En franciskansk kassabok

Självbiografier ger ofta ett intressant perspektiv på det skeende som författaren beskriver, utöver det uppenbara syftet att teckna en enskild persons liv och erfarenheter. Detta gäller inte minst Henrik Roelvinks tillbakablick på de år han tillbringade i Sverige (1966–2012).

Henrik Roelvink är en av de många invandrade präster som ställt upp under de primitiva omständigheter som gällde då det mesta av det som vi nu tar för självklart saknades. Han har dessutom gjort det med ett osedvanligt gott humör, en energi och en ohöljd självkänsla som är ovanlig på våra breddgrader. Utan dessa personers krafter skulle vi inte befinna oss i den situation som vi är i i dag. Beskrivningen av hans pionjärarbete på olika områden ger ett historiskt perspektiv på en tid som inte är så avlägsen.

Roelvink har indelat sin bok enligt fyra olika aspekter på sin verksamhet: kallelsen att vara franciskan; uppdraget som präst; arbetet inom ekumeniken; omsorgen om de intagna i fängelserna. Denna disposition gör att vissa upprepningar kanske blivit oundvikliga.

Hans inträde i franciskanorden och novitiatet i Nederländerna liksom också hans prästutbildning skedde i en brytningstid 1955–1962. Det var åren före Andra Vatikankonciliet. Mycket kan han beskriva som ”förkonciliärt”. Noviserna skulle härdas och studierna fullföljas även om pedagogiken inte var särskilt väl tillrättalagd. Lika fullt ser han tillbaka på dessa år med tacksamhet. En god grund att stå på. Barndomsdrömmen att få resa till Brasilien som missionär fick han ge upp. ”Jag överlät de stora avgörandena i mitt liv åt provinsialen, eftersom jag visste att jag skulle kunna trivas överallt i världen och tjäna kyrkan på många olika områden”, skriver han.

Så blev det också. Det blev Sverige och ekumenik. En viss besvikelse kan man emellertid märka när han beskriver de första kontakterna med den teologiska fakulteten i Uppsala höstterminen 1966, där han skulle fortsätta sina studier. ”… ett första tecken på en mentalitet som jag senare skulle möta rätt ofta, en mentalitet av svensk självtillräcklighet och till med ett förakt för utlänningar, hos vissa teologer blandad med en nedlåtande hållning gentemot oss katoliker”. Detta skulle emellertid förändras. 1998 utsågs pater Roelvink till hedersdoktor (enhälligt så när som på en röst) vid samma fakultet och universitet.

Mycket vatten hade då runnit i Fyrisån. Det starkaste avtrycket har Roelvink gjort på det ekumeniska området under en tid då många hyste starka förhoppningar om stora framsteg för den kristna enheten. Den avdelning i boken som beskriver både vardag och fest på detta område är mycket initierad. Henrik Roelvink var med på de flesta ställen. Här finns sannolikt en hel del källmaterial för framtida forskare.

Det som kastar en mörk skugga över dessa kapitel är reflektionerna om den katolska kyrkans möjligheter till ekumeniska förbindelser med Svenska kyrkan i dag. ”Det som skedde med reformen av Svenska kyrkan år 2000 var att statskyrkosystemet formellt upphörde och makten överlämnades åt kyrkans nyskapade egna organ, vilket i sig var efterlängtat. Men samtidigt såg de politiska partierna till att få säte i dessa kyrkliga organ, så att de kunde styra kyrkan inifrån. Följden har blivit katastrofal för ekumeniken. Det finns inga utsikter till större synlig enhet, så länge denna ordning i Svenska kyrkan fortsätter” (s. 200). Mycket arbete som mänskligt sett gått förlorat.

Uppdraget som församlingspräst fullgjordes mestadels i Linköping med omnejd. Ganska detaljerat redogörs för hur församlingen där växer fram. Vid SAAB:s flygfabrik i Linköping anställdes 1951 ett par hundratal gästarbetare från norra Italien. Familjerna följde så småningom efter. Till deras bostadsbaracker kom en italiensk konventualfranciskan som undervisade barnen på lördagsmorgonen, hörde kvinnornas bikt på eftermiddagen, drack vin med männen på kvällarna och firade mässan på söndagen, summerar Roelvink. Ett embryo till församling som sedan utvecklats i takt med en ofta grym historia med krig och förföljelse på många håll i världen. En privatvilla blev katolskt kapell och prästgård. När Roelvink flyttade till Linköping 1971 för att tillsammans med två andra franciskaner ansvara för själavården där och i grannskapet fanns 458 församlingsmedlemmar registrerade. 1 januari 2012 var antalet 2 841.

Vi får en ganska ingående beskrivning av den pastorala strategi som visar hur församlingen steg för steg utökas. Hur man lyckades bygga en egen vacker kyrka. Hur det ekumeniska klimatet som från början var rätt kyligt förändras. Pater Roelvink ställer alla sina gåvor till förfogande. Det finns anledning att se denna beskrivning av Linköpingsförsamlingen som något av ett typfall för många av stiftets församlingar.

I denna självbiografiska bok presenteras också många olika grenar inom den franciskanska familjen med alla dess olika bokstavskombinationer, som ibland kan vara svåra att tyda för en utomstående. Med särskild värme beskriver Roelvink den franciskanska sekularorden (OFS) på vars framtid han har förhoppningar. Han menar att den franciskanska spiritualiteten i vissa avseenden stämmer väl med vad han benämner ”svenskt kynne”.

Det uppdrag som beskrivs sist i boken handlar om fängelsesjälavården. Det så kallade klosterprojektet får en ingående beskrivning. Det grundar sig på Ignatius av Loyolas Andliga övningar men är ekumeniskt och anpassat till fångarnas liv innanför fängelsemurarna. Utnämningen till katolsk fängelsepräst vid Skänningeanstalten sker 2007 och är det sista officiella uppdraget för Roelvink. Själv beskriver han sin inställning till de intagna: ”På det psykologiska planet är det klart att jag, som alltid hade längtat efter bröder (i hans ursprungliga familj fanns fem systrar) och levt i ett brödraskap, här fick mina nya ’bröder’ efter att vår kommunitet i Linköping hade upplösts.”

I januari 2013 återvände han till Nederländerna. Och man kan nog anta att det yttrande som han fällde när han avgick från Katolska ekumeniska nämnden gäller nu som då: ”Jag hade fortfarande mycket energi kvar”.

Bokens titel Låt mig avlägga räkenskap … tål att diskuteras. Det handlar i så fall inte så mycket om en balans- eller resultaträkning utan snarare om en detaljerad kassabok med en mängd poster – mycket material som är värt att tillvarata och begrunda inte minst för att kunna se hur relativt snabbt tiderna förändras.

Även om författaren själv på flera ställen i boken försäkrar att han har haft lätt för att lära sig svenska, borde förlaget ha kostat på en grundlig språklig översyn.

Anna Maria Hodacs är fil.mag. i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet.