En femtonhundraårig tvist bilagd

23 juni 1984 undertecknade påven Johannes Paulus II och den syrisk-ortodoxe patriarken av Antiokia, Moran Mar Ignatius Zakka I Iwas, en gemensam förklaring, i vilken de båda kyrkoledarna förband sig att lämna ömsesidig själavårdshjälp de båda systerkyrkorna emellan. Den (ortodoxa) syriska kyrkan – som står under den i Damaskus residerande syrisk-ortodoxe patriarken av Antiokia och hela Orienten – omfattar också de orientaliska kyrkor som går under samlingsbeteckningen ”gammalorientaliska” och som vägrade att skriva under på det kristologiska dogmat som formulerades av konciliet i Kalcedon (451). Sedan dess går de under namnet ”monofysiter” och står inte i kontakt med den stora kyrkliga traditionen i öst och väst enligt vilken Jesus Kristus, Gud och människa, bekänns som ”en person i två naturer”. I dogmhistoriskt avseende är de ”förkalcedonska” kristna, i liturgihistoriskt ”västsyriska”, och de kallades tidigare, efter sin store organisator Jakob Baradai (t 578), ofta för ”jakobitiska” kristna. Dessa ungefär 2 miljoner syriska kristna lever i Främre Orienten (Syrien, Irak, Libanon och Turkiet, i sistnämnda land under stora svårigheter) och de är särskilt talrika i Indien (”malankarer”). Många är idag emigranter till länderna i västvärlden – i Västtyskland finns det idag 15 000 i tolv församlingar, i Sverige kallas de syrianer och uppgår till ett antal av omkring 12 000.

Den deklaration som återges härunder kommer möjligen att ha begränsad verkan för de berörda kristna, men det viktigaste är att man fastslår, att den kristologiska tvistefrågan ingalunda är av sådant slag att den berör själva trons kärna. Förklaringen har föregåtts av konsultationer på initiativ av kardinal König, ärkebiskop av Wien, och hans ekumeniska stiftelse Pro Oriente, mellan 1971 och 1978 mellan romersk-katolska och ”monofysitiska” gammalorientaliska teologer från syrisk-ortodoxa kyrkan, koptisk-ortodoxa kyrkan, armenisk-apostoliska kyrkan, etiopisk-ortodoxa kyrkan samt den (från det syrisk-ortodoxa patriarkatet Antiokia oavhängiga) indiska ortodoxa syriska kyrkan (Österns katolikat). Patriark Moran Mar Ignatius Zakka I Iwas och nuvarande koptiske patriarken (”påven”) Shenouda III deltog i den första av dessa konsultationer, som särskilt uppehöll sig vid den kristologiska frågan.

Båda sidor fastslog vid samtalen att de l. inte bekände sig till Eutyches’ eller Nestorius’ kristologiska läror, 2. att det sakligt inte föreligger någon skillnad mellan den helige Kyrillos’ av Alexandria lära (som gammalorientalerna åberopar sig på) och konciliet i Kalcedon, samt 3. att skillnaderna beror på olika förståelse av de filosofiska begreppen ”person (hypostasis)” och ”natur (fysis)”. Man har fastslagit att båda sidor i enlighet med respektive terminologi bekänner enheten mellan gudom och mandom i Jesus Kristus. På grund av denna enhet har det varit möjligt att avstå från de båda vanskliga filosofiska begreppen ”person” och ”natur”. Så har man kunnat enas i en gemensam bekännelseformel.

Detta resultat låg till grund redan för en gemensam förklaring undertecknad av påven Paulus VI och den koptiske patriarken Shenouda III 10 maj 1973 och dessförinnan redan en liknande förklaring av Paulus VI och den syrisk-ortodoxe patriarken Moran Mar Ignatius Jakob III den 27 oktober 1971. Därmed har den faktiska bekännelseenheten inte bara funnit sitt officiella uttryck utan den har också fått sina praktiska konsekvenser. Vi återger här texten till den gemensamma förklaringen i lätt förkortat skick.

Red.

Texten till den gemensamma förklaringen:

1. Hans Helighet Johannes Paulus II, biskop av Rom och påve av den katolska kyrkan, och Hans Helighet Moran Mar Ignatius Zakka I Iwas, patriark av Antiokia och hela Östern, överhuvud för den universella syrisk-ortodoxa kyrkan, knäböjer i ödmjukhet inför vår Herres Jesu Kristi höga och högtlovade himmelska tron och frambär tacksägelse för denna enastående möjlighet att mötas i hans kärlek för att stärka samhörigheten mellan de båda systerkyrkorna, Roms kyrka och den syrisk-ortodoxa kyrkan i Antiokia. […]

2. Framför allt bekänner [de] sina båda kyrkors tro, så som den formulerats av konciliet i Nicaea år 325, allmänt känd som den nicenska bekännelsen.

3. Den förvirring och splittring som följde under de närmaste århundradena mellan deras båda kyrkor träffar eller berör på intet sätt substansen i deras tro, vilket vi idag kan inse, utan har sin grund i skillnader i terminologi och kultur så som de utvecklade sig i skilda teologiska skolor och användes för att uttrycka en och samma sak.

Därför finner vi idag ingen grund för de beklagliga splittringar och schismer som till följd därav har uppstått mellan oss angående läran om inkarnationen. Vi bekänner i ord och liv den sanna läran om Kristus, vår Herre, oaktat de skillnader i tolkningen av den läran som uppstått vid tiden för konciliet i Kalcedon.

