En förvirrande bok om en förvirrande kvinna

Ida Bäckmann har gått till eftervärlden med ett rykte om sig att hänga sig fast vid berömda personer som en kvarnsten om deras halsar, först Gustaf Fröding, sedan efter hans död 1911 Selma Lagerlöf. Hon visar sig med andra ord vara en stalker. Detta fenomen beskrivs och exemplifieras i tre korta kapitel i bokens mitt, som en peripeti.

Man kan undra varför Ida Bäckmann hade ett så desperat behov av att vara sedd och oumbärlig för berömdheter. Hon hade nämligen ett vitalt och intressant liv alldeles på egen hand, som journalist och oförskräckt utforskare av allt mer exotiska platser. Det började med Holland, där hon skulle studera utopiska kommuner, fortsatte med Afrika, där hon snuddade vid Boerkriget utan att riktigt förstå vad som pågick, sedan Ryssland vid flera tillfällen från 1904 och framåt, år 1905 ända ner till Baku för att beskriva Nobelföretagens oljeutvinningar, och sist Argentina, utsänd dit för att skriva om kolonisationen och om den invandrade arbetskraften.

Det är en märkvärdig klassresa för en flicka som föddes år 1867 i Åmål, dotter till en målarmästare. Hon fick ta studenten vid Wallinska skolan i Stockholm, vid en tid när det just hade blivit tillåtet även för flickor att ta studenten. Hon tjänstgjorde som lärare först i Säffle och sedan i Åhus i Skåne, dock utan entusiasm, men fick alltså sedan kring sekelskiftet möjlighet till alla dessa resor.

Journalistiskt tycks hon ha haft en förmåga att fånga människor och ögonblickssituationer. Ett exempel är beskrivningen av en hyttkamrat ombord på en båt utanför Afrikas östkust: ”Och hennes hyttkamrat fru Offenberg har linnen i en färg som kanske är naturgrå men troligen solkade av svett. Smutsiga kammar och papiljotter har hon också samt lös­tänder och före detta vita strumpor” (s. 182).

Efter resorna och efter skandalen med hennes bok om Gustaf Fröding köpte Ida Bäckmann torpet Himmer och inrättade sig där med lantbruk och diverse småinkomster. Hon avled 1950.

Ida Bäckmann skrev alltså en bok om Gustaf Fröding. Den kom ut 1913, två år efter skaldens död. Selma Lagerlöf, som Ida Bäckmann lärt känna 1911 vid en kvinnokonferens i Stockholm, hade uppmuntrat Ida Bäckmann att skriva boken och lovat att själv skriva ett förord. Det gjorde hon emellertid inte, och hon tog inte heller Ida Bäckmann i försvar när drevet gick. Detta glömde aldrig Ida Bäckmann och övade en sorts utpressning mot Selma Lagerlöf för hennes svek. Av brevutdrag framgår Selma Lagerlöfs ambivalenta inställning till Ida Bäckmann och hennes uppvaktning.

Sigrid Combüchens bok är förvirrande. Det är inte en biografi men inte heller en roman. Den hoppar fram och tillbaka i kronologin, och om man inte känner till Gustaf Fröding och Selma Lagerlöf tror jag att man skulle ha svårt att hänga med, i synnerhet som den saknar innehållsförteckning.

Stilen är yvig och bildspråket rikligt. I­bland möter man en rolig och målande metafor som exempelvis denna om gossen Gustaf Fröding: ”Mellan 1857 och 1860 producerade sedan föräldrarna tre barn, sist en äntlig son, men inte en pojkaktig vildbasare utan en försagd släpvagn till den knappt ett år äldre Matilda” (s. 96 f.).

Men ibland är bildspråket krystat och helt misslyckat. Jag skall bara ta två exempel: ”Men saker kan berättas med olika svansföring, och denna var för buskig” (s. 21); ”I stället för att ur detta ordgarn försöka dra loss ålar som kunnat skicka blixtar över himlen, vände han /Fröding/ uppmärksamheten till det där med Gud” (s. 23).

Sigrid Combüchen har upprättat en ”fickkarta med vita fläckar” över Ida Bäckmanns liv allra sist i boken. I ett kort avsnitt dessförinnan kommenterar hon varför hennes bok ser ut som den gör. Inte en roman och inte en regelrätt biografi, därför att Ida Bäckmann ”för egen hand och andras blivit en fiktion i sig och det bar mig emot att tapetsera på tapet”.

Man kan då fråga sig vad syftet varit med att skriva boken. Ida Bäckmann blir knappast upprättad, vilket inte heller var avsikten, men hon framstår ändå som mer mångfacetterad än bara som den umbärliga, besvärliga klängväxten.

Elisabeth Stenborg är fil.dr i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet.