Ekumenik i missionskongregationens arkiv

När någon nämner kongregationen ”de Propaganda Fide” eller, som den idag kallas, Missionskongregationen, tänker vi spontant på trons utbredning och förvånas när vi upptäcker, att just denna kongregation i det förflutna länge hade stora delar av Tyskland, Holland, hela den norra delen av Förenta staterna, Kanada samt alla de ortodoxa kyrkornas territorier som sitt verksamhetsfält vilket alltså omfattat kristna folk. Detta faktum leder med nödvändighet till besvärliga missförstånd. Deltagarna i Lutherska världsfederationens möte 1968 i Hilleröd, där jag hade glädjen och förmånen att få närvara som Vatikanens observatör, frågade mig faktiskt: ”Varför omfattar kongregationen de Propaganda Fides verksamhet fortfarande Skandinavien? Vi är inte hedningar!” De var övertygade om att Kurian i Rom syftade till att ”omvända” lutheraner på samma sätt som vi omvänder icke-kristna!

Det ställde sig inte svårt att reda upp detta missförstånd; allt som behövdes var att vi gick närmare in på den historiska bakgrunden till grundandet av ”Propaganda Fide” och på dess program och uppgifter.

Påven Gregorius XV som upprättade kongregationen 1622 under namnet ”de Propaganda Fide” (för trons utbredning) gav den uppgifter på två områden: trons utbredning och trons bevarande.

Denna andra uppgift bestod i a) att organisera och säkerställa prästerlig omsorg för katolska familjer i ortodoxa, anglikanska m.fl. länder och b) att föra en dialog med andra kristna kyrkor med målet att återställa den kristna enheten.

Monsignor Francesco Ingoli, den nya kongregationens förste generalsekreterare, gjorde en klar åtskillnad mellan att ”omvända” icke-kristna och att ”återupprätta” enheten bland kristna; även om inte alla kongregationens tidiga dokument klart gör denna distinktion, skilde de ansvariga i Rom alltid mellan missionerande verksamhet i icke-kristna länder och själasörjande verksamhet i diaspora. Förväxling var härvidlag förvisso möjlig, och i det förhållande som råder idag är bättre, nämligen att Propaganda Fide ansvarar för trons utbredning, medan Romerska sekretariatet för främjande av kristen enhet, grundat 1960 av

påven Johannes XXIII, ansvarar för dialogen. Slutligen är det biskopskonferenserna i de olika länderna som ansvarar för själavården i diaspora. Å andra sidan vet vi likaväl som ni, att åtskillnaden mellan de kristna kyrkorna är ett av det största hindren för trons utbredning. Från denna synpunkt var det lämpligt att lägga uppgiften att återupprätta kristen enhet på samma kongregation som ansvarade för trons utbredning.

Jag tycker om att visa besökare i våra arkiv ett brev från den koptiske patriarken i Alexandria, skrivet år 1630 till påven Urbanus VIII. I brevet talar patriarken om sin koptiska kyrkas förening med den katolska. Eftersom den heliga kongregationen var ansvarig för såväl dialogen med andra kyrkor som för kyrkans enhet, överlämnade påven brevet till denna. Detta brev är ett av ett stort antal liknande dokument rörande den ekumeniska rörelsen. När en delegation från Lutherska världsfederationen för några år sedan besökte Kurian och även ”de Propaganda Fides” arkiv, talade jag om detta ämne och visade dem patriarkens brev. En av de närvarande sade: ”Om någon skriver om den ekumeniska rörelsens historia, måste han börja här.” Och det är helt riktigt!

Skandinavien och Propaganda Fide

Sedan 1977 hör Skandinavien inte längre till ”de Propaganda Fides” verksamhetsområde utan under kyrkans allmänna reglemente, och ansvaret för katolikerna i dessa länder faller på andra kongregationer i Kurian. Samma sak har hänt med England, Skottland, Irland, Holland, Luxemburg, USA och större delen av Kanada – alla sedan 1908. Det apostoliska vikariatet över Nordtyskland överfördes 1929 och det över Australien 1976. Samma sak kan hända i morgon med vilket av de typiska missionsländerna som helst, ty kongregationens syfte är att göra sig själv överflödig. Detta innebär att den skall verka för trons utbredning, bygga kyrkor, svara för att präster och religiösa organisationer kommer till platsen och sedan dra sig tillbaka från denna del av missionsområdet eftersom den har avslutat sin uppgift.

Vi kan emellertid inte förvänta oss, att kongregationens ledande i början skulle ha samma uppfattning om kristen enhet som vi har idag. Återupprättandet av kristen enhet innebar för dem helt enkelt att den ortodoxa, den protestantiska, den anglikanska och andra kyrkor skulle återvända till den katolska kyrkan. De hade ännu inte fått begreppet ”enhet inom mångfald”.

Ännu ett begrepp måste klargöras genom sitt historiska sammanhang, nämligen MISSIONEN. Kongregationen använde detta ord utan åtskillnad för sina områden i Afrika, Asien, Amerika och i Europa, och de präster kongregationen sände till dessa länder kallades ”missionärer”. Här måste vi känna till, att ordet ”missionsverksamhet” på den tiden vanligen användes inte bara för verksamhet bland icke-kristna utan också för vilket som helst särskilt påkallat själasörjande arbete – även i helt katolska församlingar. ”Missionsverksamhet” kunde t.ex. för jesuiterna betyda någon form av särskilt prästförordnande till stöd för den ordinarie prästen, antingen i Rom eller i den hjälpbehövandes närhet. Det är alltså inte att förundras över att de präster som sändes ut i diaspora i Nordtyskland och Skandinavien kallades ”missionärer”.

Ändå har vi en intressant och underlig händelse dokumenterad som inträffade på grund av det sätt på vilket ordet MISSION tolkades. Den ryske ambassadören i Wien, Österrike, vägrade att utfärda inresetillstånd för de präster kongregationen sände till Ryssland i mitten av 1700-talet för att verka som präster bland katoliker av latinsk rit. Dessa präster kallades i sina handlingar ”missionärer”! ”I Ryssland”, sade ambassadören, ”behöver ingen omvändas, eftersom alla är kristna.” Därför beslöt Roms kardinaler att undvika ordet ”missionär” i officiella dokument för präster som därefter sändes att tjänstgöra i Ryssland. I interna dokument fortsatte de emellertid att kalla dessa för ”missionärer”.

Ingoli, kongregationens förste generalsekreterare

Låt oss nu undersöka cirkulärbrevet av den 15 januari 1622 och se, om det innehåller några ekumeniska tankar; jag tycker att det gör det och att dessa är ganska intressanta. I detta brev kungör den nybildade kongregationen sin tillkomst, presenterar sig och förklarar sitt program. Brevet är adresserat till alla de påvliga sändebuden, och dess huvudförfattare är uppenbarligen ingen mindre än monsignor Ingoli, kongregationens förste generalsekreterare. Påvens beslut – skrev Ingoli – att grunda en ny kongregation i Kurian hade enbart sin grund i hans ansvar som präst. Kongregationen har därför två uppgifter att fullfölja: den har ansvar för trons utbredning och för dess bevarande. Den andra uppgiften innefattar (detta säger Ingolf inte rakt ut, men det framgår klart mellan raderna) att organisera och säkerställa själavårdande omsorger i diaspora, dvs. bland katolska familjer i ortodoxa, protestantiska och anglikanska områden, liksom att föra en dialog med de andra kristna kyrkorna.

Till skillnad från Inkvisitionens metoder, säger Ingoli, använder den nya kongregationen bara andliga och själavårdande resurser för att utbreda och bevara tron, medan Inkvisitionen ”utövar sin myndighet med makt att utfärda domar”. Här kan vi alltså se, att Ingoli låter den nya kongregationen ta avstånd från Inkvisitionens metoder. Och med denna ståndpunkt fortsatte monsignor Ingoli under sin ämbetstid att – helt medvetet -dra på sig Inkvisitionens misstankar och misshag i andra frågor och andra motsättningar. Han lät t.ex. översätta Bibeln till arabiska, och somliga gick ut i kraftiga protester mot honom och sade att Pius IV:s dekret 1564 hade förbjudit översättning av Bibeln till nationella språk. Ingoli och kongregationens kardinaler, som måste fatta ett beslut ifråga om denna svårighet, svarade att man inte kan avhålla dem som inte förstår latin från att läsa Bibeln och att påven Pius IV:s och Inkvisitionens dekret alls inte förbjuder översättning av Bibeln, om det tolkas på rätt sätt.

