Dagens Nyheter forsatte den 8 februari debatten om statskyrkan med att intervjua några prominenta debattörer. En av de mindre framträdande tog ett nytt grepp, när han jämförde Svenska kyrkans nuvarande lyckliga omständigheter med ”en dyster skräckbild”, den katolska kyrkan i Österrike. Jämförelser med främmande förhållanden är inte vanliga i den svenska debatten, där ju avskaffande under senare år av de två främsta katolska statskyrkosystemen, i Spanien och i Italien med kyrkans aktiva medverkan, i stort gått spårlöst förbi.
Nu gällde det emellertid kyrkan i Österrike. Därom trodde sig kyrkofullmäktiges ordförande i Fresta, Upplands Bro, veta att berätta. Enligt honom upplöstes banden med staten efter andra världskriget, vilket orsakade kyrkans ekonomiska misär: ”den håller på att tappa mark snabbt. Det håller på att utveckla sig till en allvarlig situation inte bara vad gäller antalet medlemmar, utan också för kyrkans ekonomi.” Det rätta förhållandet är ju att Hitler efter Anschluss berövade katolska kyrkan den statliga hjälpen med uppbörden i hopp om att försvaga kyrkan. Det i sammanhanget intressanta är att detta helt misslyckades: en rent kyrklig uppbördsordning byggdes snabbt och effektivt ut.
Efter andra världskriget dröjde det till 1960, efter ockupationens upphörande och statsfördraget, tills ett nytt konkordat kom till stånd. Den lagstiftning som reglerar kyrkornas relationer till staten, på tyska Staatskirchenrecht, vilket alltså inte är en bildning till ”statskyrka”, likställde givetvis alla erkända religionsgemenskaper.
Däremot var meningarna både inom kyrkorna och bland partierna delade om ett eventuellt återinförande av den statliga uppbördshjälpen. Men denna fråga anses inte beröra de egentliga stat-kyrka-relationerna, dessa gäller främst regleringen av skolor och äktenskapslagstiftning.
Den nye ärkebiskopen av Wien har aktualiserat frågan om den statliga medhjälpen. Uppbörden skulle vara alltför personalkrävande och besvärlig att hantera på ett pastoralt sätt. Skälen till att behålla det nuvarande systemet är givetvis att det ger kyrkorna ett större oberoende av staten och politiska beslut. Poängen med det österrikiska exemplet är att det lyckades att bygga upp ett eget uppbördssystem, liksom att frågan om den statliga medverkan mera behandlas som en praktisk än som en principiell fråga, från både kyrkornas och politikernas sidor. Dessutom skulle ingen komma på tanken att kyrkorna skulle behandlas olika med hänvisning till historiska eller numerära förhållanden.
Men hur långt i nedförsbacken jämförd med Svenska kyrkan är då den katolska kyrkan i Österrike? Om vi håller oss till människors konfessionella självdeklaration vid folkräkningarna kan konstateras att andelen katoliker mellan 1971 och 1981 minskade från 87,7 procent till 84,3 procent. Denna minskningstakt vad gäller andel av hela befolkningen är alldeles densamma som för Svenska kyrkan de senaste 15–20 åren, ca 0,3 procentenheter om året, till nuvarande ca 91 procent i Sverige. (Den protestantiska kyrkan i Österrike med 400 000 medlemmar har haft en relativt något större tillbakagång än den katolska.)
Hur många söndagliga mässbesökare samlar då denna ömkansvärda kyrka? Ja, som för andra katolska kyrkor i västvärlden har mässbesöken minskat och sjunkit under 30 procent av katolikerna mellan 7 och 75 år, till drygt 1,5 miljoner besökare per söndag. I relation till antalet kyrkomedlemmar betyder det drygt tio gånger fler än som infinner sig i Svenska kyrkans söndagliga huvudgudstjänst. Men det är givetvis hyggligt av svenska förtroendevalda att bekymrat intressera sig för mindre lyckligt lottade trossamfund ute i världen, även om förhållandena kanske inte var helt korrekt uppfattade.