FN för människans och nationernas värdighet

På tröskeln till ett nytt årtusende ser vi hur det världsomspännande sökandet efter frihet blir allt intensivare. Sökandet efter frihet är en av de stora krafterna i mänsklighetens historia. Det är inte begränsat till en enda del av världen och är inte uttryck för en enstaka kultur. I varje hörn av världen har människor tvärtom föredragit den risk friheten innebär och begärt att få en plats i samhällslivet, i politiken och ekonomin i enlighet med sin värdighet som fria människor, även när de hotas av våld. Detta världsomfattande sökande efter frihet är ett särskilt kännetecken för just vår tid.

Det är viktigt att förstå den inre strukturen i denna världsomfattande rörelse. Det bekräftar att de mänskliga rättigheterna verkligen är universella och rotade i människans natur. I de mänskliga rättigheterna avspeglas nämligen en universell moralisk lag. Dessa rättigheter är inga abstrakta utsagor utan säger oss något viktigt om varje människas och samhällsgrupps konkreta liv.

De påminner oss också om att vi inte lever i en irrationell eller meningslös värld, utan att det tvärtom finns en moralisk logik, som lyser upp människans existens och möjliggör en dialog mellan människor och folk. Om vi vill att detta århundrade av tvång skall kunna ge plats åt ett århundrade av övertalning, måste vi finna ett förståeligt och enkelt språk för att tala om människans framtid. Den universella moraliska lag, som står skriven i människans hjärta, är den ”grammatik” som världen behöver för att göra denna diskussion om sin egen framtid.

Människan är intelligent och fri

Den moraliska dynamiken i det världsomspännande sökande efter frihet blev uppenbar i Ost- och

Mellaneuropa i samband med 1989 års fredliga revolutioner. Det rör sig om händelser på bestämda platser och tider som dock har gett en lektion utanför ett visst geografiskt område. 1989 års fredliga revolutioner visade att man inte kan kväva sökandet efter frihet. Detta sökande blir nödvändigt när man erkänner människans outsägliga värdighet och värde. Erkänner man det måste man göra en insats för friheten. Den moderna totalitarismen har framför allt varit ett angrepp mot människans värdighet, ett angrepp som gått så långt att man förnekat människolivets okränkbara värde. 1989 års revolutioner möjliggjordes av att modiga män och kvinnor engagerade sig, inspirerade av en annan syn, som i sista hand visar sig både djupare och kraftfullare: övertygelsen att människan är intelligent och fri och bär på ett mysterium som går utöver henne själv, att människan kan reflektera och välja och därför är förmögen till vishet och dygd. Erfarenheten av social solidaritet var avgörande för att dessa fredliga revolutioner skulle lyckas. I regimer som bars upp av propaganda och terror utgjorde solidariteten den moraliska kärnan i ”de maktlösas makt”. Denna solidaritet blev ett första hopp och förblir en påminnelse om att människan under sin historias långa vandring kan följa människoandens ädlaste strävan.

Under den andra halvan av 1900-talet har inte bara människor utan också nationer sökt friheten. Femtio år efter Andra världskrigets slut är det viktigt att minnas, att denna konflikt utspelades på grund av brott mot nationernas rättigheter.

Tyvärr har brott mot nationernas rättigheter begåtts också efter Andra världskriget. För att nämna några exempel, Baltstaterna och stora delar av Ukraina och Vitryssland infogades i Sovjetunionen, så som redan hade skett med Armenien, Azerbajdjan och Georgien i Kaukasus. Samtidigt förlorade de så kallade ”folkdemokratierna” i Centraleuropa sin suveränitet, och de tvingades underkasta sig den vilja som styrde hela blocket. Resultatet av denna konstgjorda uppdelning av Europa blev det ”kalla kriget”, alltså en situation av internationell spänning, där hotet om kärnvapenkrigets förintelse hängde över mänsklighetens huvud. Endast när nationernas frihet återupprättades i Central- och Östeuropa kunde det löfte om fred, som krigsslutet hade fört med sig, ta konkret form för många av offren för den konflikten.

Nationernas rättigheter

Deklarationen om de mänskliga rättigheterna, som antogs år 1948, har på detta utmärkta sätt behandlat frågan om de enskilda människornas rättigheter. Det finns ännu inte en liknande internationell överenskommelse som på ett tillräckligt sätt behandlar nationernas rättigheter, men frågan måste beaktas för att lösa de brådskande frågorna om rättvisa och frihet i den moderna världen. Det är förvisso inte lätt att reflektera över dessa rättigheter, på grund av svårigheterna att definiera själva begreppet ”nation”, som inte a priori är lika med staten. Ändå går det inte hngre att skjuta denna reflektion på framtiden om vi sill undvika att upprepa det förflutnas misstag och skapa en rättvis världsordning.

En grundläggande förutsättning för en nations in-riga rättigheter är naturligtvis dess rätt att existera_ Ingen – vare sig en stat, en annan nation, en internationell organisation – har någonsin rätt att anse att en viss nation inte har rätt att existera. Denna grundläggande rätt att existera medför naturligtvis att varje nation också har rätt till sitt språk och sin kultur. genom vilka den uttrycker och främjar vad jag skulle vilja kalla dess andliga ”suveränitet”. Historien visar att i extrema omständigheter (som i det land jag kommer från, Polen) är det just kulturen som tillåter en nation att överleva även om den förlorar sin politiska och ekonomiska självständighet. Varje nation har därför också rätt att utforma sitt liv enligt sina egna traditioner så länge den inte bryter mot de grundläggande mänskliga rättigheterna och framför allt inte förtrycker minoriteter. Varje nation har rätt att bygga sig sin egen framtid genom att ge den unga generationen en lämplig utbildning.

Att leva med olikheter

[På franska] Under de senaste sjutton åren, har jag under mina pilgrimsfärder bland den katolska kyrkan: gemenskaper kunnat föra en dialog med en mångfald nationer och kulturer i varje del av världen. lag har kunnat konstatera att världen tyvärr ännu inre har lärt sig att leva med olikheten. Detta framgår av den senaste tidens händelser på Balkan och i Cenrralafrika. Det ”annorlunda” och den ”andres” särart kan ibland upplevas som en börda eller rentav rom ett hot. Om skrupelfria personer manipulerar och förstärker rädslan för det ”annorlunda” genom historiskt agg, kan det leda till att man rentav förnekar att den ”andre” är en människa. Resultatet är att man ger sig in i en ond cirkel av våld där man inte skonar någon, inte ens barnen. Vi känner idag väl till sänana situationer, och mitt hjärta och mina böner vänder sig just nu på ett särskilt sätt till lidandet hos de plågade folken i Bosnien Hercegovina.

Av bitter erfarenhet vet vi, att rädslan för det ’annorlunda” kan leda till en mardröm av våld och terror. särskilt om denna rädsla kommer till uttryck i en snäv och exklusiv nationalism som förnekar att den -andre” har några rättigheter. Men om vi anstränger oss att se saker och ting objektivt, ser vi att

det finns en grundläggande gemenskap bortom skillnaderna som utmärker enskilda och folk. Olika kulturer är i själva verket inte annat än olika sätt att behandla frågan om meningen i den enskilda människans existens. Här kan vi finna en källa till den respekt vi är skyldiga varje kultur och varje nation. Varje kultur är ett försök att reflektera över världens mysterium och i synnerhet människans mysterium och ett annat sätt att uttrycka människolivets transcendenta dimension. Hjärtat i varje kultur utgörs av dess sätt att närma sig det största av alla mysterier: Guds mysterium.

Därför grundas vår respekt för andra kulturer på vår respekt för varje gemenskaps försök att svara på människolivets problem. I detta sammanhang kan man konstatera hur viktigt det är att bevara den grundläggande religionsfriheten och samvetsfriheten. Dessa två rättigheter är de grundläggande pelarna i den struktur som de mänskliga rättigheterna utgör. De är samtidigt grunden för varje verkligen fritt samhälle. Ingen har rätt att kväva dessa rättigheter genom att tvinga på andra ett svar på människans mysterium.

I detta sammanhang är det viktigt att reda ut den grundläggande skillnaden mellan en osund form av nationalism, som predikar förakt för andra nationer och kulturer, och patriotism, som är en riktig kärlek för det land man kommer från. En äkta patriotism försöker aldrig främja sin nation på andras bekostnad. Det skulle nämligen i sista hand skada också den egna nationen och ha svåra konsekvenser för både anfallare och offer. Nationalismen i sina mest radikala former är därför motsatsen till en äkta patriotism. Idag måste vi förhindra att en extrem nationalism kommer tillbaka som totalitarism.

