Vad hände vid konciliet i Trento?

Det är i år 450 år sedan konciliet i Trento avslutades, år 1563, i renässansens och reformationernas kölvatten. Jesuiten och kyrkohistorikern John W. O’Malley, verksam vid Georgetown University i Washington D.C., uppmärksammar detta genom boken Trent: What Happened at the Council. Konciliet i Trento hölls i tre omgångar (1545–1547, 1551–1552, 1562–1563) och författaren vill ge en översikt över konciliets förlopp och dess plats i 1500-talets kultur- och kyrkohistoria. I våra dagar kanske konciliet främst förknippas med den ”tridentinska mässan”, men det innebar mycket mer. Denna översikt utgör verkligen ett bidrag, och den är matnyttig med ett väl avvägt och hanterligt urval information. Det man hittills annars har haft tillgång till är den tyske historikern Hubert Jedins fyra tjocka volymer och nu något föråldrade Geschichte des Konzils von Trient eller olika djuplodande utläggningar om enskilda aspekter av konciliet.

Utifrån Tridentinska konciliets officiella dokument, protokoll och korrespondens och den samtida litteraturen tecknar O’Malley en bild av det som inträffade före, under och efter konciliet. Författaren ställer inte upp någon generell och uttrycklig tes och hävdar inte heller att han kommer med nya insikter. Däremot innebär framställningen och vissa betoningar ändå att han har en egen ansats. Till exempel framhäver han att konciliet i Trento var angeläget om pastoral omsorg, att präster och biskopar skulle vara bättre utbildade och mer närvarande i stift och församlingar för att idka själavård. Den pastorala hållningen märks också i Tridentinska konciliets katekes, som påven Pius V gav ut 1566, tre år efter konciliets avslutning.

O’Malley tolkar Tridentinska konciliet dels som en reaktion på Martin Luthers och reformationens utmaning av den katolska kyrkan, dels som ett led i reformsträvanden som faktiskt hade påbörjats redan före 1517. I motsats till den gängse negativa skildringen av katolskt liv i slutet av 1400- och början av 1500-talen lyfter O’Malley – i ett avsnitt med den lite lustiga underrubriken ”Hur illa var det?” (”How Bad Was It?”) – fram vitala brödraskap, initiativ vid universiteten i Salamanca och Alcalá och den andliga rörelsen devotio moderna. Fullständigt dekadent var den tidigmoderna katolska kyrkan ingalunda före reformationerna.

I det sista kapitlet (”Epilogue”) anges både konciliets bedrifter och brister och de ämnesområden som det inte behandlade. O’Malley menar att konciliet åstadkom att katolikerna kunde enas och att den katolska kyrkans lära preciserades. Den största förtjänsten var satsningen på en gedigen prästutbildning vid prästseminarierna. I O’Malleys ögon tog konciliet dock inte tillräckligt vara på renässanshumanismens landvinningar i fråga om språkstudier (den latinska Vulgata-bibelns ställning) och historiskt medveten teologi. Skolastikens mer analytiska förhållningssätt genomsyrade fortfarande konciliefädernas teologi, och översättningar av bibel- och gudstjänsttexter till folkspråk förknippades med ”protestanterna”.

O’Malley poängterar samtidigt att tidigmodern katolicism kom till uttryck på många andra sätt än de som var uppe på konciliets dagordning. Katolsk predikokonst utvecklades till exempel och kan under andra hälften av 1500-talet anses ha kommit in i en guldålder. Dessutom var den katolska kyrkan under denna period dynamisk och expansiv genom missionsinsatser över hela världen. Inget av konciliets dekret nämner dock spridningen av katolsk tro till fjärran länder. Det är viktigt att påpeka eftersom introduktionsböcker i kristen teologi ibland felaktigt hävdar att Trento introducerade reformer av missionsverksamheten (Alister E. McGrath, Christian Theology: An Introduction, s. 49).