Vid ett annat tillfälle försökte Ingoli enträget att inom kongregationen upprätta dess egen teologiska kommission för lösningen av missionsfrågor och andra svårigheter. Ditintills hade han måst överlåta sådana frågor på Inkvisitionen. Han menade att Inkvisitionens rådgivare inte förstod något om mission, och att de var alltför långsamma. ”Vi kan utnämna tidigare missionärer till vår kommission”, sade han, ”de kan lösa missionens och missionärernas problem snabbt och säkert.” I det här fallet lyckades han emellertid inte, eftersom Inkvisitionens rådgivare hade större inflytande i Kurian. Men en kort tid senare såg Ingoli ett tillfälle att få övertaget över rådgivarna. 1645 måste han till missionärerna i Kina vidarebefordra Inkvisitionens beslut som innebar att de kristna förbjöds använda de s.k. kinesiska riterna, och han gjorde det i form av ett enkelt dekret. När några gjorde påtryckningar för att få honom att göra det på ett mer högtidligt sätt, som t.ex. ett påvligt brev eller en bulla, svarade han: ”Nej, ty det är lättare att ändra ett enkelt dekret än ett påvligt dokument.” Med detta försökte han uppenbarligen ge uttryck för tanken, att Inkvisitionens beslut kanske snart skulle komma att behöva omprövas. Om Ingolis kloka princip hade följts under de kommande åren, skulle detta ha besparat Kinas missionshistoria ett sorgligt kapitel!

Denne man, Francesco Ingoli, var en märkvärdig person. Jag kan inte låta bli att säga något om honom. Han gav den nygrundade kongregationen dess handlingsprogram, han organiserade dess stab, han räddade kongregationen undan de katolska stormakternas, dvs. Spaniens och Portugals, motstånd mot den. Dessa ogillade nämligen den nya kongregationen, då de inte gärna ville avstå från de privilegier de hade fått av påven för organiserandet av missionsverksamheten i sina kolonier. Det första och mest betydelsefulla inslaget i kongregationens program var enligt Ingolf det strikta avskiljandet av missionsverksamhet från politiken och av trons utbredning från den koloniala expansionen; dvs. att undvika varje engagemang i politiken och att begränsa missionsverksamheten till dess andliga grundval och därav givna omfattning. En andra punkt på programmet gick ut på att utbilda ett lokalt prästerskap, utse infödda biskopar och upprätta lokala hierarkier – vilketinnebär, som vi säger idag, grundandet av nya kyrkliga enheter -, upprättande av seminarier och kollegier för utbildning av präster på orten och från orten och att, slutligen, ta boktryckarkonsten till hjälp och utbreda tron genom utgivning av böcker. Av den anledningen grundade kongregationen på Ingolis förslag i Rom ett mångspråkigt tryckeri.

Många tror kanske att Andra vatikankonciliet har ”uppfunnit” alla dessa principer, men som vi kan se hade monsignor Ingoli och kongregationen de Propaganda Fide redan för 350 år sedan alla dessa punkter på sitt missionsprogram. De lyckades inte genomföra allt, ty tiden var ännu inte mogen, men detta förringar inte kongregationens insatser. Andra vatikankonciliets stora förtjänst består i att äntligen ha gjort detta missionsprogram till verklighet och i att ha gjort dessa idéer till en allmän och genomgående övertygelse bland troende katoliker.

Missionen och furstarna

Men nu tillbaka till vårt cirkulärbrev från 1622 och dess ekumeniska principer. Kongregationen bad sändebuden finna ett lämpligt sätt när det gällde att meddela nyheten om att en ny instans grundats i Kurian till alla de furstar och härskare de var ackrediterade hos och att övertyga dessa om nyttan och nödvändigheten av den nya kongregationen.

