Det bidde en tumme – men välstickad

Jersild är suverän när det gäller att skildra vinddrivna människor i välfärdens periferi. Roland, en alkoholiserad tredje klassens underhållningsmagiker, får sin hund stulen när han är inne på Åhléns för att stjäla hundmat. Utan stöd och sällskap tappar han den lilla kontroll han har över livet och går ner sig totalt. En dag erbjuds han ett oavlönat vaktmästarjobb på ett rekryteringsföretag och flyttar in i firmans vilrum. Där blir han kvar i över två drogfria år. Jersild går inte nära inpå sina människor. Vi får inte följa Roland genom ångestsvett och tomhet. Han noterar hur många dagar och så småningom månader han har varit nykter men nykterheten är snarare en följd av livssituationen än en seger över begäret. Den är något som händer honom liksom nästan hela hans liv är något som sker utan hans aktiva medverkan. Vid några få tillfällen tar han ett eget beslut och framstår som en autentisk människa. För övrigt flyter han med i de skeenden som händelsevis råkar drabba honom.

Edens bakgård skulle ”bara” ha varit en fascinerande skildring av en människa som låter saker hända sig om inte Jersild hade velat lägga ytterligare en dimension till romanen. Titeln tyder på att tyngdpunkten ligger på denna andra sida. Förlagsinformationen leder i samma riktning. Den ger en kort introduktion som avslutas med en suggestiv formulering om att kontoret också sysslar med något helt annat. Detta andra är HoloDromen, en butik som säljer virtuella upplevelser till företag och privatkunder. Dit kan man komma för att i full verklighetsillusion rida i Provence, träffa en död släkting eller dyka på Stora Barriärrevet. Under de år som Roland är på firman utvecklas utbudet allt mer i pornografisk riktning där både pedofiler och sadomasochister kan få sina önskemål virtuellt tillfredsställda.

I romanens sista del sker ytterligare en förändring av verksamheten. HoloDromen blir till HaloDromen, ett religiöst centrum där alla slag av religionsutövare kan delta i gudstjänster, möta religiösa portalfigurer och även pröva på hinsideslivet, allt i virtuell realistisk illusion. Här finns bland annat en laddad scen där Roland söker något slags botgöring för en ond handling han begått i sitt tidigare liv. Tillsammans med en anställd pater bläddrar han i en varukatalog med illustrerade fasor för att välja den virtuella skärseld som passar till just hans skuld. Hur hett och hur länge är några av frågorna han ställer sig.

Trots alla möjligheter är det i denna sista del som romanen tappar farten. Andra science fictionförfattare har utnyttjat liknande koncept till att göra psykologiska djupdykningar i människors behov och längtan, skildringar av gränssnittens komplikationer när olika verklighetsplan kolliderar, burleska samhällsanalyser eller rätt och slätt en spännande historia. Här blir det ingenting, inte ens den religionskritik man hade kunnat vänta sig i en bok från Fri Tanke. Det är som om Jersild missar ett öppet mål, eller snarare struntar i att skjuta. Det underliga är att han låter Roland formulera just den tanke som skulle ha vitaliserat HaloDromskildringen: ”För något har jag vid det här laget lärt mig: jag kan både genomskåda en illusion och tro på den.” Här finns den tändhatt som kunde ha gjort en platt berättelse till ett mångdimensionellt romanbygge kring äkthet, frihet och liknande existentiella frågor. Men det blir bara en replik.