En ecklesiologisk huvudfoting

När små barn ritar sin första teckning av en människa är det för det mesta som en huvudfoting – en figur i form av ett huvud med armar och ben men utan kropp. Med denna talande liknelse sammanfattar Jan Eckerdal sin analys av Einar Billings folkkyrkoteologi. De enskilda lemmarna i kyrkan har ingen relation till varandra, endast direkt till huvudet Kristus. Det här kan kanske i förstone tyckas som ett raljant sätt att avfärda ett teologiskt författarskap, men den som följt författaren fram till sidan 278 i hans doktorsavhandling, där denna liknelse introduceras, kan vittna om att så ej alls är fallet.

Den uppsaliensiske systematiske teologen Jan Eckerdal har med stor välvilja, sensibelt inkännande och mycken kunskap presenterat Billings tankekomplex, som vi alla, som något intresserat oss för detta, redan trodde vara till minsta detalj utrett av Gösta Wrede i dennes doktorsavhandling om kyrkosynen i Billings teologi från år 1966.

Om man arbetar med teologi – såväl praktisk, systematisk som historisk – och har sin kyrkligt teologiska hemvist i Svenska kyrkan verkar det som om man inte kommer förbi normalteologen framför alla andra Einar Billing. Tänkandet och praktikerna är indränkta i Billing. När Eckerdal med den äran tagit sig före att skriva om ämnet ’folkkyrkans kropp’, tycks det som om han skriver om något som inte finns och något som inte bör/kan/får finnas. Hur kommer det sig?

Eckerdal tar sin utgångspunkt i det som han identifierar som kyrkans eviga dilemma i förhållande till hennes samtidskultur: att leva i men inte av världen. Ett dilemma har som bekant inte som problemet en lösning utan kan endast hanteras. Eckerdal menar att Billings teologi var ett storstilat försök att i en given historisk situation hantera denna grundsituation. Billing går i närkamp med sin samtids historisk-kritiska utmaning och avvisar bestämt möjligheten att negligera denna utmaning, vare sig med hjälp av en biblicism, ofta förknippad med föreningskyrklighet och sekterism, eller en a-historisk liberalteologi, ofta lierad med en exklusiv statskyrklighet. Einar Billing utformar som alternativ sitt historisk-dramatiska uppenbarelsebegrepp: Guds nådehandlingar i historien, och då särskilt nådehandlingen framför alla andra, syndernas förlåtelse genom Jesus Kristus, som erbjuds genom ”den religiöst motiverade folkkyrkan”, den förekommande nådens kyrka där människan är den passivt mottagande medlemmen. Prästen som förkunnare av ordet om syndernas förlåtelse blir den ende aktören i och den enda exponenten för kyrkans sociala kropp. Nationen, folket, staten finns i bakgrunden som en tyst förutsättning för gemenskapen, men blir inte teologiskt betydelsefulla loci på samma sätt som hos andra svenskkyrkliga teologer vid samma tid. Gud är kyrkans enda subjekt; de kristna spelar som gemenskap ingen teologisk eller praktisk-teologisk roll. Individens förhållande till Gud är det centrala.

Jan Eckerdal ställer sedan sin Billing i relief till två samtida så kallat postsekulära teologer, den katolske William Cavanaugh och den anglikanske Graham Ward. Dessa båda teologer kritiserar starkt ”somliga moderna tendenser att privatisera tron och konstruera religionens väsen såsom i första hand en idé eller morallära”. Den sociala kroppen, kyrkan, spelar en central roll i deras teologier. Eckerdal diskuterar kritiskt dessa teologers visioner av den kristna gemenskapens tydliga synliggörande och avgränsning av kyrkan från andra gemenskaper. Till skillnad från dessa trots allt prefererade teologer hamnar Billing, enligt Eckerdal, i ett ecklesiologiskt vakuum, i vilket kyrkan lätt harmonieras med stat och samhälle och mister sin möjlighet att vara en självständig aktör med en egen distinkt röst. I detta sammanhang hade det varit intressant om författaren relaterat sin analys till den samtida diskussionen om civilsamhället som ny utgångspunkt för förståelsen av allas vårt gemensamma rum. I Sverige lever ju som bekant fortfarande uppfattningen att stat och samhälle är synonyma storheter.

I sitt slutkapitel gör Eckerdal några kortfattade men mycket intressanta iakttagelser utifrån tre sociologiskt orienterade undersökningar om hur Svenska kyrkan framträder och gestaltas som socialt rum på 2000-talet. Här visas hur synnerligen betydelsefull Einar Billing fortfarande är som normalteolog. I Uppsalakyrkovetaren Jonas Ideströms avhandling Lokal kyrklig identitet: En studie av implicit ecklesiologi med exemplet Svenska kyrkan i Flemingsberg framträder kyrkans sociala kropp i första hand som ”det anställda medarbetarlaget”. I Lundasociologen Stig Lindes avhandling Kyrkan i granskningssamhället liksom i Karlstadsociologen Per Petterssons avhandling Kvalitet i livslånga tjänsterelationer ses kyrkan som ”ett tjänstelevererande marknadsanpassat företag”.

På samma sätt som i Einar Billings ecklesiologi framträder kyrkan här i en aktiv och en passiv del. Den ensamme prästen hos Billing har ersatts av en utvidgad ställföreträdande kropp i form av ”de anställda” som levererar tjänster till kunder (församlingsbor) på en marknad. Det är ett dilemma i alla idéburna organisationer nu förtiden, inte bara kyrkor, att en social kropp i ett komplicerat samhälle behöver professionell personal för att fungera optimalt; samtidigt kan denna personal inte bli ställföreträdande medlemmar i dessa organisationer utan att dessa förlorar sin själ. Medlemmarna måste vara involverade med olika grader av aktivt ansvarstagande.

Dessa svenskkyrkliga utvecklingstendenser, som här beskrivs, har förmodligen kunnat växa sig starka på grund av en frånvaro av teologisk reflektion, en brist på praktiserande kristna och en bra tillgång på pengar.

I sina slutord pekar Jan Eckerdal på ett väsentligt och efterföljansvärt drag hos Einar Billing, nämligen dennes ständiga vilja att synliggöra och arbeta med problemen i sin egen teologi. Eckerdal pekar på att folkkyrkobegreppet numera sällan problematiseras i Svenska kyrkans sammanhang utan endast tas för givet. När Billing kritiskt reflekterar över sitt eget tänkande ”skildras det inte sällan i termer av ett negativt laddat vankelmod, ett personlighetsdrag som besvärade honom och som kopplades till hans depressiva sjukdomsperioder”. Den självkritiska hållningen har reducerats till svaghet. Eckerdal menar att denna hållning är Billings styrka och att den leder till stor insiktsfullhet.

Kjell Blückert är docent i kyrkovetenskap och vd vid Ragnar Söderbergs stiftelse, Stockholm.