För syftet att direkt bemöta varje tänkbar misstanke hos furstarna rörande denna nya huvudman för missionen vore det lämpligt att göra klart att dess heliga syfte inte går ut på att upprätta domstolar eller utöva världslig överhöghet någonstans och inte heller att agera med våld eller på något sätt som avviker från vanlig sed och rätt – att man i stället vill söka omvända de otrogna med mjuka medel och metoder som går ut på kärlek, utmed vägar som anstår Den Helige Ande. Detta låter sig nu göras genom predikan, undervisning och diskussion eller genom förmaningar, uppmuntran och bön. Intentionerna går också ut på att försiktigt, med böner, fasta och välgörenhet samt slutligen med egen tukt och tårar för de otrogna få dessa att närma sig Evangeliets ljus och slå in på frälsningens väg – att utan pukor och trumpeter förmedla till dem sakramenten, att göra detta, så att säga, i vänlig tystnad – ty den gudomliga nådens smörjelse är mer effektiv än någon mänsklig ansträngning. Kom ihåg, att detta skrevs 1622!

De som mottog brevet ombads också att sätta sig i förbindelse med och upplysa heretiska furstar, så att dessa inte skulle tro att kongregationen ville ”konspirera mot personer eller stater eller uppvigla människor eller engagera sig i politiska frågor”. De ombads göra en verklig ansträngning för att övertyga härskarna om att dessa inte hade någon anledning att misstänka kongregationen. Nuntierna ombads sedan sända kongregationen ingående rapporter om det religiösa tillståndet i deras områden. De skulle framför allt meddela om det kudde bli nödvändigt att sända nya religiösa ordnar och huruvida man borde inrätta kollegier och seminarier. Kort sagt, de ombads att alltid ange vägar och metoder i fullgörandet av de uppgifter påven förelagt kongregationen för både missionen och ekumeniken. Också i detta kan vi se en för tiden ny inställning hos de Propaganda Fide: den gick inte in för att fatta byråkratiska beslut utan för att ta hänsyn till lokala förhållanden, angelägenheter och intressen. Samma inställning kommer till klart uttryck i sammankallandet av stiftssynoder och regionala och nationella råd. Slutligen ombads sändebuden att informera de lokala biskoparna och ordensföreståndarna och be dem sända rapporter om religiösa förhållanden och komma med förslag. De ombads alla samarbeta med den nya kongregationen när det gällde att uppnå målen och inte lämna någon möda ospard när det gällde att utbreda tron och att återupprätta enhet bland alla kristna kyrkor.

Där brevet talar om kristen enhet finner vi en rörande och oväntad skuldbekännelse från de kardinaler som undertecknade brevet: ”Till följd av våra synder”, läser vi, ”gick enheten förlorad och har ännu inte återfunnits.” Också på denna punkt föregrep kongregationen Andra vatikankonciliet 350 år senare! Samma bekännelse av skuld finner vi i den påvliga bulla som fastställde kongregationen (daterad den 22 juni 1622), vars text hade dragits upp av monsignor Ingoli. ”Kyrkans enhet har gått förlorad i norra delen av Europa”, läser vi, ”till följd av våra synder.” På ett liknande sätt uttryckte påven Paul VI samma tanke under sina möten med patriarken Athenagoras av Konstantinopel och ärkebiskop Ramsey av Canterbury.

Reaktioner från reformerade kyrkor

Hur reagerade de lutherska och reformerta kyrkorna på bildandet av den nya kongregationen de Propaganda Fide? Eftersom denna antogs engagera sig i den religiösa situationen i områden som hade blivit protestantiska och arbeta för att återupprätta kyrklig enhet, är de samtida protestantiska kyrkornas reaktion av stort intresse. En första sådan reaktion återfinns i ett memorandum skrivet av Ingoli omkring 1630. Det gällde böcker tryckta av de Propaganda Fides press. Frågan gällde, huruvida dessa böcker skulle försäljas eller ges bort gratis. Som ett av skälen för att ge bort böckerna gratis noterar Ingoli, att det skulle omintetgöra de protestantiska beskyllningar som sade att kongregationen de Propaganda Fide hade upprättats för affärssyften och för att tjäna pengar.

I allmänhet uttryckte den protestantiska reaktionen emellertid respekt, förvåning och den ofta upprepade frågan: ”Varför har vi inte något liknande?” Åtskilliga protestantiska författare tog upp denna fråga. Så läser vi t ex, att den österrikiske lutheranen friherre Justinian von Welz menade: ”För det fjärde borde vi evangeliskt kristna påverkas till att sprida vår rena lära, när vi nu ser hur papisterna står beredda att med så stort allvar och nit fortsätta utsåendet av sina falska läror. Ty vi vet att de har bildat en organisation de kallar ’kongregationen de Propaganda Fide’, och den stöds av furstar och ledande personer med råd och dåd och av andra rika och välbärgade människor.”