Att trygga friheten

Friheten är måttet på människans värdighet och storhet. För människans andliga växt och för nationernas moraliska vitalitet är det en stor utmaning att leva enligt den frihet som enskilda och folk söker. Den grundläggande fråga, som vi alla idag måste ta ställning till, är hur man använder friheten på ett ansvarsfullt sätt både på ett personligt och ett socialt plan. Vi måste därför reflektera över frihetens moraliska struktur, över den inre arkitekturen i frihetens kultur.

Frihet är inte bara avsaknad av tyranni eller förtryck. Frihet är inte att man får göra allt vad man vill. Friheten har en inre logik som kvalificerar och förädlar den. Friheten är knuten till sanningen och förverkligas genom att man söker och förverkligar sanningen. Om man skiljer friheten från sanningen om människan förfaller den: i det personliga livet till omoral, i politiken till den starkes rätt och maktens arrogans. När man för tillbaka friheten till den sanning om människan som alla kan nå genom den moraliska lag som finns inskriven i alla hjärtan, innebär det därför inte att man minskar eller hotar friheten. Det innebär i själva verket att trygga frihetens framtid.

Solidaritetens etik

I ljuset av detta resonemang är det lätt att begripa att utilitarismen, den lära som menar att det moraliskt rätta inte är det goda utan det som medför fördelar, hotar både enskildas och nationers frihet och förhindrar att man skapar en verklig frihetens kultur. Utilitarismen har förödande politiska följder, för den inspirerar en aggressiv nationalism, som ser det som något gott att underkuva en mindre eller svagare nation bara för att detta svarar mot den egna nationens intressen. Den ekonomiska utilitarismens följder är inte mindre allvarliga, för den driver de starkare länderna att suga ut och bestämma villkoren för de svagare.

Ofta hänger den politiska och ekonomiska utilitarismen ihop. Detta fenomen utmärker förhållandet mellan ”Nord” och ”Syd” i världen. Många nationer under utveckling har uppnått politisk självständighet men förblivit ekonomiskt beroende av andra länder. Sådana situationer är en skymf mot mänsklighetens samvete och utgör en oerhörd moralisk utmaning för den mänskliga familjen.

[På ryska] Den internationella ekonomin behöver en solidaritetens etik om vi vill att mänsklighetens framtid skall kännetecknas av ekonomisk tillväxt och en rättvis fördelning av världens goda. Eftersom miljoner människor lever i fattigdom – som innebär svält, undernäring, sjukdom, analfabetism och misär – måste vi påminna oss själva om att ingen har rätt att suga ut andra för att vinna fördelar. Framför allt måste vi på nytt engagera oss för en solidaritet som gör det möjligt för andra att i de konkreta ekonomiska och politiska omständigheterna leva i den kreativitet som utmärker människan och som gör nationernas välstånd möjligt.

Nationernas familj

[På spanska] Hur kan man undgå att se vilken viktig roll de Förenta Nationerna har att spela inför dessa enorma utmaningar? FN måste förvandlas från en kyligt administrativ institution till ett moraliskt centrum, där alla världens nationer känner sig hemma och kan utveckla ett gemensamt medvetande som en ”nationernas familj”. Begreppet ”familj” får oss att tänka på något som går utöver rent funktionella förhållanden eller gemensamma intressen. Familjen är till sin natur en gemenskap som bygger på ömsesidigt förtroende, stöd och uppriktig respekt. I en äkta familj härskar inte de starkare över de andra. Tvärtom tar man hand om de svagare medlemmarna på ett särskilt sätt just för att de är svaga. Det är sådana känslor, mer än den rena rättskänslan, som måste utmärka förhållandet mellan folken. FN har den historiska, kanske epokgörande uppgiften att hjälpa världssamfundet att ta detta kvalitativa steg. FN far inte bara vara ett centrum där man effektivt medlar för att lösa konflikter, utan bör också främja de värderingar, de inställningar och konkreta solidariska initiativ som kan höja förhållandet mellan nationerna från en rent organisativ till en organisk nivå, från en tillvaro ”med” de andra till en tillvaro ”för” de andra i ett fruktbärande utbyte av gåvor, som i första hand gynnar de svagare nationerna men i sista hand för med sig välstånd för alla.

