Stolpes storverk fullbordat

Ännu för femtio år sedan kunde litterära verk från antiken översättas utan någon kommentar. Så var det med Emil Zilliacus prisade utgåva av Aischylos och Sofokles. Den läsare som eventuellt undrade över något, fick leta upp relevant litteratur på egen hand. Så var det också med Bibeln 1917: ren och avskalad mötte den läsaren utan noter – här var det nog närmast hänsynstagande till andra konfessioner än Svenska kyrkan som motiverade denna återhållsamhet. Och när lundaprofessorn Claes Lindskog gav ut sin översättning av Platons skrifter på 1920-talet så fick läsaren endast Platons till svenska tolkade text. Dock, en kort inledning fanns till varje dialog och i ett avslutande band skrev Lindskog om Platon och hans tänkande.

Hur annorlunda nu! Ingen antik text kan ges ut i översättning utan diskussion om olika läsarter i notapparaten och en åtminstone kortfattad kommentar till de svåraste ställena. Läsaren förväntar sig – med rätta – att bli informerad om de avsnitt där tolkningen är osäker. Så gjorde i och för sig K. V. Zetterstéen i sin översättning av Koranen från 1917, men då var han tämligen ensam om detta.

I denna trend ställer Jan Stolpe beslutsamt in sig med sin översättning av Platons samlade skrifter. I noterna, föredömligt placerade i slutet av varje volym, redovisas öppet problem i handskriftstraditionen och vad som har föranlett översättaren att välja den eller den läsarten. Majoriteten av noterna är dock förklaringar som avser innehållet, ofta även referenser till andra dialoger av Platon. Men Stolpes hjälpsamhet mot läsaren slutar inte där. Från och med bok 2 finns det i slutet av varje volym en fyllig litteraturförteckning som också innehåller uppgifter om moderna översättningar. Tyvärr saknas detta i bok 1 med så viktiga verk som Sokrates försvarstal, Gästabudet, Faidon och Gorgias.

Anordningen är i stort sett kronologisk med de reservationer som ligger i att flera av verken är svårdaterade. Och här finns verkligen allt med som har gått under Platons namn sedan antiken. Det leder till att vi för första gången på svenska har fått översättningarna av flera av de med stor säkerhet oäkta dialogerna, samlade i den sjätte och sista boken. Detta är enbart en fördel, ty det visar hur Platons tankar bearbetades inom den av honom grundade akademin. Hos Stolpe finns även epigrammen med, en samling av elegiska distika som inte gärna kan ha Platon till upphovsman, men som ger översättaren tillfälle att lägga i dagen en inte obetydlig poetisk talang.

Det är nu inte första gången Platon översätts till svenska. Ovan nämndes Claes Lindskogs version, men bortsett från att språket är åldrat, så är frånvaron av varje kommentar skäl nog att översätta på nytt. En prisad översättning av Staten gjordes 1872 av Magnus Dalsjö (ny upplaga 1902), lektor i Kristianstad. Jan Stolpe översatte Platon redan tidigare; 1993 utgav han tre av dialogerna i bok 1 och de har nu grundligt omarbetats.

Men är det då lämpligt att en enda person gör en sådan översättarprestation? Bibel 2000 är till omfånget mindre, men där var många personer involverade. Skillnaden är den att Platons texter (i allt väsentligt) går tillbaka på en enda person och därför lämpligen kan tolkas av en enda. Visserligen finns hos Platon, denne litteräre konstnär som själv misstrodde litteraturen, många olika stilarter, men den skicklige översättaren lär sig att växla mellan dem. Dessutom är även detta faktiskt ett lagarbete, eftersom många har varit engagerade som granskare av de olika delarna. Särskilt märks att Nordens mest frejdade Platonforskare, Holger Thesleff i Helsingfors, har varit delaktig i arbetet.

Här skall nu inte Platons filosofi recenseras utan frågan gäller om den grekiska texten till hans verk har fått en god svensk språkdräkt. Att så är fallet, är tydligt nog. Det är en erfaren grecist som har gripit sig an det grekiska originalet. Detta är, åtminstone för det mesta, inte särskilt svårt och det är väl förklaringen till att flera av Platons dialoger, främst Kriton, så länge har kunnat användas i skolorna. Men det finns många fallgropar, och det gäller att vara väl inläst på filosofihistorien både före och efter Platon för att hitta de rätta orden. Uppmärksammat har det blivit att Stolpe har bytt ordet idé mot form, vilket får anses vara en förbättring. Om vi hädanefter kommer att tala om Platons ”formlära” i stället för idélära, är väl mera osäkert.

