En diamant mellan två safirer

Medelhavet, romarnas mare nostrum, och Svarta havet har tidigare uppmärksammats i två verk av brittiska historiker. The Great Sea – a Human History of the Mediterranean av David Abulafia erbjuder en bred skildring av havets historia, från förhistorisk tid ända fram till dagens flyktingtragedi. The Black Sea – a History av Charles King inleds med ett kapitel om geologi, arkeologi och ekologi med en intressant studie av havsströmmarna och den syrefria havsbottnen med dess djupa slamskikt innehållande jordens största förekomst av giftigt svavelväte. Mellan dessa två hav löper Bosporen, som mynnar ut i Marmarasjön och Dardanellerna, som leder från Marmarasjön till Medelhavet. Både Abulafia och King ägnar uppmärksamhet åt denna förbindelse, samt den stad som uppstod mitt emellan och har kallats ”en diamant mellan två safirer”: Byzantion.

En bok som till såväl omfång som innehåll ställer dessa båda verk i skuggan är Bettany Hughes nästan otroligt detaljerade studie av denna stad, som under sin historia bytt namn flera gånger, först Byzantion fram till ca 311 e.Kr, sedan Konstantinopel till 1453 och till sist Istanbul, som den efter hand kom att kallas under den osmanska tiden. Huruvida författarinnan gjort en medveten anspelning på Charles Dickens’ roman A Tale of Two Cities (1859) i sitt val av undertitel framgår inte, men fyndigt är det. Bibliografin omfattar närmare 60 tättryckta sidor. Det är därför omöjligt att i en recension göra full rättvisa åt detta enastående väldokumenterade verk. Det får bli ett fåtal ytliga nedslag på intressanta detaljer och överlåta åt läsaren att sjunka djupt ned i en av de mest fascinerade böcker anmälaren haft glädjen att läsa.

Hughes har tillämpat en hands-on-policy och inte lämnat någon praktisk möda ospard i fördjupningen av sin skildring. Hon har personligen besökt större delen av de platser som nämns, hon har på plats följt arkeologiska utgrävningar i tunnelarbetena under Bosporen och dokumenterat fynd ingen hade föreställt sig fanns, skeppsvrak, laster och artefakter. Ett myntfynd från första århundradet e.Kr. föreställer en symbol för gudinnan Hekate, som var Byzantions skyddspatron: en månskära som omsluter en stjärna. Den återfinns ännu i Turkiets flagga och har ingenting med islam att göra. Via Egnatia, den stenlagda romerska härvägen mellan Dyrrachium vid Adriatiska havet och Byzantion vid Marmarasjön, som tillkom under prokonsuln Gnaeus Egnatius ca 146 f.Kr i syfte att få kontroll över den besvärliga provinsen Makedonien, får en framträdande plats. Tack vare denna väg fick Byzantion stor betydelse för förbindelserna mellan Italien och Joniska havet och i den fortsatta framställningen dyker den upp med jämna mellanrum. Liksom Abulafia och King framhåller Hughes handel som en avgörande faktor när det gäller Byzantions betydelse. Dess framväxt åskådliggörs genomgående med ett detaljerat, men inte alltid lättolkat kartmaterial, detta delvis beroende på det otydliga svart/grå/vita trycket. De interfolierade färgbilderna är däremot utmärkta.

Kejsar Konstantins val av Byzantion som ny huvudstad i det senromerska riket innebar att den politiska tyngdpunkten flyttades österut, men förbindelserna västerut var också livliga. Hughes har dokumenterat detta genom besök vid utgrävningar i Cornwall och York, där man funnit rikligt med artefakter som visar att det förekom livliga handelsförbindelser mellan det bysantinska Nya Rom och de brittiska öarna. Hon har också i detalj undersökt stadens handelsförbindelser med Kina via Sidenvägen och beskrivit hur framställningen av sidentyger och utvinningen av purpur ur purpursnäckan murex måste ha spritt en förfärlig stank i de stadsdelar där detta hantverk var lokaliserat, på grund av silkesmaskarnas avföring och kokningen av snäckorna i urin för att utvinna färgämnet.