Man far inte se detta som en utopi som inte går att förverkliga. Det är dags att finna en nytt hopp, som kan befria politiken och människornas liv från en förlamande cynism. Själva den årsdag vi firar bjuder oss till detta. Själva tanken på ”förenta nationer” pekar på ömsesidigt förtroende, säkerhet och solidaritet. Låt oss inspireras av dem som tog på sig den risk friheten utgör, och låt oss ta på oss den risk som utgörs av solidaritet och fred.

Modernitet, mognad, autonomi

En av de största paradoxerna i vår tid är att människan, som självsäkert inledde den period vi kallar ”modernitetens” genom att förkunna människans ”mognad” och ”autonomi”, nu vid 1900-talet har bevittnat något tidigare okänt: en mänsklighet som inte är säker på att hon själv har en framtid på grund av hotet om ett kärnvapenkrig. Denna risk tycks ha avlägsnat sig, och i hela världen måste vi utplåna allt det som kan göra att hotet förverkligas eller ens närmar sig. Trots detta finns ännu rädslan inför framtiden, rädslan för framtiden.

Om det kommande årtusendet skall kunna bevittna en ny blomstring för människoanden, måste vi lära oss att inte vara rädda och återvinna en anda av hopp och förtröstan. Hopp är inte enkel optimism, sprungen ur en naiv övertygelse om att framtiden måste vara bättre än det förflutna. Hopp och förtroende behövs för att kunna handla med ansvar, och de finner sin näring i den inre helgedom som samvetet utgör, där ”människan är ensam med Gud” (Gaudium et spes, n. 16), och därför förstår att hon inte är ensam bland livets gåtor, för Skaparens kärlek är med henne.

Kärlekens och frihetens kultur

Hopp och förtröstan kan tyckas gå utöver FN:s syfte. Så är det nu inte, för nationernas politiska handlingar, som är vad er organisation ägnar sig åt, rör också människolivets transcendenta och andliga

dimension. Därför kan FN inte ignorera denna dimension utan att skada människan och människans frihet. Om vi vill återfinna hopp och förtröstan i slutet av detta århundrade av lidanden, måste vi återvinna den transcendenta horisont av möjligheter dit människoanden strävar.

Som kristen kan jag inte låta bli att vittna om att mitt hopp och min förtröstan bygger på Jesus Kristus, vars födelses tvåtusenårsminne kommer att liras just när det nya årtusendet inträder. Vi kristna tror att i hans död och uppståndelse har Gud uppenbarar sin kärlek och sitt ömmande för hela skapelsen. Jesus Kristus är för oss Gud som blivit människa och stigit ned i mänsklighetens historia. Därför sträcker sig det kristna hoppet om världen och dess framtid till varje människa: allt det som är äkta mänsklighet finner gensvar i de kristnas hjärtan. Medan vi nalkas tvåtusenårsminnet av Kristi födelse ber kurkan därför inte om annat än att respektfullt få framföra detta budskap om frälsning och att få främja hela människofamiljens solidaritet i en anda av kärlek och tjänande.

Vi måste övervinna vår rädsla för framtiden, men det är bara tillsammans som vi kan övervinna den.

”Svaret” på denna rädsla är inte tvång, förtryck eller att påtvinga hela världen en enda ”samhällsmodell”. Svaret på den rädsla som förmörkar människans existens vid slutet av 1900-talet, är att gemensamt anstränga sig för att skapa en kärlekens kultur, som bygger på universella värden som fred, solidaritet, rättvisa och frihet. ”Själen” i kärlekens kultur är frihetens kultur: enskildas frihet och nationers frihet i solidaritet och ömsesidigt ansvar.

Vi skall inte vara rädda för framtiden. Vi skall inte vara rädda för människan. Det är inte en slump att vi är här. Varje människa är skapad till ”avbild och liknelse” av Honom, som är upphov till allt det som existerar. Vi bär på förmågan till vishet och dygd. Med dessa gåvor och med hjälp av Guds nåd kan vi bygga en människovärdig civilisation och en äkta frihetens kultur vid slutet av detta århundrade och inför det kommande årtusendet. Vi kan göra det! Vi måste göra det! När vi gör det, kommer vi att inse att detta århundrades tårar har förberett marken för en människoandens nya vår.

Övers. Olle Brandt