Folkmordet i Rwanda – ett afrikanskt barbari?

Den afrikanska kontexten

Det rwandiska folkmordet är ett brott mot de mänskliga rättigheterna. Det allmängiltiga i det som massmedia alltför lättvindigt påstått vara afrikanskt barbari är tydligt. Den nazistiska förintelsen och det turkiska folkmordet på armenierna är jämförbara med det rwandiska folkmordet, folkmord är en återkommande verklighet i tjugonde århundradet. Denna slakt på oskyldiga; tiotusentals oppositionella hutuer dog tillsammans med sina tutsilandsmän. Att förklara en sådan utstuderad mänsklig grymhet är en deprimerande teologisk uppgift, eftersom man blir tvungen att bekräfta att det finns en ondska som starkt utmanar det kristna evangeliet.

Att däremot framhålla att den rwandiska tragedin, dessutom, inträffar som en del i en historia mer specifik för Afrika – en kombination av etniskt, ekologiskt och ekonomiskt tryck som frambringar nationalstatens kollaps, i detta fall under inverkan av en demokratisering – är att föra ned frågan från det allmängiltiga till det särskilda plan där en historisk analys blir möjlig.

Här väcker tragedin frågor som möjligen kan besvaras: vilka var de ofrånkomliga och närmaste orsakerna till händelserna? Trots att det rwandiska folkmordet har komplexa orsaker, finns det ju skäl till varför det inträffade just där och då. Även om utbrottet blev oundvikligt på grund av dagens globala etik och politik, kunde det ha stoppats, ty det förekom upprepade tidiga varningssignaler, även om man inte uppmärksammade dem eller valde att bortse från dem. Åtminstone skulle ett snabbt och samlat ingripande av världssamfundet genom FN kunnat ha minskat dödssiffran betydligt.

Så långt är allt oomtvistligt, men vad var det för speciellt med Rwanda som gjorde att ett folkmord inträffade just här? Det går inte att enkelt påstå att det var landets besvärliga ekonomiska situation. När allt kommer omkring liknar de flesta afrikanska länder Rwanda: de har ringa möjligheter till export, vanligen eller två avsalugrödor, vilka efter 1987 – likt fallet med Rwandas kaffe – gav drastiskt mindre betalt på världsmarknaden. Många av dessa länder såg under 1980-talet sin statsskuld stiga som Rwandas som mer än fyrdubblades och ett 20-tal av dem hamnade lägre än Rwanda på FN:listan över de fattigaste i världen. Många blev, som Rwanda, fattigare på grund av nuvarande begränsningar i jordbruksmarkens produktionskapacitet och på grund av, den allt större gruppen unga män under 25 år utan utsikter till arbete. Åtskilliga noterade under 1980-talet en årlig nedgång i ekonomin på 2,4 procent och stod inför oerhört stränga strukturförändringsprogram.

Vad som utmärkte Rwanda var att landet, jämfört med grannarna, under det tidiga 80-talet märkbart hade förbättrat sin ekonomiska situation mätt i BNP per capita. Men denna stigande kurva vände och fortsatte brant nedåt 1987-1994, samtidigt som ett strukturförändringsprogram 1990-1994 hastigt förvärrade problemen och fattigdomen på landsbygden. Två devalveringar mer än halverade den rwandiska valutans värde och gjorde till och med basnödvändigheter som bränsle till matlagning oåtkomligt för många. Katastrofen Rwanda var inledningsvis en ekonomisk katastrof.

Rwanda hade traditionellt löst sina ekonomiska problem genom att exportera sin befolkning,.våg efter våg av ekonomiska migranter eller flyktingar har sköljt in över angränsande länder. Banyarwandierna ansågs duktiga på att starta på nytt och skaffa inkomster eller möjligheter att överleva. Dock karakteriserades det tidiga 1990-talet av att ett antal traditionella säkerhetsventiler stängdes. Grannstaterna besvärades alltmer av immigranterna i takt med att de sociala spänningarna ökade eller ledde till våld. Banyarwanderna var inte välkomna och pressades att återvända hem. Ett lätt men effektivt lock sattes på den tryckkokare som innehöll stadigt sjunkande levnadsstandard och en explosiv befolkningstillväxt. Samtidigt började världssamfundet utöva en avsevärd press på Habyarimana-regimen att delta i den våg av demokratisering som svepte över den afrikanska kontinenten. Arushadeklarationen, undertecknad i augusti 1993 efter två års frustrerande förhandlingar, var – mätt med vilken måttstock som helst inklusive uppgörelsen i Sydafrika – radikal i sina krav på Habyarimana och hans styrande elit.

Demokratiprocessen avbröts

Habyarimana dröjde, föga förvånande, med att förverkliga Arusha-deklarationen, då han hade att kämpa mot ökande motstånd mot förändringar från de extremister som omgav honom i Kommitten för republikens försvar (CDR) och i Nationella republikanska rörelsen för demokrati och utveckling (MRND). För några av anstiftarna till folkmordet, som överste Theoneste Bagosora i försvarsministeriet, närvarande i Arusha, var överenskommelsen sista droppen. Icke desto mindre hade Rwanda i augusti 1993 förbundit sig att införa demokrati, FNtrupper (UNAMIR) var på plats i landet framåt november för att övervaka utvecklingen och vid det laget hade alternativa politiska partier börjat bildas och värva medlemmar, och organisationer för mänskliga rättigheter som registrerade brott mot dessa var väl företrädda.

Dock ägde utvecklingen rum i ett land där tyranniets maskineri inte bara var intakt, i form av interahamwe-milis och CDR:s nätverk av ungdomar, utan också högst aktivt. Inte vid något tillfälle minskade repressionen. Tvärtom vann den i styrka till följd av framgångarna för rwandiska patriotiska frontens arme under major Paul Kagame 1991-1992 och mot slutet av 1993 hade förtryckarapparaten, som London-baserade African Rights påpekade, kommit i gång med ett väl kontrollerat mördande och upprepade mindre pogromer. Att demokratiseringen gick sin undergång till mötes i ett folkmord, som ägde rum inom ramen för en massivt systematisk eliminering av all opposition mot en extremistklick, kräver icke desto mindre sin förklaring. Före 1990-talet hade Habyarimana-regeringen inte spelat på etniska motsättningar för politiska syften utan verkat vara en ganska typisk förtryckande enpartiregim.

Den mest uppenbara skillnaden jämfört med Sydafrika – som, med hela repressionsmaskineriet intakt, genomgick en framgångsrik förändring-var att Rwandas regim kunde påstå sig representera majoriteten och hoppas på dess stöd. Men eftersom regeringen i realiteten var en repressiv klick, som inte representerade fler än några få grupper i nordväst, kunde de hävda detta endast genom att skapa sig en exklusiv etnisk identitet och sätta likhetstecken mellan den och nationen. Dock hade regeringen både historiska förutsättningar och propagandamedel för att åstadkomma detta. I början av 1990-talet utfördes en serie massakrer på tutsier. Massakrerna hade anstiftats av myndigheterna, och från 1992 skedde de efter omfattande rasistisk propaganda. I Sydafrika hade Verwoerd löst afrikandernas minoritetsposition genom en ”kristet-nationalistisk” ideologi och framtvingade folkförflyttningar till bantustans.

Rwandas historia utgör ingen gynnsam grund för en demokratisering. Under tysk och belgisk överhöghet hade ett feodalt samhälle baserat på boskapsskötande vasaller omformats till ett strängt och skiktat socialt system med olika grupper identifierade som ”stammar”. Enligt den ”hamitiska hypotesen” fanns aristokratins ursprung i en ”hamitisk invasion” från Etiopien och nordöst, överlägsen de förmodade urinvånarna ”bantu”. Detta var ett klassiskt stycke viktoriansk antropologi influerad av socialdarwinism. ”Hamiterna” (tutsiaristokrater) förmodades med sina smala fingrar och längre näsor stå semiterna närmare, och ansågs föga förvånande som ”naturliga ledare” i likhet med europeerna som uppfann klassificeringen. ”Hamiterna” gavs snabbutbildning vid elitinstitutioner och intog maktpositioner överallt.

Denna ursprungsmyt var seglivad; under Biafrakriget påstås Henry Kissinger ha trott att iboerna skulle vinna för att de ”stod nära semiterna”. Farligare var att Habyarimana-klicken lyckades vända myten mot Rwandiska patriotiska fronten genom att framställa dem som främmande inkräktare. I Kangura, en tidning grundad 1990, utvecklades föreställningen genom att Habyariama-regimen presenterades som en hutu-republik som strävade efter att rensa ut en inre fiende.

Sedan 1959 års bondeuppror, som förde bondsonen Gregoire Kayibanda från centrala Rwanda till makten och drev ut den rwandiske kungen och hans hov ur landet, har de politiska maktövertagandena i Rwanda varit ett våldsamt nollsummespel där vinnaren tar allt. Politiska partier med huvudsakligen regionala rötter har sedan 1950-talet emellanåt försökt företräda nationen, som banyarwandiernas icke-etniska parti, men frånvaron av en kung, sedd inte som en upphöjd tutsiädling utan som en samlande symbol som står över de etniska och politiska grälen, har gjort detta svårare.

Militärkuppmakarna, ledda av Juvenal Habyarimana 1973, försökte i början bredda sin politiska bas men vid 1980-talets början hade den snävt Gisenyidominerade klicken etablerat sitt styre. Militär aktivitet av exiltutsigrupper, alltifrån de första större raderna 1963-64, har lett till våldsamma repressalier mot den ”etniska minoriteten” i landet med nya flyktvågor som följd. Dagens regerande rwandiska patriotiska front gjorde liknande första försök att bredda sin politiska bas men verkar begränsa sig till att värva framstående medlemmar av Habyarimanas MRND. Frontens maktövertagande 1994 ledde naturligtvis till en av de största flyktingvandringarna under så kort tid i Afrikas historia.

Mot bakgrund av det etniska maktspelet måste en demokratiseringsprocess bli mycket svår. Det var garanterat svårare än i ett land som Tanzania som också har många ganska stora språkgrupper och kulturella traditioner. Ändå drevs demokratiseringsprocessen mycket hårt och snabbt, trots den rwandiska patriotiska frontens invasion, hutuextremistgruppernas dominans i staten och risken för ett utvidgat inbördeskrig.

Omedelbara orsaker

Den kanske viktigaste enskilda orsaken till att de som ville stoppa demokratiseringsprocessen kunde vinna var mordet i Burundi 21 oktober 1993 på den nye hutupresidenten, Melchior Ndadaye, en av de första frukterna av demokratiseringen av dess tutsiregim. Tiotusentals dog i samband med kuppen och runt 70 000 burundiska hutuer flydde in i södra Rwanda. Dessa händelsers budskap till många i kretsen kring Habyarimana var otvetydigt att tutsierna aldrig riktigt skulle acceptera hutumajoritet inom ramen en nationell samlingsregering. Med andra ord, extremisterna hade rätt: Arusha var för mycket, för lånzztzående, för snabbt.

Der finns mycket som tyder på att hutuextremistema runt Habyariama åtminstone från november 1993 systematiskt aktiverade sin omfattande repressionsapparat och förberedde sig för en ”slutgiltig lösning,-. Dödslistor cirkulerade öppet. I motsats till nazisternas folkmord som bottnade i en viss omotiverad. dysfunktionell galenskap i samband med krig på två fronter mot Sovjetunionen och de allierade, kom sig huruextremisternas folkmord av en djävulsk pragmatism ytterst på grund av fruktan. Eftersom, sedan 1959. exiltutsierna och sedan deras barn hade återkommit i vågor och försökt återta makten och kanske även kunde ha lyckats endera genom Arusha-deklar-ationen eller också militärt, så måste alla tutsier elimineras tillsammans med alla andra regionala oppositionella. För nazisterna var det ett naturligt uttryck för arisk makt att lägre raser skulle utplånas. För huruextremisterna var det en praktisk lösning på det politiska problemet att behålla makten över staten.