4. Vi vill därför högtidligt bekräfta vår bekännelse till den gemensamma tron på vår Herres Jesu Kristi mandomsanammelse (inkarnation), så som redan påven Paulus VI och patriarken Moran Mar Ignatius Jakob III gjorde det 1971. Dessa förnekar att det föreligger någon verklig skillnad dem emellan vad beträffar deras bekännelse till mysteriet att Guds Ord har blivit kött och verklig människa. Vi å vår sida bekänner att han för oss har blivit kött, då han antog en verklig kropp och ett mänskligt intellekt. Han delade våra mänskliga villkor i allt utom synden. Vi bekänner att vår Herre och Gud, vår Frälsare och Konungen över alla, Jesus Kristus, är fullkomlig Gud vad hans gudom beträffar, och fullkomlig människa vad hans mandom beträffar. I honom är hans gudom förenad med hans mandom. Denna förening är verklig, fullkomlig, utan sammansmältning, förväxling eller förblandning, utan förändring, utan delning, utan det ringaste åtskiljande [den latinska texten till formeln från Kalcedon löd: inconfuse, immutabiliter, indivise, inseparabiliter]. Han, den evige och osynlige Guden, blev synlig i köttet och antog tjänarens gestalt. I honom är gudom och mandom förenade på ett verkligt, fullkomligt, odelbart och oskiljaktigt sätt. Alla egenskaper hos dessa är i honom närvarande och verksamma.

5. Eftersom vi på samma sätt förstår Kristus, bekänner vi oss också till samma förståelse av hans hemlighet. Vorden människa, död och uppstånden har vår Herre, Gud och Återlösare övervunnit synd och död. Genom honom har människan fått som uppgift att i tiden mellan Pingsten och hans andra ankomst, den tid som tillika är den sista tiden, erfara den nya skapelsen, Guds rike, den allt förvandlande surdegen (Matt. 13:33) som närvarande mitt ibland oss. För den skull har Gud utvalt ett nytt folk, sin heliga kyrka, som är Kristi kropp. Genom Ordet och sakramenten är den helige Ande verksam i kyrkan för att kalla var och en att bli lem i Kristi kropp.

De som kommer till tro blir döpta i den helige Ande i den heliga Treenighetens namn för att tillsammans bilda en enda kropp, och genom smörjelsens heliga sakrament [konfirmationen] fullkomnas deras tro och stärks av samma Ande.

6. Det sakramentala livet når sin fullbordan och sin höjdpunkt i den heliga eukaristien, och därmed förverkligar och uppenbarar kyrkan sitt egentligaste och djupaste väsen i eukaristien. Genom den heliga eukaristien utbreder sig Kristi påskmysterium över hela kyrkan. Genom det heliga dopet och den heliga konfirmationen blir Kristi lemmar på verkligt sätt smorda, och de blir rotade i Kristus, och genom den heliga eukaristien blir kyrkan det som hon genom dop och konfirmation är bestämd att bli. Genom gemenskapen i Kristi kropp och blod växer de troende in i den hemlighetsfulla gudslikhet som genom den helige Ande gör dem till Faderns barn i Sonen.

7. De andra sakramenten, som håller samman den katolska kyrkan och den ortodoxa syriska kyrkan i Antiokia i en och samma succession i det apostoliska ämbetet, nämligen ämbetsvigningens, äktenskapets, försoningens och de sjukas smörjelses sakrament, är inriktade hän mot eukaristien, som är mittpunkten i det sakramentala livet och det högsta synliga uttrycket för den kyrkliga gemenskapen. Denna gemenskap mellan alla kristna och mellan de lokala kyrkorna kring sina rättmätiga biskopar förverkligas i församlingens gemenskap som bekänner samma tro, som ser framåt i hoppet om den kommande världen och väntar på Frälsarens återkomst och som är smord med den helige Ande, som har tagit sin boning i den med en kärlek som aldrig bedrar.

8. Då den heliga eukaristien är högsta uttryck för den kristna enheten mellan de troende och mellan biskopar och präster, kan den ännu inte firas av oss tillsammans. Ett sådant firande förutsätter en fullkomlig identitet i tron, och något sådant föreligger ännu inte mellan oss. Vissa frågor måste nämligen först klaras ut vad beträffar Herrens vilja med sin kyrka likaväl som läromässiga implikationer och kyrkorättsliga detaljer i våra traditioner, när vi under så lång tid varit skilda från varandra.

9. Vår ännu inte fullkomliga identitet i tron berättigar oss dock att inrikta oss på ett samarbete mellan kyrkorna, nämligen i själavården och i situationer, som numera inte är ovanliga, såväl på grund av våra troendes spridning över hela världen som på grund av de osäkra förhållandena i dessa svåra tider. Det är i verkligheten inte sällan fysiskt eller moraliskt omöjligt för våra troende att få kontakt med en präst från den egna kyrkan. I strävan att tillmötesgå sådana behov och med omsorg om deras andliga väl bemyndigar vi dem att i sådana fall begära botens, eukaristins och sjuksmörjelsens sakrament av rättmätiga präster tillhörande den andra av våra systerkyrkor. En logisk följd av samarbetet i själavården vore det också att samarbeta på prästutbildningens och teologiundervisningens områden. Biskoparna uppmanas att uppmuntra sådant ömsesidigt samarbete, när de så anser lämpligt.

Övers. Anders Piltz