En fängslande guide

Ännu omkring 1960 var den katolska kyrkan i stort sett obefintlig i de svenska massmedierna. Vad man ansåg sig veta om den bestod till stor del av ålderstigna fördomar. När Andra Vatikankonciliet bröt loss 1962 möttes denna världshistoriska händelse av nästan total tystnad i svensk press. Ibland förekom det petitnotiser från TT om ”Vatikanens ekumeniska råd”, en felöversättning som pågick i åratal och övertygade läsarna om att ingenting viktigt var på gång.Till dem som bröt denna okunnighetens tystnad hörde Gunnel Vallquist genom sina inspirerande dagböcker frän konciliet. Plötsligt stod det klart för många att här pågick något mycket intressant som involverade stora delar av mänskligheten och som inte var fritt från dramatiska spänningar och intriger. Just sinnet för det dramatiska har sedan blivit ett signum för V ällquists kyrkliga reportage genom åren, på senare tid också om de ortodoxa kyrkorna i Östeuropa-Bakgrunden till hennes starka engagemang i dessa frågor tår vi nu i hennes retrospektiva bok Katolska Läroår. Man får här veta hur hennes intressen och atntyder grundlades under 40- och 50-talen: hennes fascination inför den katolska kyrkan och särskilt dess liturgi, och samtidigt ett kritiskt avståndstagande från en stor del av kyrkans praktiska utformning, särskilt kyrkoledningens agerande. Hennes skildringar av den katolska kyrkans förhållanden under 50-talet, särskilt i Frankrike, är värdefulla för var och en som vill få ett historiskt perspektiv på dagens katolska kyrka.

Att läsa den här boken är för mig själv ett sätt att återuppleva mitt förflutna. Båda upplevde vi den förfärliga vintern i Paris 1953-54 (fastän vi aldrig träffades). Det var den vintern då uteliggare frös ihjäl på ,årorna och Abbe Pierre inledde sin snart världsvida mission för de utslagna. Båda mötte vi ibland samma människor, särskilt den av Vallquist mycket beundrade, sedermera kardinalen Jean Danielou. Han var också min lärare och visade mig intresse och välvilja.

Vallquist skildrar ingående hur svårt de ledande teologerna i Frankrike – Danielou, de Lubac, Convar och andra – hade att göra sig gällande gentemot den förstelnade kurian i Rom under Pius XII:s pontifikat, hur de belades med allehanda förbud och misstänkliggjordes, men också hur de under följande årtionde fick se sina roller förbytta och i stället blev några av Vatikankonciliets främsta experter. Hennes upprördhet över deras behandling på 50-talet har aldrig gått över. Den ligger i botten på all den kyrkokritik som hon framför också i dag, i hennes benägenhet att svartmåla den romerska kurian och se kyrkliga konflikter som en entydig kamp mellan gott och ont. Också jag fick en hel del insyn i de obehagligheter som försiggick, men jag var inte katolik på den tiden och upplevde därför händelserna med lite mera distans.

Hur mycket jag än delar många av Gunnel Vallquists värderingar och erfarenheter känner jag ändå ett visst främlingsskap inför boken. Trots all påstådd radikalism låter hon handlingen utspelas i en sluten vädd, en elit av biskopar, professorer och munkar, inbegripna i teologiska samtal. Ingen parisisk kafeägare eller portvaktsgumma får någonsin slinka in på scenen. Här finns inga inblickar i vanligt församlingsliv (som dock var så fullt av kreativitet), inget intresse för samhällsutvecklingen under en tid då krisgsslutets nerslitna Paris redan hade börjat utvecklas – på gott och ont – till vad staden är i dag. Yttervärlden bjöd på minst lika mycken dramatik som de klerikala salongerna, men hos henne försvinner den i ett ogenomträngligt dis. Ett undantag är de av Rom undertryckta arbetarprästerna som hade en kort tid av framgång i Frankrike och har hennes starka sympatier. Men det handlar då mer om kyrkans behov av samhällsengagemang än om samhället självt och dess problem. Genomgående är det Gunnel Vallquist själv och hennes kyrkliga bildningsgång som ställs i centrum.

Bortsett från detta begränsade perspektiv är boken förvisso läsvärd och ger många inblickar i förhållanden som är obekanta för de flesta svenskar, dessutom sedda i närbild med den intelligenta iakttagarens ögon. Det gäller både Paristiden, som är bokens intressantaste del, och bilder av katolska kyrkan i Sverige och Italien under 40- och 50-talet. Vi katoliker som hör till Johannes XXIII:s och konciliets generation kan se med förundran på den förstockade miljö som Gunnel Vallquist en tid levde i och revolutionerade emot.

Det kritiska slutkapitlet om den nuvarande påven borde dock inte ha tagits med. I en bok om 50-talet kan man inte kasta sig huvudstupa in i 90-talet som om de mellanliggande årtiondena inte ägt rum, särskilt då de varit så fyllda av omvälvande händelser. Johannes Paulus II är ingalunda någon ny Pius XII, något som Vallquist tycks vilja antyda. Hans konservatism är efterkonciliär, och hans filosofiska personalism hör till de åskådningar som misstroddes av 50-talets kuriala renlärighetsivrare. Medan Pius odlade en mystisk isolering som bröts av enstaka devota filmreportage, har Johannes Paulus exponerat sig i massmedierna mer än någon påve tidigare. Just denna massmediala aspekt har alldeles förbisetts av Vallquist, vilken formidabel motspelare påven har i massmedierna, hur han på en gång kan utnyttja dem för att framföra sitt budskap och hur han samtidigt blir ogynnsamt vinklad i dem efter andras önskningar. Här tycks Gunnel Vallquist ha fångats av den tid som flytt.