Demokratiseringsprocessen i Rwanda gick trögt och president Habyarimana kallades i början av april 1994 till ytterligare samtalsrundor med grannstaternas överhuvuden och det internationella samfundet. Han tycks därvid ha gått med på att gå fortare fram med att genomföra Arusha-deklarationen. Vid det här lager hade han ställts inför rapporterna från FN:s th-ktingkommissarie, FN:s övervakare av mänskliga rättigheter och ett flertal organisationer för mänskliga rättigheter, nationella och internationella, som i detalj beskrev omfattande brott mot de mänskliga rärtigheterna och varnade för en hotande katastrof om inte snabba framsteg gjordes på vägen mot demokrari.

6 april tog sig två fransktalande, missilbeväpnade soldater av karibiskt ursprung fram till Kigalis flygplats. som var tungt befäst av presidentens garde. De intog- en position under inflygningsvägen för den Mystere Falcon-jet som skulle föra presidenten hem från Dar-es-Salaam. Ombord var också Burundis president, Cyprien Ntaryamira. När planet vid halv nioeden på kvällen närmade sig träffades det av två missiler, exploderade i luften och kraschade varvid alla ombord omkom. Det är svårt att säga om målet för attacken var den burundiske presidenten eller den olycklige president Habyarimana, som var på -tåg hem för att möta sina extremister. Den ”slutgiltiga lösningen” skulle sannolikt ha iscensatts även utan Habvarimanas död.

Resten är historia. Inom några timmar efter flygkraschen började mördandet. Det riktades mot huruoppositionens ledare, politiker och nyckelpersoner i det civila samhället. Bland de första som dog var katolsk personal vid Center Christus i Kigali. Under dagarna därpå började ett systematiskt folkmord på tutsierna genomföras.

Reaktionen från världssamfundet var dämpad och försagd. Dödandet av tio belgiska FN-soldater resulterade i oro bland säkerhetsrådets medlemsstater då man fruktade att Rwanda höll på att utvecklas till ett andra Somalia-fiasko. FN-truppernas mandat var begränsat till att övervaka att Arusha-deklarationen genomfördes och tillät dem inte att intervenera. Mandatet ändrades, men inte till att stoppa ett folkmord utan bara till att försöka uppnå vapenvila genom att uppträda som medlare mellan RPF och den rwandiska armen, och efter två veckor minskade säkerhetsrådet UNAMIR-trupperna från 1 700 till 270 man. USA kunde inte se Rwanda annat än i skuggan från Somalia.

Folkmassor fick i uppdrag att genomföra massakrerna. Utöver eller samtidigt härmed utfördes mer systematiska attacker av den rwandiska armen, interahamwe och ungdomsgäng, en metod för folkmord som kunde åstadkomma en dödssiffra jämförbar med nazisternas industrialiserade slakt. Regeringens propagandakanaler användes för att uppmuntra massakrerna och. Radio Television Libre de Mille Collines spelade en otäck roll i detta eggande till massmord. Tillbakadragandet av merparten av FN:s trupper och säkerhetsrådets misslyckande med att stärka truppernas position och erkänna att folkmord ägde rum kostade tusentals liv och går till annalerna som ett av de mest klandervärda och tragiska av FN:s många misstag i interventionssammanhang.

