Stagnelius – suckandets skald

Vad är en suck?, så lyder titeln på Anders Olssons senaste essäsamling. I ett särskilt kapitel utreder författaren hur ordböcker definierar en suck och vilka olika sorters suckar det kan finnas, men huvudintresset i den behändiga lilla boken koncentreras förstås till Erik Johan Stagnelius.

Anders Olsson, professor i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet och medlem av Svenska Akademien, kan sin Stagnelius. Han skrev förordet till Stagnelius samlade verk, som Svenska Akademien gav ut i fem mäktiga band år 2011, och har bland annat också medverkat i antologin Femton röster om Stagnelius.

Erik Johan Stagnelius, född i prästgården i Gärdslösa på Öland och med en gedigen kristen uppfostran, kom under sitt korta liv (han avled år 1823, endast 29 år gammal) att alltmer intensivt intressera sig för gnosticismen och för romantikens filosofiska tänkare, särskilt Schelling. Några sentida Stagneliusforskare har i mer populärvetenskapliga framställningar velat tona ner inslaget av romantisk idealism i Stagnelius verk, förmodligen för att göra texterna mer lättsmälta för senare tiders läsare, men Anders Olsson driver med stor energi tesen att i synnerhet Schellings filosofi varit av stor betydelse för förståelsen av Stagnelius diktning. Identitetsfilosofin hos Schelling har ibland sammanfattats i orden: ”Naturen lika med omedveten ande och ande lika med medveten natur.” Motsättningen i Schellings filosofi mellan sinnevärlden och det absoluta djupnar i Stagnelius föreställning till oro, ja, ångest och mörker, fjärran från exempelvis den romantiske diktaren och filosofen Per Daniel Atterboms ljusa och harmoniska idealism.

Den Stagneliusdikt som man främst förknippar med suckande är förstås ”Suckarnes Mystär”, där det talas om de tvenne lagar som styr människolivet: makten att begära och tvånget att försaka, motsvarande suckens inandning och utandning. Hela skapelsen är delaktig. Havets brus, vindens sus, vårens sångfåglar, alla visar sig vara ”suckar blott i växlande gestalter”.

Anders Olsson utreder också vad Stagnelius lade in i begreppet ”mystär”. Ordet förekommer flerstädes i hans författarskap. Det har att göra med mysterium, något som uttrycker själens längtan till det gudomliga. I en anteckning har Stagnelius själv angivit betydelsen: ”O! vilken outgrundlig mystär, vilken djup förvånande hemlighet är icke kärleken mellan Gud och själen!” (Samlade verk V, s. 270). Enligt Anders Olsson har ordet ”mystär” att göra med att existensen uppfylls av en aning om sin bestämmelse, av meningen med människolivet. Samtidigt konstaterar han mot slutet av sin essä att det återstår mycket att förklara i Stagnelius verk och i hans livsåskådning.

Man kan glädja sig åt att Anders Olsson på ett koncentrerat sätt ger läsaren inblick i suckandets mystär även hos en mängd andra författare genom litteraturhistorien, som exempelvis Sapfo, Petrarca, Torquato Tasso, Thomas Thorild och Bengt Lidner och även berör andaktslitteraturen och dess bönesuckar. Det är förbluffande hur mycket av lärdom men också av sensibel närläsning av texter som kan rymmas inom drygt 130 sidor.

Elisabeth Stenborg är fil.dr i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet.