Beskow berättar

Från ”enhetlighet” till ”enhet” – den rubriken skulle kunna sättas över Per Beskows kyrkliga livsväg. Det vill säga från det av enhetlighet präglade gudstjänstlivet i Svenska kyrkan under hans ungdom till den enhet han sedan fann i den katolska kyrkan. Emellertid har jag satt citationstecken kring båda orden, ty de behöver problematiseras, liksom denna minnesbok själv är i visst behov av problematisering.

Möten och minnen är en liten och lite ovanlig bok. Den är opretentiös och pretentiös. Att skriva sina ungdomsminnen utan att vilja berätta om sina privata relationer är ovanligt. I förordet skriver författaren: ”Där finns ingenting att dölja, men de faller utanför bokens ram.” Boken har verkligen en liten ram, som ändå rymmer mycket, men som det nu är avgör författaren själv vilka relationer han vill ha med. Resultatet blir att till exempel relationen till fadern skildras ömsint och med inlevelse, andra relationer inte alls.

Att skriva enbart om en annan persons ungdom kan ha fördelen att man då inte skriver in hela den senare utvecklingen i den unges väg, inte skriver ”baklänges” (se till exempel Torbjörn Aronsons Den unge Manfred Björkquist, 2008). Med självbiografier är det svårare. Att skriva om sin egen ungdom utan att göra det ”baklänges” är närmast omöjligt. Berömda ungdomsskildringar, som Tolstojs, Joyces eller Winston Churchills är inte enbart minnen, utan har skapat sin egen litterära form, mer eller mindre fiktiv.

Per Beskows Möten och minnen är i sin disposition skriven framlänges, men tolkningen av ungdomstiden är i hög grad gjord baklänges. Det gäller inte minst om Beskows beskrivning av högkyrkligheten inom den svenska kyrkan. Den mest problematiska meningen är nog att ”vad jag här skriver handlar uteslutande om 1940- och 1950-talens rörelse och hur jag upplevde den”. Så är det dock inte riktigt. Författaren begränsar sig mycket riktigt till 1940- och 1950-talets rörelse, men skriver däremot om hur han i dag upplever sitt minne av den. Detta kan tyckas vara självklart, men är dock värt att påpeka. Det hänger samman med den karaktär av försvarsskrift eller apologi som ofta präglar senare skildringar av vägen fram till en konversion.

Frånvaron av enhetlighet beskrivs som en brist hos högkyrkligheten: den högkyrkliga ”rörelsens brokighet och beroende av enskilda präster försvårade alla försök att skapa en enhetlig bild” (s. 152). Tio sidor tidigare heter det däremot om den romersk-katolska kyrkan att ”det finns fullt av rörelser inom kyrkan med olika program och skiftande framgång, men det är ens fria val om man vill vara med i dem, och man är lika mycket katolik vilken av dem man än tillhör”. Tydligare kan det väl inte sägas att enheten inte sitter i enhetligheten. För den som själv inte är katolik är det nog svårare att försöka ”skapa en enhetlig bild” av den romersk-katolska kyrkan än det var för Beskow att försöka skapa en sådan av högkyrkligheten inom den svenska kyrkan. Varför enheten i det ena fallet är något positivt annorlunda än enhetlighet, men inte i det andra, framgår emellertid inte.

Just bedömningen av den svenska högkyrkligheten blir ibland väl snäv. Beskow har med rätta kritiserats för uppfattningen att ”inte ens Osby församling bär några spår av Gunnar Rosendals tid” – men nämner inte att Osby kommun faktiskt rest en staty över honom. Likaså begränsas hans beskrivning av högkyrkligheten i hög grad till dess så kallade uppsvenska variant.

Mera skarpsinnig blir Beskow när han beskriver kulturkatolicismen på 1950-talet och Sven Stolpes lansering av franska författare som Bernanos och Mauriac med deras mörka människosyn, som passade väl till ”de svenska fyrtiotalisternas svartsyn, som vi till exempel finner i Stig Dagermans romaner”. Denna människosyn ”passade faktiskt bättre till en luthersk åskådning än en katolsk och hos Lars Ahlin är det ofrånkomligt att han var starkt påverkad av luthersk teologi”. Olov Hartmans teologi beskrivs här som intressant med ”både skapelsemetafysik och svart luthersk syn på människans villkor”. Det hade varit intressant att få höra Sven Stolpes kommentar till detta stycke – han som på sin tid hårt angrep den ”stuprörsteologi” som Hartman drev på Sigtunastiftelsen, och som Beskow nu finner vara i linje med de av Stolpe lanserade franska, katolska författarna.

Efternamnsbytet från Janzon till Beskow nämns enbart därför att det sammanföll med konversionen. Ingen motivering, inga omständigheter, endast att ”det kom att markera gränsen till en ny del av mitt liv”. Annars kunde just efternamnsbytet i samband med konversionen ha gett anledning till intressanta funderingar kring namnets betydelse i samband med religiösa övergångar: till kristendomen, till en orden osv.

Lite undrande blir läsaren inför Beskows beskrivning, eller snarare icke-beskrivning av sin relation till Andra Vatikankonciliet: ”Jag accepterade min kyrka sådan den är och var inte besatt av någon lust att förbättra den. Året efter kom det till väldiga förändringar genom Andra Vatikankonciliet ….”

Barndomsskildringarna ger långt mer än de sena ungdomsberättelserna intryck av spontant bevarade upplevelser. Här får man veta sådant som säkert har betytt mycket för att forma författaren inte bara som individ, utan också som lärare. Under promenaderna med pappan berättade denne ”med inlevelse om de mest skilda ting och lärde mig mycket som jag aldrig hörde om i skolan”.

Per Beskows minnen är, som man kunde förvänta sig, fria från de floskler om klassresor, som numera utan större variation återkommer i många självbiografier, även där man måste sätta kraftiga citationstecken kring ordet. De sociala motsättningar han mötte under en Finlandsvistelse sommaren 1934 förvånade honom. Viktigare än faderns yrke som postmästare var, att han var ”en outtröttlig bokslukare, och vårt hem var fyllt av böcker från golv till tak”, men de stod ”i total oordning”. Kanske kunde det slitna uttrycket ”klassresa” ibland bättre beskrivas som en ”bokresa”. För Beskows del handlar det mest om ett livslångt umgänge med böcker, på olika sätt. Att modern – ”som på inget vis var socialist” – sommaren 1936 tog hand om 7–8 ungdomar från Unga Örnar var typiskt, och lärde Beskow att inte döma andra utifrån grupptillhörighet, utan att se dem som människor.

Av stort kyrkohistoriskt värde är Beskows beskrivning av den avgörande betydelse som KGF, Kristliga gymnasistförbundet, hade för hans utveckling, och för många på den tiden. Bönelivet, intelligenta diskussioner i en bibelstudiegrupp på sommarläger, under ledning av studenten Krister Stendahl, antinazismen, och kombinationen av internationellt sammanhang och nationell sammanhållning verkade tilldragande, och efter sitt första läger hade den unge Per ”valt sida”. KGF:s nedläggning är utan tvekan en av 1900-talets största kyrkliga tragedier i Sverige, som säkert betytt mycket för att främja sekulariseringen. När senare generationer ställdes inför alternativen evangelikala bönegrupper eller vänsterinriktad kristen aktivism, blev valet för många ingetdera.

Som framgått innehåller Per Beskows minnen mycket. Det kan sättas såväl frågetecken som utropstecken för en del, men den lilla boken är på sitt begränsade utrymme ett värdefullt bidrag till förståelsen av en tid, som trots närheten känns mycket fjärran, och till förståelsen av en person, som alltjämt är en levande profil.

Anders Jarlert är professor i kyrkohistoria vid Lunds universitet.