Kyrkornas delaktighet

När nyheten om massakrerna började spridas, behandlades kyrkorna först välvilligt av media. Journalister, som till att börja med litade till källor inom kyrkorna och NGOs, upptäckte snart att kyrkobyggnader blev scenen för större massakrer när folk sökte en fristad där, och präster och systrar blev lättfunna uppgiftslämnare. Missionsordnar som flydde landet bar med sig nyheter om dödandet, och Vita Fäderna skickade ut ett flertal nummer av ett nyhetsbrev på fax. Kyrkorna mötte en betydande sympati när det blev känt i vilken utsträckning de hade blivit milisens mål och kyrkans personal dödats. Men i och med juni vände rapporteringen tvärt till att handla om kyrkans delaktighet i brotten. En presskonferens i början av juni i Nairobi med den anglikanske ärkebiskopen Augustin Nshamihigo och Jonathan Ruhumuliza slutade med att journalisterna lämnade lokalen i avsmak sedan biskoparna vägrat att entydigt ta avstånd från den rwandiska interimsregeringen. Bevisen för att präster och systrar aktivt skulle ha varit inblandade i dödandet är dock svaga. Senare undersökningar av African Rights i London nämner ett par exempel på att lokala katolska, anglikanska och baptistiska kyrkoledare varit inblandade genom att de antingen gått fria från eller deltagit i milisens dödande. Den vitt spridda nyhet om en präst som skulle ha dödat tio församlingsbor, vilken rapporterades av Isaac Samuel vid Kyrkornas världsråd i augusti, visar sig, enligt pålitliga Vita Fäder-källor i Belgien, vara en illa underbyggd journalistik, hörsägen och lögn, men trots överväldigande bevisning har de tidningar som publicerade historien aldrig dementerat den.

Närjag sonderade med brittiska journalister, fann jag att andra hänvisningar till ”delaktighet” syftade på bevis för att myndighetspersoner i början av 1994 hade gått runt och bett att få titta i församlingsregistren. Inte så mycket, tycks det, för att spåra upp tutsier – namnen säger ingenting – utan förmodligen för att fa reda på om personer på dödslistorna bodde i församlingen. Åtskilliga präster gav tillstånd till en genomgång av församlingsregistren-vilka när allt kom omkring helt klart var offentliga handlingar även om syftet var uppenbart ont – men några vägrade.

Andra – bekräftade – historier förtäljde om kateketer i täten för eller ingående i mobben under massakrerna. Det råder absolut inget tvivel om att ett betydande antal framträdande kristna i församlingarna var inblandade i dödandet, ibland slaktande sina kyrkoledare. Detta har, kanske mer än någon annan aspekt av förintelsen, gjort ett starkt intryck på missionskongregationerna. På en helt annan nivå men viktig för anklagelsen om delaktighet var kyrkoledarnas uppträdande, t ex de anglikanska biskoparnas i Nairobi. Det mest flagranta exemplet är den romersk-katolske ärkebiskopen i Kigali, Vincent Nsengiyumva, som blev medlem av MNRD:s centralkommitte i mitten av 70-talet, var biktfar för Ha~ byarimanas hustru och helt visst rörde sig i cirklarna kring den hårdföra klick runt Habyarimana som var fanatiskt antitutsi. Han hade tvingats lämna partipositionen efter en direkt order från Rom före påvens besök i Rwanda 1990 men han var klart identifierad med regimen. Jämte tre andra biskopar och generalvikarien i Kabgayi-stiftet dödades han 3 juni av fyra RPF-soldater, vilket gjorde att hans tidigare roll åter kom i skarp fokus.

Slutsatserna från en förenad delegation från Kyrkornas världsråd, Allafrikanska kyrkokonferensen och Lutherska världsförbundet som framfördes i början av augusti 1994 spädde på det växande obehaget inför kyrkans roll. Uttalandet var starkt fördömande och förstärkte uppfattningen om kyrkans delaktighet. Hur ska vi då förstå denna anklagelse och det sätt på vilket den har dominerat reaktionen mot de rwandiska kyrkorna?

Faran är naturligtvis att man aningslöst blir apologetisk och söker ursäktande förklaringar. Det vore enkelt att försöka balansera kyrkornas roll genom att

beskriva martyrskap, heroisk självuppoffring och mod. Vilken domen än blir över delaktigheten i folkmordet så kan den inte falla över hela kyrkan. Kyrkan var, som en ledare i den brittiska katolska tidskriften The Tablet träffande uttryckte det, även en kyrka av martyrer.

