Judas – inget svart får?

Det är inte ofta som bibelvetenskapligt intressanta texter publiceras med buller och bång i publikationer utanför de lärdas krets. Men det var just vad som skedde under fastan 2006. Den välrenommerade amerikanska tidskriften National Geographic tryckte då en artikel betitlad ”The Judas Gospel. Decoding the secrets of a 1700-year old text”. Dessutom kunde man på webben ladda hem den koptiska texten och en engelsk översättning. Det hela kom dock inte alldeles överraskande: Redan året tidigare, alltså 2005, hade jag i en tysk dagstidning råkat läsa en stort uppslagen artikel (oavsiktlig läcka eller marknadsföring för att trigga intresset?) om att nya revolutionerande avslöjanden om Judas Iskariot väntade just bakom husknuten.

Vilka visade sig då dessa revolutionerande nyheter vara? Jo, Judas var inte alls det svarta fåret i Jesu lärjungakrets. Tvärtom, han var den ende som verkligen förstod Jesus, och hans förräderi var i själva verket en stor tjänst han gjorde denne. Man fann en biblisk utgångspunkt för en sådan tolkning i Joh 13:27, där Jesus ger Judas uppmaningen: ”Gör genast vad du skall göra!” Detta läses då som en uppmaning att Judas skall lämna över Jesus till de dömande myndigheterna, för att hans kropp skall avrättas, så att själen befriad kan återvända till de himmelska sfärerna. På så sätt skulle Jesus befrias från den materiella världens ondska, och han skulle för evigt vara Judas tacksam.

Vad är att säga om detta, det skall erkännas, högst förenklade referat? Flera av de tankar som National Geographics artikel tillskriver texten var kända av den tidigare religionshistoriska forskningen, särskilt som den utvecklats efter fynden av Nag Hammadi-biblioteket mot slutet av 1940-talet. Den vitt spridda gnostiska idéströmningen såg en motsättning mellan den materiella världen, definitionsmässigt ond, och andevärlden, som ensam representerade det goda i tillvaron. En variant av gnosticism, den så kallade sethianska gnosticismen, vände upp och ner på många bibliska föreställningar; sålunda såg man ormen i paradiset och Kain som goda gestalter. Det är inte underligt, att man i sådana kretsar ville förstå också Judas i ett nytt ljus och se honom, inte de andra lärjungarna, som den som verkligen förstod Jesus och integrerade hans budskap med sin person.

Det visade sig mycket snart, att forskarna bakom National Geographics artikel hade övertolkat sitt material och läst in en sethiansk gnosis som knappast finns där. Denna övertolkning hade gjorts av etablerade koptologer och religionsvetare; det var inget fel på deras kompetens. Men de hade lämnats ensamma utan möjlighet att konsultera kolleger utanför den egna gruppen och bryta sina idéer med dem. Detta grova misstag hade ekonomiska orsaker: för att få största möjliga uppmärksamhet och alltså generera största möjliga inkomster för förlaget förbjöds de utvalda forskarna att rådfråga kolleger utanför de invigdas snäva krets. De fastnade därför i sina första hugskott och kom, omedvetet, bara att se det som stödde deras egna sensationella hypoteser.

Vi har all anledning att vara tacksamma över att Jörgen Magnusson har gjort Judasevangeliet tillgängligt på svenska och försett det med en kommentar, som sätter in texten i ett religionshistoriskt sammanhang. Denne är en av vårt lands främsta kännare av de gnostiska idéströmningarna och det koptiska språket, det språk utan vilket inget seriöst studium av gnosticismen är möjligt idag (Nag Hammadi-biblioteket är också på koptiska; de grekiska originalen är däremot försvunna). Vad är det då som Magnusson gör i den anmälda volymen?

i det inledande kapitlet får läsaren en sällsynt spännande skildring av omständigheterna kring själva fyndet, från dess fyndplats i en grav i Nildalen ungefär halvvägs mellan Kairo och Nag Hammadi, ut på den svarta marknaden, hur manuskriptet sedan stjäls från sin innehavare och flygs fram och åter över Atlanten för att i skydd av mörkret bjudas ut för en astronomisk summa. Till slut hamnade texten hos den välkända och ekonomiskt starka amerikanska tidskriften, som av naturliga skäl gjorde sitt bästa för att slå mynt av den.

Magnusson fortsätter (kapitel 2, 3 och 7) med att beskriva den äldsta kyrkans historia, främst då situationen i Galiléen på Jesu tid med den konflikt mellan Jesus och de judiska auktoriteterna som vi finner så många spår av i de kanoniska evangelierna. Han tolkar denna konflikt mycket mera konkret och mindre teologiskt än vad som är brukligt. Den gäller enligt honom främst budorden om sabbatsår och jubelår, bestämmelser som Jesus i lydnad för Guds lag ville återinföra i landet, sedan de välbärgade ledarskikten (kanske främst den översteprästerliga familjen med Hannas och Kajafas i spetsen) sett till att de aktuella budorden med deras syfte att skydda de små och fattiga inte längre åtlyddes.

