Kärlek, ungdom och laglöshet

På ett skivomslag av den svarte rap-artisten Ice T finns en bild på hur svarta män bryter sig in i ett vitt hem där de dödar fadern och våldtar modern. Sonen är iförd hörlurar och alltför upptagen med att lyssna på just svart rap-musik, för att bry sig om vad som pågår. Skivan som har titeln Home Invasion var en av förra årets mest sålda rap-skivor. Att erövra den vita ungdomen för sin sak ingår i den svarta revolutionsstrategi som kommer till uttryck i texterna. Det hör också till saken att det är den vita medelklassungdomen som utgör rapmusikens största publik idag. Förhållandet mellan vita män och svart musik utvecklas i en mycket läsvärd artikel av Ove Sernhede i senaste numret av Ord & Bild. Han beskriver den vita fascination som funnits inför den afro-amerikanska kulturen alltifrån jazzens begynnelsedagar. Det finns en grupp vita ungdomar som i det nutida samhället drivit sin identifikation med de svarta så långt att de benämns ”wiggers” vilket är en sammandragning av white niggers.

Författaren Norman Mailer skrev 1957 en omtalad essä med titeln ”The White Negro”, där han framförde sin beundran för den svarta maskuliniteten med dess ”skuldlösa” njutningssökande. Mailer, som också skrivit en bok med titeln Könets fånge, ser den svarte ghettomannen som en förebild när det gäller att utan hämningar och tankar på morgondagen ta för sig av droger, sprit och kvinnor. Våldet bekräftar därtill maskuliniteten och förstärker livskänslan. Den svarte ”machon” har haft och har en lockelse på vita män som ger dem en kluven inställning både till sig själva och till den svarte. Den identifikation med den svarte mannen, som wiggers uppvisar, har också sin motsatta extrem i skinheads och andra rasistiska mäns hat mot densamme. I polemik mot Mailer visade den svarte författaren James Baldwin däremot att han inte hade något till övers för Mailers stereotypa idealbildningar kring svart utlevelse och våldspraktik.

Dubbelmoralen

Texterna i det som kallas gangster-rap både speglar och förhärligar ghettovärldens brutala villkor. Det är djungelns lag som råder med den skillnaden att det inte finns någon natur att kämpa med eller mot.

Omgivningen består i stället av en förslummad amerikansk stadskultur med ständigt påslagna TV-skärmar, där i stort sett samma miljö som man redan befinner sig i visualiseras. Att mörda och våldta är så självklart att den som lyckas med det ofta hyllas av sin närkrets. Den våldtäktsdömde boxaren Mike Tyson är den självklare idolen i dessa sammanhang. Texternas råhet, kvinnoförakt och våldsdyrkan har upprört många men tyvärr med det inslag av dubbelmoral som ofta utmärker moraliska reaktioner i USA. När den vita medelklassens föräldrar hör småsyskonen till sina tonåriga söner gå omkring och nynna på texter som uttrycker nöjet i att skända och våldta kvinnor, har man av förståeliga skäl fått nog, även om det också skulle finnas anledning till självrannsakan. Trots sina inslag av dubbelmoral är ändå den avståndstagande reaktionen mot dessa rap-texter bättre än den ”kulturradikale” attityden, som i stället är upprörd över upprördheten kring dem. Enligt dessa radikaler är det en frihetsinskränkande moralism att kräva åtgärder mot deras lansering, något som alltså är värre än vad texterna är ett uttryck för.

Kroppskulturen i elektrifierade krigsdanser

Hur kan då den svarta ghettokulturen bli stilbildande för så många även i den europeiska delen av västvärden? Sernhede skriver: ”Uppenbarligen har ghettot i populärkulturen förvandlats till ett spänningsladdat gränslandskap där njutning och död flätas samman; till en scen för modern mytologi och hjältesaga där livet pendlar mellan allmakt och utplåning. Fascinationen inför den svarta ghettokulturen handlar också om att varje ny dag kan vara den sista.” Den vita medelklasskulturen är alltså alltför ombonad, trygg och rationell för att tillfredsställa ungdomarna. I ett större sammanhang kan vi se en reaktion mot hela det moderna samhället med dess kalkylerande behärskning. De mänskliga lidelserna, både goda och onda, har kommit till korta och den moderna människan befinner sig på flykt till olika kompenserande ”utlevelsevärldar”. Vår tids kroppsfixering är till exempel en sådan och den svarta kroppen har enligt Sernhede en speciell betydelse. ”Den svarta kroppen har i populärkulturen ofta laddats med en kombination av njutning och styrka som gör den till en idealisk projektionsduk för omedvetna fantasier. Den svarta kroppens konnotationer till såväl slaveri och smärta som orgiastisk vällust och död, har sin rot i alltjämt verksamma stereotypier där de svarta står närmare ursprung och drift än de vita. Föreställningar som vår reflekterande och upplysta samtid genomlyst och lyft ut ur det offentliga samtalet – men som likafullt är verksamma under ytan.”