En delad kyrka

Sanningen om delaktigheten måste sökas i medvetande om att kyrkan är splittrad både av olika åsikter om vad rättvisa innebär och av etnicitet och regionalism. Enkelt uttryckt var kyrkan, såväl missionärer som infört prästerskap, långt ifrån neutrala i dessa avseenden. Neutralitet var inte heller, under en förtryckarregim som den i Rwanda, något verkligt alternativ. Problemet existerade i ett antal olika former: i samhället, där öppen kritik av Habyarimanaregimen var farlig och direkt placerade vederbörande i dissidentkategorin med hot om att bli förföljd. I kyrkan fanns en tutsidominans som polariserade många stift och seminarier.

Den rwandiska kyrkan hade växt språngvis och inom klassgränserna. De första 30 åren på 1900-talet skedde praktiskt taget alla konversioner inom bondeklassen. På 1930-talet däremot övergick många aristokrater till den katolska kyrkan och uppfyllde kardinal Lavigeries dröm om att omvända Afrika genom dess hövdingar. Rwanda blev ett kristet kungadöme och mwami (kung) Rudahigwa och hans hov kunde stödja sig på en ideologi om kristen kungamakt som lät tutsiernas släkthistoria legitimeras av Gamla testamentets kungaideologi. Abbe Alexis Kagame, en hov-abiru (historiker), lyckades genom en extraordinär intellektuell ansträngning inkulturera kyrkan symboliskt och historiskt i hovkulturen. Sedan kom den sociala katolicismen hos efterkrigstidens belgiska prästerskap och den schweiziske ärkebiskopen i Kabgayi, Perraudin, och den anammades av hutuernas motelit som, helt riktigt, i detta såg ett ideologiskt vapen för majoritetens emancipation.

Efter 1959 års bondeuppror, hade även enskilda kyrkliga centra en symbolisk klang med Kabgayi som historiskt ”pro-hutu” och Nyundo som ett tutsi-stift. Tutsidominansen i kyrkans intellektuella etablissemang blev ett faktum på 70-talet och orsakades av belgarnas snabba utbildningsinsatser som fick följder även i kyrkan. 1973 jagades ett stort antal tutsier ut ur skolorna och flydde. Men i början av 1990-talet dominerade de fortfarande i tysthet – även om man hade ögonen på dem – trots att bara två av landets åtta biskopar var tutsi. Ärkebiskopen av Kigali representerade den ena extremen i en polariserad kyrka, som, i stort sett, inte hade lyckats finna någon väg att tala öppet om, än mindre lösa, frågan om exklusiv etnicitet. Det som nämns under och med rätta bedöms som ”delaktighet” är i själva verket en komplex reaktion på sociala strukturer och historiska händelser i en delad kyrka.

De krismas deltagande i dödandet återspeglar naturlig-tvis i viss mån bara att 62 procent av befolkningen var döpta katoliker och att omkring 90 procentvar kristna av någon bekännelse. Viss åtskillnad måste,,öras mellan dem som anstiftade och planerade folkmordet, å ena sidan armen och militärpolisen som tvingade människor att utföra det blodiga folkmordet och vanligt folk å andra sidan som under varierande grad av motstånd tvingades delta. Fruktan tycks ha motiverat de ”civila” pöbelhoparna att döda. Jag har hört missionärer som åsåg massakrer säga att mobben som dödade såg mer skrämd ut än de som dödades. De som deltog tycks verkligen ha trott att de var engagerade i något slags självförsvar – döda eller dödas – antingen som resultat av propagandan eller på grund av att vägran att delta skulle ha förvandlat en själv till måltavla. Detta gäller naturligtvis för majoriteten av de bönder som deltog men inte i samma utsträckning för de styrande grupper som organiserade pogromerna.

