Religionsfrihet är i dag inskriven i många länders grundlag och räknas som en grundläggande mänsklig rättighet som också återfinns i art. 18 i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, i år 40 år gammal.
Det har sedan 20 år tillbaka blivit en tradition att påvarna vid årets början riktar ett budskap till världens politiska ledare och ”till alla människor av god vilja” där han tar ställning till en aktuell politisk eller social fråga.
Johannes Paulus 11:s budskap i år handlar om Religionsfriheten – ett villkor för den mänskliga samlevnaden. Ett självklart villkor för freden – den inre och yttre freden – kan man tycka som egent-ligen inte behöver någon kommentar. Adressaterna torde också lätt kunna identifieras: stater i väst och öst där kyrkorna inte åtnjuter full frihet att bekänna och att utöva sin religion. Men där-med är inte allt sagt som borde sägas om religionsfriheten.
Eftersom påven riktar sig till både kristna och icke-kristna söker han en gemensam grundläggande övertygelse som kan delas av alla, i det här fallet människans värdighet. Denna värdighet ser han förankrad i att människan är person, dvs. utrustad med förnuft och fri vilja. Utgångspunkten återspeglar Andra vatikankonciliets anda, men Johannes Paulus blir här tydligare när han framhäver människans rätt och plikt att söka sanningen och att följa sitt eget samvete.
Religionsfrihetens långa väg
Detta är onekligen av stor betydelse för det moderna pluralistiska och sekulariserade samhället, där grundlagen och den politiska ledningen förhåller sig ”neutrala” till olika världsåskådningar och religioner inom ramen för de grundläggande mänskliga rättigheterna. Dessa samhällen präglas i mångt och mycket fortfarande av värderingar som en gång hämtats från den judisk-kristna traditionen. Detta betyder emellertid inte att kristendomen skulle ha en privilegierad ställning.
Specifikt kristna värderingar i t.ex. samlevnadsfrågor eller i de s.k. folkmoraliska frågorna accepteras därför av lagstiftningen bara i den mån man genom att argumentera kan övertyga majoriteten om deras riktighet, inte därför att den kristna etiken kan hävdas som den för alla människor förpliktande.
I våra pluralistiska samhällen är religionsfriheten både som frihet från tvång och som respekt för andras samvetsövertygelse ett villkor för fredlig samlevnad. Den leder till att olika grupper i samhället kan bekänna sig till en religion och dess bindande etik och å andra sidan respekterar andras samveten och övertygelser, som kan ta sig uttryck i en annan – kanske motsatt – praxis.
Att försvara religionsfriheten betyder inte att man relativerar eller förnekar betydelsen av den egna religionen och dess bindande etik, utan att man respekterar andra människors eller andra gruppers ärliga övertygelse som ett uttryck för människans värdighet. Det måste ligga i lagstiftningens intresse och vara dess plikt att skydda alla människors grundläggande rättigheter.
Idéhistoriskt finner man att religionsfriheten dels är ett resultat av 1500-talets och 1600-talets stridigheter mellan de kristna konfessionerna, dels, något senare, mellan de kristna kyrkorna och den sekulariserande upplysningstidens anda. Religionsfriheten som idag mer eller mindre är självklar för oss formulerades från början inte av någon kyrka eller av någon teolog. Den har inte heller utvecklats ur den kristna naturrättsläran, utan den har sitt ursprung i den moderna staten och dess lärda jurister. Historiskt är alltså iden om religionsfrihet knuten till problemet hur olika grupper med en förpliktande religiös tro skall kunna leva i ett och samma samhälle.
För den katolska kyrkan var vägen till religionsfrihet inte rak. Enkelt uttryckt höll man länge fast vid den gudomliga uppenbarelsens förpliktande karaktär sådan den framträdde och representerades av den katolska kyrkan. Som en konsekvens ansåg man att det som var felaktigt inte kunde tillmätas samma existensberättigande.
Denna inställning förändrades officiellt – allt för sent, kan man tycka – i och med Andra vatikankonciliet, där den katolska kyrkan nyanserade sin syn både på sig själv och andra religioner och framför allt sin inställning till den samtida politiska och sociala verkligheten.
Tydligast framgick detta i diskussionerna kring Deklarationen om religionsfriheten som den 7 december 1965 röstades igenom nästan enhälligt. ”Detta Vatikankoncilium förklarar att personen har rätt till religiös frihet. Denna frihet består däri, att alla människor måste vara fria från tvång.. . och det så att i religiösa ting ingen hindras från att inom lämpliga gränser handla efter sitt samvete … Vidare förklarar konciliet att rätten till religiös frihet har sin grund i själva den mänskliga personens värdighet … Denna den mänskliga personens rätt till religiös frihet inom samhällets rättsordning måste erkännas så att den blir en medborgerlig rättighet”.(Deklarationen om religionsfriheten, nr 2).
Kärnan i påvens syn på religionsfriheten
I sitt nyårsbudskap mejslar påven Johannes Paulus II fram tanken att rätten till religionsfrihet har sin grund i själva den mänskliga personens värdighet och att den ovillkorliga respekten för den är ett villkor för social ordning och fred i det moderna samhället. Hans resonemang visar att den filosofiskt skolade påven – mer än konciliet kunde göra – fogar ihop människans värdighet, hennes samvete och hennes frihet till en sammanhängande uppfattning om religionsfriheten som grundval för mänsklig samlevnad i ett pluralistiskt samhälle.
Det kan här vara nyttigt att i korthet skissa det resonemang som är något av kärnan i hans övertygelse som människa och påve.
Varje samhällsordning och varje social ordning har som sitt fundament och mål människan som en person och ett subjekt, dvs. som bärare av oförytterliga och okränkbara rättigheter, som hon inte fått ”utifrån” utan som är medfödda och som hon äger för att hon är person. Av den anled-ningen kan människan som person inte förstås som summan av alla samhälleliga, kulturella eller historiska villkor som omger henne. Att vara person betyder att hon överstiger och är mer än alla skiftande villkor för sin existens. Ingen mänsklig makt får hindra henne från att förverkliga sig själv som person. Detta innebär att den sociala ordningen skall vara så beskaffad att den möjliggör och hjälper människan att förverkliga sig som människa i sin fulla frihet.
Att kunna handla i frihet är det som utmärker människan som person. I frihet måste hon kunna bestämma över sig själv – besjälad av det egna samvetet. Utan frihet är hennes handlingar tomma och utan värde.
Människans frihet har emellertid en inre riktning och dynamik: den är människans förmåga att med sitt förnuft söka efter sanningen och att med sitt hjärta sträva efter att göra det goda.
När människan söker sanningen lyder hon en inre moralisk förpliktelse som hon lyhört bejakar i sitt samvete. ”Och eftersom sanningen bör sökas på ett sätt som överensstämmer med den mänskliga personens värdighet” (Dekl. om rel.-friheten, nr 3) gör den sig inte ”gällande på annat sätt än just med sin egen kraft” (ibid., nr 1). Detta är skälet till att människans frihet att söka sanningen och att bekänna en religiös tro måste skyddas som en okränkbar rättighet genom den sociala ordningen, dvs. samhället.
När alltså ett samhälle genom sina lagar och förordningar skyddar och garanterar religionens och samvetets frihet betyder detta ingalunda att själva sanningen relativeras eller förklaras som betydelselös, utan genom sina lagar ger samhället en institutionell ram inom vilken människans sam-vete och hennes frihet, att bekänna en tro, skyddas från otillbörligt tvång.
Genom att trygga religionsfriheten respekterar det borgerliga samhället alltså personens-människans innersta kärna: hennes autonomi, hennes rätt att bestämma över sig själv. Människan ges möjligheten att som individ eller i grupp följa sitt samvetes röst.
Å andra sidan är det lika klart att samhället varken direkt eller indirekt kan ha någon som helst kompetens att råda över människans religiösa övertygelse och utövandet av den.
Det moderna sekulariserade samhället kan alltså inte kritiseras därför att det i världsåskådningsfrågor förhåller sig ”neutralt” om det skyddar religionsfriheten och de andra grundläggande mänskliga rättigheterna. Varken kristna eller andra grupper kan kräva av staten att den genom lagar förpliktar alla medborgare till något som har sin förankring i en grupps övertygelse. Men frågan blir förstås en helt annan om man anser sig kunna argumentera för eller emot en klart formulerad ståndpunkt. Att kritiskt (dvs. skärskådande) delta i en diskussion om frågor som berör mångas starka övertygelser med rationella skäl är därför både rätt och förpliktande.
Religionsfriheten innebär således ett skydd för enskilda och olika grupper att bekänna och utöva en religion efter sitt samvetes övertygelse, men religionsfriheten är samtidigt en utmaning: att leva i kritisk och argumentativ solidaritet med samhället.