Några år senare uttryckte sig professor Johannes Hoornbeek, en reformert kyrklig teolog från Nederländerna, ännu tydligare: ”Då en kongregation de Propaganda Fide just har upprättats i Rom”, skrev han, ”borde den saken allvarligt övervägas av alla som vinnlägger sig om religionen och Kristi rike liksom om dess främjande och dagliga framsteg och också om olyckligas omvändelse, särskilt då otrognas.” Han föreslog sedan, att den reformerta kyrkan borde bygga upp något liknande den katolska kongregationen” . . . som ständigt skulle ägna sig enbart åt följande: att sörja för att den sanna tron och fromheten främjas bland oss och i hela världen bland de otrogna.” Han ville att denna protestantiska Propaganda Fide skulle ha samma uppgifter som den katolska kongregationen, dvs. att sprida tron ”ibland oss” och även bland de otrogna.

En anonym tysk författare kom vid samma tid med ett liknande förslag i en bok betitlad: ”Collegium de Propaganda Fide”. Han betraktade en sådan protestantisk kongregation som en hjälp mot större enhet inom den reformerta kyrkan.

Elias Veiel, överintendent i Ulm, ville tydligen inspirera ljumma protestanter till större nit när han hänvisade till den katolska kongregationen de Propaganda Fide. ”Jag fruktar allvarligt”, skrev han, ”att barbarer och påvliga medlemmar av kongregationen de Propaganda Fide på domens dag kommer att resa sig och hjälpa till att fördöma skenheliga evangeliska kristna, som kunde och borde ha bidragit i detta arbete.”

Två hundra år senare sade doktor Otto Mejer, professor i juridik i Rostock: ”Närhelst en protestant skriver om den romerska Propaganda (kongregationen), kan han bara gå emot den. Jag började mitt arbete med att presentera den sida av den katolska kyrkan som kämpar i stark, tät slagordning mot protestantism lika väl som mot hedendom och splittring. ”Sedan fortsätter han: ”Men det var inte någon längre tid jag fick känna mig bara som motståndare. Ty det kunde inte undgå uppmärksamhet hos någon som gjorde djupgående och allvarliga undersökningar, att Rom verkligen är övertygat om att man fullgör en helig plikt och ett mycket stort kärleksarbete utfört med uppoffringar i sina åtgärder mot de evangeliskt-kristna.”

Det är intressant att märka, att Antonius Walaeus, protestantisk teolog och professor i dogmatik i Leiden, grundade ett seminarium i sitt hem för utbildning av missionärer till Indien samma år som de Propaganda Fide upprättades. 1632 måste emellertid detta ”Seminarium Indicum” stänga sina dörrar pga. brist på stöd från Ostindiska kompaniet.

Har kongregationen varit trogen sina principer, och har den fullgjort sina åligganden beträffande dialogen med andra kristna kyrkor och återupprättandet av kristen enhet? Här skulle naturligtvis mycket kunna sägas: man måste gå in på hela kongregationens historia och särskilt dess verksamhet i Mellanöstern och i norra Europa. En allmän översikt av allt detta under dess 350-åriga historia har lämnats av olika författare och publicerats i de fem volymerna av ”SACRAE CONGREGATIONIS DE PROPAGANDA FIDE MEMORIA RERUM”. Den del som behandlar Tyskland och Nordeuropa har skrivits av prof. em. H Tächle, professor i kyrkohistoria vid universitetet i München. Han har gått till de skriftliga källorna i de Propaganda Fides arkiv i Rom. Innan jag beskriver de olika sektionerna av de historiska arkiven, där vi återfinner de dokument som rör dessa länder, skulle jag vilja anföra bara två historiska exempel som illustrerar och är betecknande för genomförandet av kongregationens ekumeniska program. Det ena är positivt och det andra är negativt.