På en annan nivå handlade ”delaktigheten” om att många kyrkoledares misslyckats med att ta avstånd från och motarbeta det struptag som etnicitetsfrågan hade inneburit för kyrkan under den period som landet stod under belgisk överhöghet. Inkulturationen medförde att kyrkan blev indragen i ett delat och stratifierat samhälles meningsskiljaktigheter. Inkulturationen såg aldrig någon allvarlig utmaning i huru- och tutsi-identiteten, som en inbillad identitet som potentiellt var öppen för att stöpas i ny kristen form, utan etniciteten togs för given. Men etnicitet och nationalitet är inte något givet, snarare något som människor i samspel föreställer sig och lever sig in i. Kristendomen infördes både som en tro som kunde inkultureras i varandra uteslutande identiteter och som en uppsättning etiska regler som i praktiken bortsåg från dessa identiteter och gjorde aldrig upp med dem. Samma sak skulle kunna sägas om de religiösa identiteterna på Nordirland.

I början av 1990-talet hade kyrkan därför inget försvar mot en propagandamaskin som predikade en exklusiv huru-identitet som definierades i ljuset av hotet om en tutsiinvasion och som till slut definierade en huru som en tutsidödare. Kyrkan hade ingen radiostation som kunde ta upp kampen mot Radio Television Libre des Milles Collines och Radio Rwanda. Den var hopplöst delad både på sotis- och församlingsnivå. Och den hade under de hundra år den funnits i Rwanda knappast börjat att iiråoasätta de två identiteter som dominerade Rwandas politik. Den hade först välsignat den rwandiska monarkin med de kristna kungasymbolerna och sedan uppmuntrat hutuernas politiska frigörel

se. Som historisk kraft, om något, hade den förstärkt dessa identiteter, om än ibland oavsiktligt.

Mot en rättighetskultur

Under hela sin senare historia har Rwanda levt med institutionaliserad diskriminering genom att en liten styrande klass haft makten över statsapparaten, lagstiftningen och politiken. Makten har framför allt varit makt att förvägra den ”underlägsna” gruppen tillträde till lagliga och lika rättigheter, och omvänt att ge en liten grupp privilegierat företräde. På så sätt skapas falska förväntningar hos en större grupp som identifierar sig med härskarna och som hyser förtroende för dem på grund av etnisk eller regional identitet.

Både de styrande grupperna och den stora underordnade majoriteten sökte kyrkans ideologiska stöd endera för sin position eller också för de vägar de valt för att bekämpa monopoliseringen av politisk makt och bristen på jämlikhet. Diskrimineringen i Rwanda har märkts minst inom kyrkan, även om maktrelationerna, i viss mån och under begränsade former, upprepat sig och återspeglat problemen i stat och samhälle.

Men det är otillräckligt att kyrkan söker att rättvisare fördela exempelvis utbildningsmöjligheter. Kyrkan måste föra kampen med sin sociallära som skarpaste vapen. I ett samhälle där det finns ett direkt förhållande mellan etnisk identitet och mänskliga rättigheter kan detta inte uppnås, utan att man på ett genomgripande sätt utmanar dessa identiteters egentliga natur. Och det kan inte uppnås genom att man låtsas att inrotade, inbillade identiteter inte är socialt och politiskt dominerande och aktiva. I situationer som den i Rwanda måste kyrkan ha modet att utmana föregivna etniska gränser och föreställa sig nya identiteter med nya innehåll och på så sätt omdefiniera inkulturationen i termer av social rättvisa. För detta krävs en kritisk teori om etnicitet och inkulturation.

Modet att göra det kommer först när traumat efter de senaste händelserna läkts. Det är en uppgift som kommer att ta längre tid än de tre generationer som kyrkan existerat i Rwanda. Och det krävs ett ledarskap med högre meriter än okritisk konformitet inför regler och normer som ålagts utifrån. Det är mycket svårt att se hur RPF-regeringen ska kunna bryta sig loss från det nollsummespel som har ställt till det i Rwandas historia. Den visar inte tecken på detta i fråga om rätten till land och bostäder, och den politiska viljan att göra det kan avta dramatiskt med tiden vid makten. Om kyrkan påpekar detta är det troligt att den än en gång blir en kyrka bestående av martyrer, men den kan inte göra annat.

Översättning: Berit Bylund