En förlorad värld?

Den framgångsrike katolske professorn i kyrkohistoria vid universitetet i Cambridge Eamon Duffy, med reformationstiden som specialitet och med sin stora bok om påvarnas historia som gjort honom känd även i Sverige, samlade förra året ihop nitton artiklar, essäer och föredrag och gav ut en klippbok med den ganska allmänt hållna titeln Våra fäders tro: Reflektioner över katolsk tradition. Bokens fristående texter behandlar det mesta från helgonkult till kyrkliga skandaler i historia och nutid. Förvånansvärt många gånger hamnar åldrandet och döden i fokus. Många har i olika sammanhang konstaterat att detta har kommit att bli en generell trend i fyrtiotalistgenerationen.

Efter att ha kommit ett stycke in i boken slås man av att här talar en man ur samma generation som den engelske litteraturvetaren och romanförfattaren David Lodge som i flera av sina romaner återvänt till det postkonciliära katolska uppbrottet. Det är som om Duffy fortsatt att skriva för och diskutera med romanfigurerna ur dennes roman How Far Can You Go?, utgiven 1980. Denna roman handlar om ett kamratgäng engelska studenter som växte upp mellan kriget och konciliet och som låg vid universitetet kring det barbariska året 1968 och som då, i de flesta fall, förlorade det mesta av sin praktiserade katolska tro. Inte oväntat dyker romanen upp i förbifarten i slutet av boken. Duffys bok är skriven ur erfarenheten av att ha en trygg och i stor utsträckning lycklig katolsk uppväxt i en kyrka som hade svaren på de flesta frågorna och som genom sin praxis med fast hand förde in sina barn i det kristna livet. I svallvågorna av konciliet ser dock författaren med förvåning på sin kyrka och resonerar fram och tillbaka om huruvida han i någon mening lever i samma kyrka som i sin barndom. Vissa tecken tyder på att så inte är fallet.

Vi får här tjuvlyssna på den katolska fyrtio- och femtiotalistgenerationen när den intelligent analyserad och analyserande framträder på ett mycket personligt sätt. Det andra kapitlet, som handlar om när författaren i sin barndom bibringas katekesen och en liturgisk fostran, går svårligen att översätta till svenska och mycket går förmodligen förlorat för den som inte har de rätta associationerna till det katolska. Här aktualiseras det som Per Beskows aktuella följetong i Katolskt Magasin ”Lär dig tala katolska” handlar om, nämligen den intima relationen mellan språket och katolsk tro och praxis. Duffy landar förstås i konstaterandet att han lämnat sin enkla katekestro och haft förmånen att få gå vidare på trons väg, och fastslår med en tydlig markering mot så kallat postmodernt tänkande: ”If the Church has the gospel of truth, someone, somewhere has to be trusted to say what it is, and to call on us to receive it.”

Duffy aktualiserar en kritik av utvecklingen inom kyrkan efter Andra Vatikankonciliet som han vill kalla för en kritik från väns-ter. Det handlar då om hur det kyrkliga livet intellektualiserats: dels genom liturgireformen och marginaliseringen av de folkliga liturgiska ceremonierna, dels genom en ny sorts mer eller mindre politisk aktivism och studieverksamhet. Kyrkans fokus på arbetarklassen flyttades under decennierna efter konciliet över till den högre utbildade me-delklassen, som Duffy med en talande formulering beskriver som ”the chattering classes”, redo till att ha åsikter om allt och styra och ställa i det kyrkliga livet tillsammans med välmenande präster och att diskutera kyrkliga frågor med demokratin som yttersta horisont i stället för teologin. Att antalet praktiserande katoliker blivit mindre i den katolska kyrkan i England (liksom antalet präst- och ordenskallelser) hänger, menar han, med största säkerhet ihop med detta fenomen. Kyrkan har blivit elitistisk genom att åsidosätta de stora grupper som inte har studiecirkeln som kyrkligt ideal utan knäfallsbänken och yrkeslivet.

Hur skall man då komma till rätta med allt detta? Duffys recept går ut på en revitalisering av det liturgiska livet i kyrkan med anknytning till vardagen. Det handlar då inte endast om att gudstjänsterna skall bli fler och högtidligare och mer värdigt utförda utan om en medveten fokusförskjutning av den lokala kyrkans liv till det som är det gemensamma centrum för oss alla katoliker – oavsett stånd, utbildning och samhällsklass – nämligen bön och tillbedjan inför den Outgrundlige. Duffy kritiserar skarpt många av förändringarna i liturgin efter det senaste konciliet, men samtidigt önskar han förstås inte en återgång till det gamla utan vill söka något nytt. Hur detta nya skall se ut har han emellertid inte så mycket att säga om.

Duffys bok innehåller många både stora och små tankespår. Ett av de mer tankeväckande är de mycket allvarliga och djupgående reflektioner som han gör om fastan. De förändringar (läs: avskaffanden) av de olika fastebruken som infördes uppifrån av välmenande biskopar betraktar han som en ”radical discontinuity within Catholic tradition, a decisive break with the past”. Det hjälper inte, menar han, att man förklarar att den enskilde nu är fri att själv bestämma om denna viktiga religiösa symbolhandling och att man därmed inte är tvingad till en praxis som av det omgivande samhället ”betraktas som konstig”, vilket var det bärande argumentet i de engelska katolska biskoparnas herdabrev i frågan. Det är dock en oerhört stor skillnad mellan enskilda fromma bruk och kyrkans samlade profetiska vittnesbörd. För några år sedan kommenterade religionshistorikern Mary Douglas detta i sin bok Natural Symbols: ”Now there is no cause for others to regard us as odd. Friday no longer rings the great cosmic symbols of expiation and atonement: it is not symbolic at all … Now the English Catholics are like every one else.”

I en tid då förbud mot slöjor och kors i offentliga miljöer är ett faktum på vissa håll i Europa, blir då inte denna frånvarons symbol ett kraftigt profetiskt (och ekumeniskt!) tecken? Några avstår från att äta? Vad betyder det?

Den saknad som Duffys bok ger uttryck åt handlar både om barndomen och om nuet. Duffy bekänner en stor frändskap med sin landsman poeten och nobelpristagaren Seamus Heaney och hans värld så uppfylld av religiösa associationer. Denna värld betraktar han som förlorad. Den fråga som inställer sig är varför den skulle behöva vara det. Bara för att Duffy och hans generation trampat ur de katolska barnskorna och därtill gjort tabula rasa med mycken katolsk kultur finns det väl ingen anledning till att nya generationer inte skulle få en motsvarande trygghetsskapande utrustning, som de senare kan fördjupa eller lämna bakom sig.

Den längtan som Duffys texter genomsyras av handlar också om längtan efter helgjutna katolska förebilder som lever sitt katolska liv i en integrerad vardag – det är en längtan efter mormor. Att reflektera över denna den kanske viktigaste frågan – hur man blir en helgjuten kristen som får trons gåva att framstå som fullständigt oemotståndlig och självklar – är en ännu större utmaning för Duffys reformtrötta och nostalgiska generation, liksom för oss alla.