Nästan all sentida västerländsk populärmusik härstammar på olika sätt från någon svart musikalisk förlaga.

Det som inte kommit direkt från USA har transformerats i England utifrån amerikanska förebilder. Från England kommer också den hårdrock som skinheadsgrupperna låter sitt hat kanaliseras genom. Deras ”musikaliska” föreställningar kan närmast liknas vid en sorts elektrifierade krigsdanser, syftet är att framkalla hat och mordlust mot olika invandrargrupper. Till instrumentens öronbedövande volym vrålar man tidvis bara ”döda! döda!”. De vita rasisternas ideologi, i den mån den har någon tankekärna, står nazismen nära. Man är solidarisk inom rörelsen och riktar sitt hat och våld utåt mot flyktingar och invandrare. Inom gangster-rapens led är gängbildningarna mycket mindre och man ger sig på sina egna ”blodsbröder” om de kommer från fel område inom staden. Den starkes rätt är en lika självklar princip som hos skinheadsen, men tillämpas inte fullt så planenligt ideologiskt. Den fascistiska grundattityden är emellertid gemensam för bägge grupperna. Även i Sverige har det under de senaste åren blivit tydligt, att det finns en grupp invandrarungdomar som utnyttjar den antirasistiska täckmanteln för en omvänd rasism, som i praktiken inte skiljer sig så mycket från skinheadgruppernas.

Om skinheads och gangster-rapare utgör extremgrupper så finns det ett helt spektrum av musikaliska uttrycksformer däremellan. Musiken och klädseln utgör vad man skulle kunna kalla en stamgemenskap som också är nationsöverskridande. Här finns något mycket kännetecknande för hela ungdomskulturen som blivit allt tydligare de senaste åren. Till saken hör också att stora delar av dessa ungdomar är arbetslösa och det är inte svårt att förstå vilken uppdämd energi som ligger latent hos dessa arbetslösa -stammar”. Deras vrede talar inte minst genom musiken, och musiken förstärker vreden i en självbekräftande rundgång. Många ungdomars musikaliska verklighet är helt enkelt ett uttryck för deras känslomässiga misär; men vilken vuxenvärld vågar konfrontera sig med en så skuldframkallande insikt? elan skjuter problemen på framtiden och låter i ställa musiken fungera som en legal drog.

Där kärleken kallnar

På Fryshuset i Stockholm har man försökt sig på att sammanföra en mängd olika ungdomsgrupper. Initiativtagare har varit den gamle 68-kämpen och kårhusockupanten Anders Carlberg. I takt med den senare tidens ökade våldsdåd har Fryshuset kommit i centrum för massmedias uppmärksamhet. Carlberg har i dagarna gett ut en ”vitbok” om sin verksamhet och sina tankar kring i första hand ungdomsproblemen. Bokens titel har en lätt kristen klang med sitt något förändrade citat från Matteusevangeliet: Där kärleken kallnar breder laglösheten ut sig (Tidens förlag). Den består av nedskrivna bandupptagningar där Carlberg uttalar sig i olika frågor, följaktligen inget litterärt mästerverk men en erfaren människas välvilliga och insiktsfulla tankar. Han besitter också mod nog att på ett välgörande sätt gå emot strömmen i vissa frågeställningar och bedömningar. I ett kapitel om musikens makt konstaterar han: ”Musiken står för en stor del av ungdomars andliga behov. För många är musiken själva utgångspunkten i en dialog om livsfrågor. Skall du ha en kommunikation med unga människor måste du därför också veta något om musiken. […] men många av de band och musikstilar som ungdomar upplever som viktiga och betydelsefulla, är helt okända i vuxenvärlden.” Han påpekar också hur intimt valet av musik hänger ihop med etnisk tillhörighet, klass och politisk attityd. De som ligger överlägset i topp vad det gäller att påverka ungdomars livssyn är just musiker; vuxenvärldens stolta institutioner som politiska partier, fackföreningar och kyrkor verkar ha en närmast obefintlig betydelse på det planet. Carlberg utmanar med följande tankegång: ”Jag brukade hålla ett föredrag för några år sen som gick ut på att om Gunnar Sträng hade varit 17 år idag, hade han varit basist i ett hårdrockband, inte politiker. De flesta av dagens ungdomar tycker att musiken är både mer spännande och ger större uppmärksamhet än politiken. Därför är det mycket möjligt att Gunnar Sträng, med sin vilja att förändra och påverka, också han valt musiken, och hårdrocken, eftersom det i huvudsak är arbetarklassens musik.”