De orientaliska riterna

En viktig ekumenisk verksamhet som berör de ortodoxa kyrkorna har varit bevarandet av de orientaliska liturgiska riterna. Det finns författare som förebrår kongregationen för att den introducerat den latinska riten i de orientaliska kyrkornas områden. Dessa förebråelser kan komma bara från någon som inte känner till källorna, som aldrig konsulterat de historiska arkiven. Det är sant, att det har funnits präster och missionärer som introducerat den latinska riten på olika platser och som försökt latinisera de ortodoxa kristna. Men det är också sant, att kongregationen har förbjudit denna verksamhet många gånger och mycket allvarligt förmanat dem som gjort så. I några fall har kongregationen t.o.m. kallat hem missionärer som försökt latinisera de ortodoxa kristna. Vi kan inte göra kongregationen ansvarig för denna felaktiga inställning hos dess missionärer.

Så tidigt som 1639 utfärdade Rom ett dekret som förbjöd övergång från ortodox till latinsk rit och vice versa. Samma förbud kom klart och orubbligt till uttryck i påven Benedictus XIV:s konstitution – av den 18 mars 1746. Påven förbjöd alla präster av latinsk rit att introducera denna bland de kristna som använde den grekiska riten; inte heller fick de göra något som ändrade på eller visade förakt för den orientaliska riten. Präster som handlade på ett sådant sätt skulle straffas strängt. Det är inte tillåtet att råda en ortodox kristen till att övergå till den latinska riten, och skulle en präst som bekände sig till den latinska riten bli tvungen att döpa en person tillhörande den ortodoxa läran, föreskriver konstitutionen: ”… av detta följer inte att personen ifråga nu skall anses tillhöra den latinska riten.” (Påven har den största aktning för den grekiska riten och dess lovvärda sedvänjor.)

Den helige fadern sade samma sak i konstitutionen ”Allatae sunt” av den 26 juli 1755: ”Det är inte missionären tillåtet att påverka en grekisk eller orientalisk kristen som vill återvända till kyrkans enhet till att förändra sin rit och övergå till den latinska.” Man kan anföra hur många liknande dokument som helst, och de återfinns samlade och utgivna i de två volymerna av ”Collectanea” och i de åtta volymerna av ”Iuris Pontificii de Propaganda Fide”. I mycket få fall, och bara med särskilt tillstånd från påven, har någon fått tillstånd att övergå till annan rit – t.ex. i fall som gällt äktenskap mellan kristna som tillämpat olika riter.

Det tycks som om kongregationens inställning till frågan om ”communicatio in sacris” visar en motsägelse mot dess uppskattning av andra kristna kyrkors rit. I många handlingar läser vi onekligen om hur katoliker förbjudits delta till fullo med ortodoxa, protestanter eller anglikaner i deras gudstjänst. Detta har varit den katolska kyrkans allmänna inställning i det förgångna. För att förstå denna vid första påseendet inkonsekventa lära måste vi undersöka de omständigheter som då gällde och skälen till att vederbörande förbjöds delta. Envar som inte uppmärksammar denna grundläggande princip i historisk forskningsmetodik, begår ett typiskt nybörjarfel och fastnar i ofta löjliga anakronismer.

Skälen för att förbjuda interkommunion med ickekatoliker utgick klart från den berömda instruktionen av år 1729. Enligt denna är ”communicatio in sacris” som regel förbjuden, dvs. i allmänhet eller vanligen (regulariter). Jag tror att detta betyder att ”communicatio in sacris” kan tillåtas under vissa omständigheter, nämligen när de skäl för förbudet som anges i det följande inte föreligger. Skälen är 1) faran att katoliker blir svagare i sin övertygelse (det latinska ordet är mycket starkare: ”ob periculum perversionis” – för faran att fördärvas), 2) möjligheten att under loppet av några århundraden fel skulle kunna smyga sig in i liturgin och 3) faran för skandal. Kongregationen understryker i denna instruktion, att den inte kan inta någon annan hållning på denna punkt, ty om den gjorde det skulle det stå i strid med många andra av Inkvisitionens dokument. Av samma skäl tillbakavisade kongregationen 1765 det mycket intressanta förslaget från en av dess missionärer på Korfu, som bad att under mässan få nämna inte bara påven utan också patriarken i Konstantinopel. Han var säker på att om han gjorde detta, många ortodoxa skulle komma till hans kyrka.

