Ett kyrkohistoriskt perspektiv

Svenska kyrkans historia efter reformationen kan till stor del skrivas utan att några internationella perspektiv anläggs. Från och med Nathan Söderblom ändras bilden, men fram till dess har kontakterna med utlandet mest bestått i teologernas resor till Tyskland och läsning av tysk teologi. Detta är åtminstone den vanliga bilden. Den får nu sägas vara övervunnen, och den förtjänsten tillkommer Lars Österlin, tidigare domprost i Linköping och adjungerad professor i ekumenik med missionsvetenskap. Han har i sin nyligen utgivna bok Svenska kyrkan i profil – ur engelskt och nordiskt perspektiv givit en annorlunda, varierad och fängslande bild av kyrkans historia i Sverige.

Början görs med missionstiden. Här finns många problem, som till följd av det otillräckliga källbeståndet sannolikt aldrig kan lösas. Men så mycket är klart, att Norden mottog en inte obetydlig anglosaxisk mission som för Sveriges del lämnade spår främst i Västergötland. Givetvis behandlas Sigfridslegenden, men också andra, mindre kända gestalter. Hit hör den biskop Osmund som vistades vid sveakungen Edmund den gamles hov och som av Adam av Bremen kallas ”huvudlös”, förmodligen därför att han inte vill underordna sig ärkebiskopen av Bremen. Denne engelske missionsbiskop har identifierats med den ”Osmundus e Svedia” som 1070 begravdes i katedralen i Ely nära Cambridge.

Framställningen är kronologiskt uppbyggd, och författaren redogör för de kontakter som förekommit mellan England och kyrkan i Norden. Reformationen genomfördes både i England och i Norden under starka påtryckningar från nationalstatens ledning, men den anglikanska kyrkan kom att – åtminstone till en början – bryta mer radikalt med det katolska arvet. Detta är förklaringen till att man i Sverige långt fram i tiden uppfattade anglikanismen som en form av kalvinism. Och eftersom ortodoxt lutherska teologer ansåg sig stå längre från Calvin än från Rom, så var det ett mycket måttligt intresse bland svenska teologer och kyrkoledare för Church of England.

Vissa förbindelser kom dock till stånd, de flesta politiskt motiverade. Detta gäller t.ex. om Elisabets och Cromwells tid. Österlin nämner detta, men kunde ha tagit upp mer, bl.a. Haquin Spegel, som föddes i år för 350 år sedan. Han behärskade engelskan väl, vilket var mycket ovanligt vid denna tid, och påverkades av engelsk predikan. Hans stora epos Guds verk och vila är inspirerat av Miltons Paradise lost.

På 1700- och 1800-talen blir relationen mellan England och Sverige tätare. Planer fanns på en organiserad samverkan till stöd för protestanter på kontinenten. Så mottog Karl XII hertigen av Marlborough, segraren från Blenheim, i audiens i Altranstädt, där de samtalade i fyra timmar ”tills majestätets pukor kallade honom till bön”.

Studieresor till England blev nu vanligare. Det finns ingen möjlighet till fullständighet i en framställning som denna, men det hade varit värdefullt om Österlin nämnt den hela fyra år långa vistelsen i England av Erik Alstrin, sedermera biskop i Strängnäs. Alstrin fick vara med om en kyrkohistoriskt mycket intressant ceremoni, nämligen den sista gången som ”the royal touch” utdelades. Det var drottning Anna, som långfredagen 1712 i S:t James’ Palace rörde vid skrofulösa barn. Den kungliga handpåläggningen ansågs bota denna sjukdom. Också litteraturhistoriskt var händelsen intressant, eftersom den blivande författaren Samuel Johnson som treårigt barn var med vid akten – sina skrofler fick han dock dras med till slutet. Alstrin har utförligt beskrivit händelsen och andra sidor av engelskt kyrkoliv i sin läsvärda dagbok (om denna, se Lennart Löthner, ”Med Erik Alstrin i främmande land” i: Opuscula ecclesiastica – studier tillägnade Gunnar Rosendal den 4 april 1972).

Kunskapen om engelskt kyrkoliv och anglikansk teologi tilltog markant vid början av 1800-talet. Delvis hänger det samman med att kunskaperna i engelska förbättrades. Svenska biskopar var väl insatta i Oxfordrörelsens framgångar och yttrade sig initierat om engelsk högkyrklighet, där man fann åtskilliga likheter med svensk lutherdom. När den engelska kyrkan i Stockholm invigdes 1866 deltog ärkebiskop Henrik Reuterdahl jämte tre andra svenska biskopar, som samtliga hade varit professorer i Lund och representerade den äldre, lundensiska högkyrkligheten. Det är en stor förtjänst av Österlin att ha kunnat uppvisa att detta var en medveten markering av det svenska episkopatet. Reuterdahl bar full biskopsskrud, deltog i nattvardsfirandet och utdelade välsignelsen. Det var, med Österlins ord, ”en anmärkningsvärd ekumenisk manifestation” för sin tid. Han kunde också ha nämnt, att den dåvarande biskopen i Göteborg, Gustaf Björck, förklarade sig villig att förrätta konfirmation i den anglikanska kyrkan i sin stiftsstad. Som bekant kan konfirmation endast förrättas av en biskop i den anglikanska kyrkan och detta hade försatt de göteborgska anglikanerna i en brydsam situation eftersom de så sällan fick episkopalt besök.

Från 1900-talet finns mycket att skildra, och en del av arbetet är redan gjort (främst i Carl Henrik Lyttkens avhandling The growth of Swedish-Anglican communion between 1833 and 1922, 1970). Österlin kompletterar bilden och för framställningen längre fram i tiden. De kontakter som här beskrivs ligger helt på det officiella planet och kulminerar med Borgåavtalet 1992. Det är värdefullt att få denna process ingående dokumenterad. Det hade dock förtjänat att understrykas, att den svenska högkyrkligheten under flera decennier förberett marken genom många enskilda besök, studieresor och konferenser. Den första svenska doktorsavhandlingen i modern tid om en engelsk teolog skrevs av en lundensisk högkyrkoman, Ragnar Ekströms The theology of Charles Gore, 1944.

Denna bok har tillkommit efter önskemål från både Church of England och den svenska kyrkoledningen. Den kommer att översättas till engelska. Förutom sitt egentliga syfte fungerar den dessutom som en välskriven och lättläst framställning av svensk kyrkohistoria. I viss mån uppmärksammas hela Norden, men tyngdpunkten ligger på den svenska scenen.

Det är på många sätt ett pionjärarbete som Lars Österlin här har gjort. Han har inte sagt allt om de engelsk-svenska förbindelserna, men han har sagt mycket nog och lagt en grund som framtida forskare måste bygga på.