Entonighetens klanger – Arvo Pärt

Vissa termer är fullt begripliga – tills man behöver definiera dem. Dit hör andlig musik. Kan musik i sig överhuvudtaget vara andlig? Räcker det med att titeln har en religiös anknytning? Om musiken uttn-cker känslor av religiös eller mer allmänt andlig art. vems känslor är det fråga om? Kompositörens, eller åhörarnas?

I varje fall komponerar många nutida tonsättare med framgång musik som anknyter till religiösa – kristna – begrepp utan att för den skull vara skriven för ett kyrkligt sammanhang, t. ex. Andrew Lloyd Webbers Requiem från 1984 eller George Lloyds Symfoniska mässa från 1993. 1 fråga om Arvo Pärt dras kritiker till beteckningen andlig, även i fråga om de verk som inte har någon direkt religiös anknytning. Hans musik kan i sin stränga förenkling tyckas ha en meditativ inriktning.

Pärt behandlas inte sällan tillsammans med ett par andra någorlunda jämnåriga kompositörer som uppskattas för sin ofta lågmälda och alltid personliga religiösa musik, John Tavener (icke att förväxla med sin namne från Tudor-tiden med ännu ett r i efternamnet, John Taverner) och Henryk Görecki. De senaste åren har deras verk nått en anmärkningsvärt stor, förmodligen sällan kristen, publik. De började alla tre som modernister av det experimenterande slag som knappast uppskattas utanför snäva grupper.

Engelsmannen Tavener fann relativt snart en egen stil genom sin övergång till den rysk-ortodoxa kyrkan. Till hans senaste uppburna verk (jämför artikeln i Signum 1993:8) hör hans stora Akathist of Thanksgiving. Ifjol, när han fyllde 50 år, kom också en hel rad nya inspelningar av kortare verk, däribland sånger till texter av poeten Years.

Görecki och Pärt hör bägge hemma i östblocket, och man kan förstå att dissonant och högljudd modernism var ett sätt att avvika från den påbjudna sovjetiska ideologin inom musiken. Senare tog polacken Görecki alltmer upp sitt hemlands musikaliska traditioner, inom både folkmusik och katolsk tradition.

Arvo Pärt kommer från Estland, där han föddes 1935. Sin ungdoms experimentella radikala skrivsätt lämnade han bakom sig på 1970-talet, när han med den gregorianska kyrkosången som en av inspirationskällorna fann en strängt förenklad och hårt avskalad stil. Han har gett den namn efter det latinska ordet tintinna’bulum, klocka (eller bjällra). Han studerade också med behållning musik från den tidiga renässansen. I Stockholm kommer en stor del av hans verk att uppföras i november, eftersom Pärt i år blir föremål för den veckolånga festival som Konserthuset ägnar en nutida kompositör (häromåret var det polacken Penderecki, med en rad stora kyrkliga verk förutom sin övriga omfattande produktion).

Visserligen har Pärt skrivit symfonier och andra instrumentala verk, några av dem i flera olika versioner, men viktigast är sången. Vanligen skriver han för kör, långsamt, entonigt, odramatiskt, som en novemberhimmel grått i grått – och ändå med en suggestiv förmåga som har fatt mängder av lyssnare att ge sig tid, uppbåda tålamod, låta sig dras in i det ljus som skimrar genom trådarna i väven.

Många inspelningar på CD är gjorda med Hilliard-kören (som också skall uppträda i Stockholm under Pärt-veckan, både i Konserthuset och i Gustaf Vasa-kyrkan vid Odenplan) för märket ECM; det längsta verket är hans ”Passio”, vilket är passionsberättelsen enligt Johannes. Tonsättningar av Jesu lidandes historia har alls inte upphört med Bach, även om just Bachs två ”passioner” är de mest kända.

I en tid som begrundade det andra världskrigets ohyggligheter drogs många kompositörer till passionshistorien: Frank Martin i franska Schweiz med Golgotha (1945-48), tysken Pepping med en

Matteus-passion (1950), polacken Penderecki med sin Lukas-passion (1963-65) och så Pärt med

sin Johannes-passion (1982), (alla dessa tillgängliga på CD).

1980 lämnade Pärt Estland och flyttade till Osterrike och sedan vidare till Berlin, den stad som har gett namnet åt hans mässa, Berliner Messe (1990-92), för övrigt ett beställningsverk för Deutscher Katholikentag. I den ingår också den stora pingsthymnen Veni, Sancte Spiritus. Andra kristna hymner som han har tonsatt är Te Deum, Stabat mater och Magnificat liksom psalmer i Psaltaren, Miserere och De profundis (på latin). (Även titeln An den Wassern zu Babel syftar på en av Psaltarens psalmer, men den sjungs enbart på vokaler.) På engelska finns Saligprisningarna, The Beatitudes, som är

ett kortare verk för kör och orgel. Kring den gammaltestamentliga berättelsen om Saras långa väntan på en son spinner sig handlingen i Sarah was ninety years old.

Ett av hans mest slitstarka korta verk, Summa, började som en tonsättning av trosbekännelsen på latin, Credo, och har sedan blivit omarbetat för flera olika kombinationer av instrument istället för de ursprungliga rösterna.

Tendensen att återanvända befintligt material är ännu starkare i fråga om det korta stycket Fratres, som finns i åtskilliga olika instrumentala versioner (en nyutkommen skiva omfattar alla sju; för den mycket uppmärksamme lyssnaren kanske?)

Också till den ortodoxa ryska traditionen finns det anknytningar i vissa verk, som Silouans sång, tillägnad arkimandriten Sophrony, och i stockholmsprogrammet ingår både ett par hymner med ryska titlar och Två slaviska psalmer. Annars är namnen på hans verk vanligen på latin eller tyska och ibland på engelska, vilket ger en antydning om hans allmänna orientering.

I de små musikaliska gesterna har han funnit sin form. Variationerna rör tempo och ljudstyrka, utan plats för virtuositet eller dramatiska överraskningar, men man tar inte fel på äktheten i denna lidelse för lågmäldheten och stillheten, som plötsligt kan ljuda som Andens vind eller dåna som en storm, tills den återgår till att vara en stilla fläkt eller viskning.