Arkivet

Nu, helt kort, några ord om de grundläggande delarna av kongregationens historiska arkiv, där vi återfinner den dokumentation som rör vårt ämne. För vidare detaljer hänvisar jag till den nya, utvidgade upplagan av ”Inventering av den heliga kongregationen de Propaganda Fides historiska arkiv”, som jag gav ut förra året på engelska och italienska med syftet att underlätta forskning. Den innehåller en kort introduktion som behandlar kongregationens grundande och dess funktioner, en uppräkning och en förklaring av arkivets källor 1622-1892 samt en förklaring till arkivens nya system, som infördes 1893, med listan över nyckelord. I presentationen av kardinal Agnelo Rossi, som då var institutionens föreståndare, uttrycks förhoppningen, att ”många lärda och forskare, särskilt från unga kyrkor, med hjälp av detta synnerligen värdefulla register lätt skall lyckas upptäcka de historiska arkivens (dokumentära) rikedomar och göra dem kända genom sitt vetenskapliga arbete inom det kyrkliga, sociala, historiska och kulturella fältet liksom också på områden som etnografi, lingvistiska studier och andra naturvetenskaper – varvid vi är övertygade om att deras framtida utgivning kommer att utgöra en mycket uppskattad service och ett värdefullt bidrag till kyrkans historieskrivning och till världens kristnande.”

Först av allt måste vi nämna ”ACTA” på 345 volymer. De innehåller protokollen från kardinalernas och andra medlemmars månatliga möten: rapporter, diskussioner och beslut i alla de viktiga missionsfrågorna. Denna serie återspeglar hela kongregationens verksamhet i dess strävan att fullgöra sina plikter och skyldigheter inom missionen, ekumeniken och själavården. Här finner vi Sverige nämnt, för första gången, vid mötet den 8 mars 1622, då var och en av kardinalerna påtog sig ansvaret för ett bestämt land. Sverige gavs i uppdrag till kardinal Ottavio Bandini. Det var hans skyldighet att rapportera alla själavårds- och andliga frågor som rörde kongregationens engagemang i det landet. På de följande sidorna i samma volym av ”ACTA” nämns Sverige relativt ofta i samband med jesuiternas verksamhet där. De originaldokument som dessa rapporter grundar sig på finns bevarade i sektionen i ”SCRITTURE ORIGINALI RIFERITE NELLE CONGREGAZIONI GENERALI”. 1762 påbörjade kongregationen därtill en ny serie volymer med dokument som enbart rörde Sverige. I samma serie (”SCRITTURE RIFERITE NEI CONGRESSI”) finns dokumentsamlingar som rör England, Skottland, Irland, Nederländerna, Nordtyskland och den ortodoxa kyrkans länder. En kopia av svaren (breven), av kongregationens dekret och instruktioner återfinns i de 388 volymerna av ”LETTERE”.

Något kongregationen lägger särskilt vikt vid och som mycket uppskattas inom vetenskap, historieforskning och kultur är uppmuntran till forskning i kongregationens arkiv och den hjälp som ges åt studenter som i ökande antal kommer från alla delar av världen år efter år för att rådfråga de dokument som finns samlade där. Under det akademiska året 1982-83 har 279 studenter registrerats, alltifrån professorer, ordensfolk (män och kvinnor), universitetsstuderande etc. …

Under de senaste åren har vi dessutom fått ta emot många besöksgrupper vid arkiven. Denna förvånande omständighet är förmodligen en följd av att kongregationens historia (SACRAE CONGREGATIONIS DE PROPAGANDA MEMORIA RERUM) kommit ut. Och än mer förvånande är det faktum att många grupper av protestantiska präster och studenter har besökt arkiven – så t.ex. Hofgeismar Predigerseminar, Bossey Ekumeniska institut, Nordhessens Protestantiska Präster, Stuttgarts Evangelische Landeskirche osv. … Detta visar det stora intresset hos allmänheten för arkivens dokument och källor i ämnen som historia, missionshistoria, ekumenik och kultur och visar samtidigt på uppskattning av den verksamhet på missionens område och inom ekumeniken som kongregationen har bedrivit under sin trehundrafemtioåriga historia.