Hotet från en demokrati utan människovärde

Anders Carlberg är numera socialdemokrat, han värnar om det demokratiska samhället därför att han ser de hot som växer sig allt starkare mot det. Stora grupper inom samhället är helt i avsaknad av respekt för människovärdet och demokratiska ansvarstraditioner. Amerikansk actionfilm är genomgående de här gruppernas kulturella och värdemässiga referensram. Filmens hjälte utsätts där för oförrätter som bygger upp ett vulkaniskt hat, och som i slutet av filmen kreverar i en stor individuell hämndakt och total slakt på alla och envar som gått honom emot. Det är ett personligt iscensatt Ragnarök, där syftet är att legitimera en gigantisk aggressionsutlevelse och upplösning av alla normer, bortsett från rätten till besinningslös hämnd. Carlberg jämför med sin ungdomstidning, Rekordmagasinet, som hade en helt annorlunda och uppbygglig moral. Där var scenariot i många artiklar, ung man på glid, det ville säga på väg in i missbruk och kriminalitet; efter den inledande bekantskapen med den undre världen räddas han tillbaka till ett hederligt liv genom en fast manlig gestalt som tar honom med till idrottsklubben och får fason på honom. Efter en del inledande och nödvändiga svårigheter belönas han efter en tid också med flickvän och kamraternas respekt och beundran. Det låter rörande enkelt, men det handlade om vilka signaler samhället sände ut till sin tids potentiella värstingar. I dag sänder man i stället ständigt ut ”värstingsignaler” genom mediavärlden och blir därtill förvånad när livs levande värstingar börjar befolka verkligheten.

För några år sedan visades filmen Sökarna på bio, men många ungdomar kunde också se den genom skolans eller fritidsgårdens försorg, eftersom den ansågs som avskräckande från våld och droger genom sin svartsynta brutalitet. Peter Dahlen sammanfattar filmen i en artikel i boken Ungdomskultur i Sverige (Brutus Östlings Bokförlag Symposion). ”Vad som skildras är inte ett samhälle, utan en på samma gång fullständigt abstrakt och grotesk fysisk värld, där alla är slav under ett gränslöst, narcissistiskt begär att hävda sig själva på andras bekostnad, att hålla tomhetskänslorna stången genom att via våld, sex och droger producera allt starkare upplevelsekickar och där det råder ett permanent krigstillstånd mellan olika ungdomskulturella falanger, mellan de unga och föräldragenerationen, inom de vuxnas egna led och mellan killar och tjejer. Någon form av sammanhållning, trygghet eller tillit står, i bästa fall, bara att finna inom ramen för de symbiotiska, rent självbespeglande bindningar och identitetsbekräftelser som en mycket snäv och rigid kamratkrets erbjuder- innan drogmissbruket och girigheten gör sitt intrång även där.”

Hur föds behoven?

Att ta del av den moderna ungdomskulturen handlar inte minst om att bli delaktig i en förverkligad dystopi. Punkarnas säkerhetsnålar som man sticker genom sina kinder och näsborrar är en talande bild för den ”livgivande” smärta som man tycks behöva både som inre upplevelse och yttre markering. Det moderna samhället bygger också på den paradoxen, den känslokalla ytlighet och abstraktion som råder och ena sidan, framkallar också parallellfenomen som sexualfrosseri, våldsdyrkan och ren satanism. Allt vävs till slut samman till en slags demonisk halvvärld där den råa lusten, smärtan och ondskan får en tillfälligt förlösande effekt för sina aktörer. En kanal som MTV som går 24 timmar om dygnet är i huvudsak en självgående vålds- och masturbationsfantasi i musikalisk förklädnad; helt i avsaknad av närvaro och värme upphetsar den på televisionens köldslagna och kvasiestetiska sätt.

När benediktinmunkarna tog sig in på hitlistorna med sin gregorianska sång, motsvarade det med all säkerhet ett behov som inte ska underskattas. En kristen evighetsdimension gjorde sig påmind i en värld som håller på att upplösas i sin kärlekslöshet – att en person som Anders Carlberg förstår och påpekar detta borde tas som en god utmaning av alla kristna!