Hur låter då Sokrates hos Stolpe? Det har sagts att han hos Dalsjö låter som Boström, den tidens svenske riksfilosof, och hos Lindskog som Hans Larsson, ”Kloge Hans”, filosofiprofessor i Lund under Lindskogs egen tid. Att man inte på samma sätt kan karakterisera Stolpes Sokrates beror väl främst på att ingen svensk filosof numera dominerar scenen på ett sätt som kunde vara möjligt att göra ännu för knappt hundra år sedan. Stolpes spänstiga och livfulla prosa för närmast tanken till dagstidningarnas kultursidor, låt vara att meningarna ibland kan vara betydligt längre. På ett ställe (i början av nionde boken i Staten) finns en mening som i svenskan omfattar femton rader! I en not upplyser översättaren om att grekiskan har 128 ord, av vilka 31 är verbformer. (Än mera frappanta exempel finns hos kyrkofäderna.)

Även om majoriteten av texterna kallas för dialoger, så är det dialogiska momentet inte alltid så framträdande. Sokrates tar med en gång ledningen, och samtalspartnern får ofta inskränka sig till korta och instämmande repliker. (Det finns undantag från detta, främst Gästabudet.) Här har översättarens fantasi ställts på prov. Från bara några sidor i Gorgias har jag noterat följande exempel på affirmativa yttranden: Ja, Javisst, Naturligtvis, Så måste det vara, Just det, Nej, inte alls, Ja, det tror jag, Jo, det anser jag, Precis, Låt gå, Överens. – Variationen i svenskan är nog ofta större än det grekiska originalet motiverar.

Översättaren väjer inte för expressiva, vardagliga uttryck. De möter oftast när något skall avvisas. Exempel: Snicksnack, Pyttsan. I början av Gästabudet bekänner Pausanias att han mår ”tjyvtjockt efter gårdagens bläcka”. Hos Lindskog mår han ”allt annat än väl efter gårdagens pokulerande”. Lindskogs replik låter oss höra en äldre herre diskret sammanfatta följderna av gårdagens middag på Stadt; hos Stolpe hör vi några studenter tala om nationsfesten de varit med på.

Endast någon gång faller översättaren in i en grecism. På ett ställe i Staten omtalas människan som ”han” och ”honom” i stället för ”hon” och ”henne”, vilket rimligen måste bero på att ordet för människa är maskulinum på grekiskan liksom i de flesta genusdifferentierande språk.

Till det värdefulla hör slutligen, att den sista boken innehåller ett register över alla namn hos Platon. Endast några mycket frekventa (som Aten, Sokrates och Zeus) är utelämnade. Här kan man också se alla ställen hos Homeros som är citerade och var i texterna. Här kan man även se att Hellas största skaldinna, Sapfo, endast nämns en gång och i förbigående (i Faidros).

Stolpes översättning är ett storverk. Detta missbrukade ord har sällan varit så adekvat som i detta fall. Vi har på svenska fått en utmärkt version av en av grundvalarna för västerlandets hela idéhistoria, gjord med omsorg och i kontakt med både filologisk och filosofisk expertis. Måtte det nu också bli brukat!

En avslutande reflexion: När recensenten på 1960-talet läste grekiska i gymnasiet ingick dialogen Kriton i vårt pensum. Vid teologistudierna fortsatte vi med större delen av Gorgias (åtminstone i Lund). Den som läste något betyg i grekiska på humanistisk fakultet – inte så ovanligt för teologer förr – fick också läsa Sokrates försvarstal. Det betydde mycket att i en receptiv ålder få läsa filosofiska texter långsamt, där man tvingas att tänka också på vad det betyder, inte endast hur det skall översättas. Detta har nog inte varit utan betydelse för teologin i en vidare mening. Dagens teologistudenter kan klara sig fram till en examen utan att läsa en enda Platontext ens i översättning. Det är en stor förändring, vars följder vi ännu inte har sett. Om ett botemedel behöver sättas in, så har Jan Stolpe försett oss med ett förträffligt sådant.