Författaren vill (kapitel 4) ge en positiv roll åt Judas Iskariot: han var den som, utan att vara perfekt, dock förstod Jesus bättre än de andra lärjungarna. En viktig punkt blir då att visa, hur de kanoniska evangelierna efter hand svärtat ner Judas på ett sätt som saknar historisk grund. Det är förvisso sant, och det blir än tydligare att Magnusson har en poäng, om man följer utvecklingen framöver och också läser biskop Papias’ notis om Judas. Det är inte säkert att Judas alltigenom var den nattsvarta figur som den kristna traditionen har gjort honom till.

Därefter (kapitel 5) får läsaren en kort sammanfattning av hur Magnusson ser på framväxten av gnosticismen eller, kanske rättare sagt, hur han vill visa, att den splittrade situation som vi finner mot andra hälften av 100-talet med stor sannolikhet kan härledas tillbaka till Jesu egen tid. Det har aldrig funnits någon ”renlärig” kristen tro, och Judasevangeliets syn på relationen mellan Judas och Jesus, den må vara influerad av sethiansk gnosticism eller inte, kan mycket väl göra anspråk på att vara historisk.

Till sist (kapitel 6) ges en svensk översättning av texten i dess helhet, det vill säga de delar som är bevarade – det finns åtskilliga luckor i handskriften – med förklarande noter. Mycket är förvisso, precis som Magnusson säger, oklart i texten. De många och ibland långa luckorna gör att man som läsare tappar sammanhanget. Om man därtill lägger, att de gnostiska tankesystemen är mer än lovligt komplicerade, inte minst i den här texten, ger det sig av sig självt, att det kommer att dröja länge, innan en översättning kan göra anspråk på att vara slutgiltig. Magnussons översättning representerar ett viktigt steg framåt, jämfört med National Geographics version på webben, och vi kan bara gratulera honom till ett väl genomfört verk.

mina invändningar gäller inte så mycket översättningen – jag läser inte koptiska tillräckligt väl för att mästra Magnusson – utan en grundläggande tanke, som jag finner under ytan tvärs igenom boken: Judasevangeliet kan ge oss lärdomar om den historiske Judas Iskariot och dennes relation till Jesus och till de övriga lärjungarna. Det är därför som flera kapitel ägnas den historiske Jesus och hans omvärld. Enligt min mening är detta ohållbart, och det skulle ha varit att föredra, att de kapitlen hade fått bilda underlag för separata uppsatser utan att kopplas till den nyfunna texten, som hör hemma i en helt annan värld mer än hundra år senare. Tanken att konflikten mellan Jesus och de judiska myndigheterna till viss del kan ha sin bakgrund i frågan om sabbatsår och jubelår är nämligen inte alls orimlig och skulle ha vunnit på att torgföras utan att göras beroende av den nya texten.

ibland resonerar författaren onödigt fyrkantigt, till exempel när det gäller det grekiska ordet paradidonai, ’överlämna’. Som bekant används detta ord gång efter annan i de bibliska evangelierna, framför allt just om Judas, då det i normal bibelöversättningstradition har getts innebörden ”förråda”. Det är riktigt att paradidonai som en ur sammanhanget lösryckt glosa snarare betyder ”överlämna”. Men Magnusson har förbisett att ord aldrig används utan att stå i ett sammanhang och att de måste tolkas utifrån detta sammanhang. Det är inte realistiskt att Judas så konsekvent skulle ha getts en neutral stämpel ”den som överlämnade honom” i texter (evangelierna) som är starkt negativa mot honom. Det är inte så att ”översättarna [av Bibel 2000] varit mycket ovarsamma” som Magnusson oförsiktigt skriver. Men samtidigt är det ingen tillfällighet, att den språkligt mera sofistikerade Lukas använder det korrekta substantivet prodotes i sin version av apostlalistan (Luk 6:16). Han har känt det språkliga problem som Magnusson pekar på men där denne vilseletts av sin önskan att teckna den historiske Judas så positivt som möjligt.

Sammanfattningsvis: Författaren har gjort ett förtjänstfullt arbete, när han snabbt gjort en nyupptäckt spännande text tillgänglig för den intresserade svenska allmänheten. Det är inte rimligt att begära, att konsensus skall råda kring textens betydelse blott tre år efter det att den publicerats. Min övertygelse är ändå, att Magnussons bidrag kommer att tas seriöst också när den första krutröken skingrats.