En chokladask från Mordor

Resonemang om samtida avantgardistisk poesi börjar sällan i Gamla testamentet, men man bör kanske inte förvånas över att den moderna språkmaterialismen eller nykonkretismen kan ha sina yttersta förebilder i Psaltaren. Från den alfabetiska Ps 119 kan man vindla sig fram genom historien till sentida nordiska poeter som Inger Christensen och Ida Börjel. Det har inte med innehåll eller moralisk mening att göra utan med form, med synliga bärande konstruktioner som i nybrutalistisk arkitektur.

Ps 119 är grupperad i 22 strofer om vardera 8 verser (med vers förstås en versrad). Inom varje strof börjar verserna på en ny bokstav i det hebreiska alfabetet tills hela bokstavsraden är genomgången. Därtill använder psalmisten inom varje strof åtta olika ord för ”lag” som ett slags varierat ledmotiv, eller om man så vill, ett ”semantiskt rim”. Slutintrycket blir för en modern läsare både majestätiskt och enahanda, lika tomt som ståtligt. Den envetenhet och kreativa energi som psalmförfattaren utvecklar är förmodligen till mera för att väcka beundran, mindre för att uppmuntra till efterföljelse av Guds lag. Också retorik på väg att tömmas på sitt innehåll kan vara vördnadsvärd.

Detta alfabetiska grepp förekommer ganska ofta i Psaltaren men också i Klagovisorna och i Nahums bok. Man kan enligt experterna tidfästa det till åtminstone 600-talet f.Kr. Så gammalt är alltså den poetiska textens betraktande av sig själv som grafisk bild, som skrift. Senare tiders bokstavsmystik med dess spekulationer kring överensstämmelsen mellan tecknen och den andliga världen finns ännu inte. Rim och metriska scheman hör hemma i den muntligt traderade versen. De olika skikten av upprepningar i Ps 119 torde ha varit betydligt mera märkbara för dem som läste eller framförde den ”från bladet” än för åhörarna. Psalmen är ett monument från den tid då ett skrivet språk blev medvetet om sig självt som just skrift.

Det är konkretismens särmärke att inkludera språket självt och dess icke-semantiska delar – skrivna tecken och enskilda ljud – i det poetiska hantverket. Rörelsen är i sin moderna form knappt hundra år gammal och har sitt ursprung i tidig modernism och dadaism. Närheten till bildkonst och musik är tydlig; skriften är ett partitur för musik som inte alltid får en klingande gestalt. Ett intressant exempel är ett av den nordiska moderna poesins storverk. Inger Christensens diktsvit Alfabet från 1981 består av 14 delar där varje del mer eller mindre tydligt bygger på ord som (på danska) börjar på A till N. Fler än 14 avdelningar/bokstäver kanske inte var rimligt för ett normalt diktsamlingsformat eftersom radantalet inom varje avsnitt följer Fibonacci-serien där varje tal är summan av de två föregående, alltså 1, 2, 3, 5, 8 och så vidare. Talen växer snabbare än man tror mot oändligheten. Formprincipen sticker inte i läsarens ögon som i Ps 119. Den är mera den poetiska musikens baslinje. De enskilda dikterna har varierande form och innehåll, och det finns en fortgående komplikation i texten som är den bibliska psalmen främmande. Alfabet börjar med lovsånger till de existerande tingen och levande varelserna. ”Aprikoserna finns, aprikoserna finns” lyder den första dikten i sin magnifika lakonism. Det ständigt upprepade ”finns” i presens får en bärande sensuell funktion i dikten, men den flätas samman med dystopiska visioner av världen efter förgiftningarna och atomvapenkrigen. När dikten i del 2 introducerar vätet (brinten på danska; svenskan kan inte ge vätet en så framskjuten plats i alfabetet) förebådas vätebomben. Inger Christensens dikt gestaltar en djup sorg över en värld som kanske skall förintas, berövas sitt ”finns”. Den skjuter inte sin struktur i förgrunden utan nyttjar den för mer traditionellt poetiska ändamål. Så gör naturligtvis konkretismen alltid när den är som klokast.

Alfabet har nyss kommit i sin tredje (ett förbluffande antal) svenska tolkning av Ida Börjel och Ida Linde (Modernista, 2014), och det visar sig att Ida Börjel i sin egen nya massiva diktsvit MA tagit starka intryck av denna redan klassiska text. Alfabet brukar räknas till den danska ”systempoesin” som är mera invant modernistisk i sin tendens medan Ida Börjel ligger mycket närmare den egentliga konkretismen. Ida Börjel är en av våra mest uppmärksammande yngre poeter som hittills sysslat med konceptuell dikt. Hon har till exempel kritiskt analyserat det juridiska språket och både roat och förfärat avlyssnat skånsk populistisk närradio.