Trent: What Happened at the Council känns i stilen nästan som en roman, med dess inblickar i hur komplicerat det var att genomföra konciliet. Vi får följa turerna kring biskoparnas, kejsarens, teologernas och påvarnas olika viljor och ibland motstridiga synsätt. Det kunde gå vilt till vid sammankomsterna. Ett exempel på det är att under diskussionerna om rättfärdiggörelseläran förolämpade biskopen av Chironissa och Melopotamos, franciskanen Dionisio de Zanetti, sin meningsmotståndare biskopen av La Cava, Tommaso Sanfelice, så grovt att den senare tog den förre i skägget och skakade om honom! O’Malley skildrar också praktiska problem med transporter till och från Trento, bristen på välsorterade bibliotek, pest och andra sjukdomar och konciliefädernas hästars behov av utfordring under lång tid!

Precis som i sina tidigare böcker i kyrkohistoria är O’Malley noga med formuleringar och ordens valör eftersom uttrycken påverkar associationerna. I motsats till Luthers föreställning om ”Skriften allena” (sola scriptura), talade det fjärde dekretet i Tridentinska konciliet utöver den heliga Skrift även om både nedskrivna och oskrivna traditioner. O’Malley markerar här att Trento talade om ”traditioner” i pluralis, vilket stimulerar ett pluralistiskt tänkesätt, något som man bör ha i åtanke när begreppet Tradition med stort ”T” används i Andra Vatikankonciliets dekret Dei Verbum och Katolska kyrkans katekes (nr 75–83). Dessutom hävdar O’Malley att den heliga Skrift och traditionerna, i Trentos utläggning, ska ses som ”kommunikationskanaler”, inte som ”källor”, eftersom ”källor” leder tanken till två av varandra oberoende fenomen.

Men O’Malley analyserar inte bara terminologin, han tolkar också personlighetstyper och kulturella olikheter. Han gör till exempel bedömningen att skillnaden mellan Martin Luther och konciliet i Trento, vad avser rättfärdiggörelse, mer var en fråga om olika temperament och sätt att vara än en fråga om avgörande teologiska skillnader (s. 116). Luthers ansats var personlig och existentiell medan Trento hade ett mer akademiskt förhållningssätt.

Trent: What Happened at the Council kan rekommenderas för den som vill sätta sig in i den tidigmoderna katolska kyrkans självförståelse, organisation, lära och praxis. En aspekt av detta är att den katolska kyrkan på grund av reformationerna (medvetet i pluralis) avgränsar sig genom definitioner, kontraster och tydliga markeringar. I slutet av boken nämner O’Malley ”konfessionalism”, det vill säga indelningen i olika samfund, ett tema som kunde ha fördjupats men som då möjligen hade gått utöver författarens syfte och målsättning. Under 1500-talet präglas mentaliteten av uppdelningen i ”vi och dom”. Katolskt innebär delvis att ta avstånd från det som är protestantiskt. Exempelvis innebär Tridentinska konciliets presentation av sin uppfattning om eukaristin, att man indirekt förmedlade en annan syn på nattvarden än den som de sinsemellan olika reformatorerna hade.

Paradoxalt nog präglades katolsk bildningstradition under den här tiden av renässanshumanisternas icke-sekteristiska mentalitet. Några historiker beskriver konciliet i Trento som en ”veritabel mot-renässans” (Alain Tallon, Le Concile de Trente). Man bör då komma ihåg att allt vad den katolska kyrkans lära och liv innebär inte är uttömt i konciliets dekret.

För svenskt vidkommande är det smickrande att O’Malley omnämner ärkebiskopen av Uppsala, Olaus Magnus, som var Skandinaviens ende representant vid konciliet i Trento. Han uppfattades som mycket lärd (”enjoyed a deserved reputation for learning”).

Fredrik Heiding är jesuitpater, dr i teologi vid University of Oxford och lektor i teologi vid Newmaninstitutet.