär och som Barbro Alving ibland dukade under för. Men hon reste sig alltid och hennes livsvilja måste ha varit formidabel. Vi påminns också om de villkor som på den tiden gällde för en ogift blivande moder som tågade upp till Dagens Nyheters chefredaktör Sten Dahlgren, kommendörkaptenen kallad (vilket han också var) och redogjorde för tillståndet. (Det var inga problem att få tjänstledighet; hennes brytning med tidningen berodde på Tingstens inställning till svenska atomvapen.)

Mod saknade hon verkligen inte. Hon hade en stor portion av den nyfikenhet som är nödvändig för den som arbetar i tidningsvärlden. Och hon hade en mycket stor stilistisk förmåga. Den märks också i de privatbrev som vi får läsa i denna bok. Tidens slangord och ett ibland något kvalmigt innehåll förminskar på intet sätt deras charm.

Men Bang var mera än detta. Det fanns hos henne en andlig sida som med åren fördjupades. Ruffa Alving går i sin inledning inte mycket in på detta, men i några brev till dottern berättar Bang själv om det. Första gången religionen på allvar blev en fråga för henne var i samband med att hon under spanska inbördeskriget klarade sig undan en flygolycka med dödlig utgång, där en god vän dog. ”Jag skulle ha varit med på det planet … Jag upplevde – dunkelt – detta oerhörda. Han var människan som dog när jag fick leva. Där jag blev skonad.”

Pingsten 1959 konverterade hon till den katolska kyrkan. Det skedde i Paris, där benediktinen Andreas Rask var hennes handledare. ”Han är f. d. Uppsalastudent och en glad lax han också.” Gunnel Vallquist var också en i kretsen och besöket i Chartres obligatoriskt. Det skulle ha varit intressant om boken i sitt urval också hade haft några av Bangs senare artiklar i Katolsk kyrkotidning. Men det är tydligt att det inte var lätt för henne att tala och skriva om det innersta. Hur frejdigt frispråkig hon än kunde vara, så fanns det en helgedom som inte allmänheten släpptes in i.

Denna bok ger en god bild av Barbro Alving. Mycket arkivmaterial lär vara samlat, och det skulle förvåna om det inte kommer en större biografi om denna märkliga människa.