Skriftbilden i MA är elaborerad. Vårt alfabetiska tema finns där men befinner sig aningen i bakgrunden. Texten innehåller många kursiver och blanksteg. Vänstersidan är tom utom i ett viktigt avsnitt där tomhetens roll övertas av högersidan. Papperet är ganska genomsläppligt vilket lämnar en svag spegelskugga av föregående sida bredvid den nya. Bokens yttre kontrasterar det vita omslaget mot ett svartblankt snitt. Den blir en liten låda, en chokladask från Mordor. Boken framhäver sin tingslighet i en tid då många talar om den fysiska bokens frånfälle. MA är ett utmärkt exempel på vad det tryckta kan göra som det talade eller digitalt förmedlade inte kan. Nästan all dess tekniska briljans skulle gå förlorad vid en uppläsning.

Den mest synliga konstanten i Ida Börjels bok är ordet ”fanns”, en tydlig parallell och en eftertrycklig gensaga till Inger Christensens ”finns”. ”Adrenalinet, adrenalinet fanns” står mot Inger Christensens aprikoser. Allt det som en gång fanns är nu förött och försvunnet, och däri ligger bokens samtidskritiska grundackord. Katalogen över alla de brott som förövats i världen är oändlig, men texten tvekar ändå inte att utsäga dem alla, post för post. De framförs på ett språk som sällan talar i fullständiga meningar, ett skrivsätt som av svårbegriplig anledning brukar identifieras som kvinnligt. Också själva språket håller på att förgås. Det nya liv som springer fram (i avsnittet på vänstersidorna) hamnar i, som det verkar, en knappt levbar värld.

När Ida Börjel betonar ”vidden i människomåttet” är det mera ondskans än godhetens omfamning hon talar om. Urbilden är när den ursprungliga kontinenten splittras upp i sina vandrande plattor, men hennes exempel är mest hämtade från ”antropocen”, den period från industrialismen och framåt där människor har en direkt inverkan på naturen, till och med på de geologiska förloppen. Det är kanske mera kapitalismen än moderniteten som är hennes måltavla. Tonfallet har något profetiskt över sig, och det tycks tilltala en yngre ekologiskt och politiskt engagerad publik. Krigen, naturkatastroferna och flyktingströmmarna ses i MA mest ur den autonoma vänsterns synvinkel. Den ”lag” som människor bryter mot är inte gudomlig – för att återknyta till Ps 119. Att många av de försyndelser som brännmärks i boken inte hade uppmärksammats utan en kristet färgad moral tycks inte angå författaren. Hennes kunskaper om idéhistorien är ganska anekdotiska.

På ett mer allmänt filosofiskt plan är hennes text genomsyrad av den nominalism och antiidealism som tycks vara ett grundämne i nästan all språkmaterialistisk poesi. Orden står vid sidan av varandra, får inte ingå i förtryckande hierarkier, inte samlas i metaforer. Det kan vara snubblande nära för en författare intresserad av tecknens kraft att förväxla tecken med det betecknade, lidandet med lidandets namn. Författaren till Ps 119 kan på motsvarande sätt ha förväxlat lagens alla språkliga uttryck – han hittade hela åtta ord och var mäkta stolt över det – med moralen själv. Det är inte samma sak att benämna lidandet och att skildra det, att räkna upp brotten och att gestalta dem.

Troligen är den här sortens poesi, tvärtemot hur den själv uppfattar sig, politiskt och moraliskt verkningslös, även om den står mitt i sin tids litterära utveckling och offentlighetens välvilliga uppmärksamhet. Man kan hävda att den estetiserar lidandet. Den har en svårighetsgrad och en uppsättning halvt dolda övertygelser som inte alltid äger kraft att nå fram till dem som i realiteten behärskar det politiska fältet. Den slinter mot det verkliga precis som Ps 119 gjort genom årtusendena. Då har somliga mer modesta modernister bättre hand med den reella ondskan. Göran Sonnevi och Inger Christensen är fortfarande ett par av de mest effektiva politiska diktare jag vet i kraft av sin sinnlighet och sin vädjan till en igenkännlig och giltig moral.

Magnus Ringgren är kulturjournalist och kritiker, verksam Uppsala.