Konstantinopel var en åtråvärd juvel. Omgiven av dubbla rader murar var staden i det längsta ointaglig från landsidan och utsattes för otaliga invasionsförsök. De som kom från sjösidan slogs tillbaka gång på gång med hjälp av den berömda ”grekiska elden”. De normandiska korsfararnas plundring av staden 1204 var dock en katastrof, som den aldrig hämtade sig från. När slutligen osmanerna inledde sin belägring 1453 hade det bysantinska väldet krympt samman till enbart själva staden. Hughes har inte mycket sympati till övers för det kristna Bysans, med dess barbariska avrättningar och dogmatiska stridigheter. Hon framhäver kvinnornas stora inflytande och betydelse och betraktar inte den turkiska erövringen som en katastrof, utan som början på något nytt och spännande.

Osmanerna lyckades på relativt kort tid få Konstantinopel på fötter igen. De förstörda delarna av bebyggelsen raserades, eller byggdes upp och på stora arealer anlades, bland annat fruktträdgårdar. Handeln blomstrade och förbindelserna med väst fortsatte som förut. Etniska och religiösa minoriteter åtnjöt autonomi genom millet-systemet och Istanbul blev en multikulturell världsstad. Hughes snålar inte med lovord över hur de första sultanerna organiserade skatteuppbörd och förvaltning, ofta med hjälp av utländsk expertis och visar att Istanbul kulturellt kom att präglas av den italienska renässansen. Leonardo da Vinci skickade ett förslag till en bro över Gyllene Hornet till sultanen och italienska porträttmålare var mycket i ropet
Hughes betonar vilken makt och betydelse kvinnorna hade även i det osmanska imperiet. De drev handel, var verksamma inom många hantverk och var de dominerande donatorerna när det gällde bygget av moskéer, sjukhus och skolor. En katolsk präst, Solomon Schweigger, som reste genom Anatolien på 1500-talet i syfte att översätta Koranen, noterade att ”turkarna regerar världen och deras hustrur regerar dem. Inte i något annat land kan kvinnorna njuta som här”.

Ett så mångspråkigt imperium kunde inte styras och administreras utan språkkunniga ämbetsmän. En särskild yrkeskår av lingvister och tolkar, dragomanerna, rekryterade från alla erövrade områden, fick en makt och betydelse som få. Diplomatiska förbindelser upprättades under 1500- och 1600-talet med Frankrike, England och Nederländerna. Sverige, Polen och Ryssland följde exemplet under 1700-talet. Som en av de sista dragomanerna i tjänst (1917–1931) omnämns en svensk från Uppsala, Johannes Kolmodin.

Viktorianerna på 1800-talet var besatta av sex och i deras fantasi blev Istanbul ett Schlaraffenland av imaginär vällust. Det fanns ingen hejd på vad brittiska resenärer hoppades få uppleva i haremsmiljöerna. Hughes har dokumenterat denna form av ”orientalism” i brev och memoarer, men även skildrat dess baksida, den ”vita slavhanden”. Redan 1775 besökte den tyske kraniologen Johann Friedrich Blumenbach Kaukasus. Bland cirkassierna fann han de vackraste vita människorna. Begreppet ”vit kaukasier” inlemmades i den antropologiska terminologin. Rasbiologin hade börjat.

”Europas sjuke man” insjuknade alltmer under 1800-talet med janitscharuppror, avsättning av sultaner, Krimkriget, ytterligare förlust av territorier. Dragkampen stegrades och när första världskriget bröt ut befann sig Turkiet på Centralmakternas sida. Britternas debacle vid Gallipoli, som banade väg för en ung militär, Mustafa Kemal, kom att prägla återstoden av kriget. Den 1 maj 1920 proklamerades en ny nationalförsamling i Ankara och dokument signerades för första gången med benämningen Türkiye. Istanbuls roll som huvudstad var till ända.

Det oaktat är Istanbul alltjämt ”en diamant mellan två safirer”, en världsmetropol. Sjötrafiken genom Dardanellerna och Bosporen är bland de livligaste i världen. Eller som Bettany Hughes skriver: ”Istanbul is not where East meets West, but where East and West look hard and longingly at one another, sometimes nettled by what they see, yet interested to learn that they share, dream, stories and blood”.

Anmälaren kan bara ge två rekommendationer: läs boken – och besök Istanbul!

Sven Heilo är fil.kand. i historia vid Lunds universitet och översättare.