Jesuiternas första kvartssekel

Äntligen, nästan tjugo år efter det att boken såg dagens ljus på engelska, kan svenska läsare glädja sig åt en översättning av John W. O’Malleys The First Jesuits från 1993. Under årtionden som gått har verkets auktoritet bara tilltagit – det rör sig om ett prisbelönt och internationellt erkänt standardverk, som nu översatts av Per Beskow, fått ett nytt förord av författaren och ett av Fredrik Heiding. I början av år 2013, när världen fått en jesuit som påve, är ämnet dagsaktuellt.

Även författaren själv är jesuit. John W. O’Malley (f. 1927), professor i kyrkohistoria vid Georgetown University i Washington, har ägnat större delen av sin forskargärning åt 1500-talets kyrko- och kulturhistoria. Han har publicerat ett tiotal historiska undersökningar, de flesta om tidigmodern katolicism. Signums läsare har kunnat bekanta sig med honom genom en utförlig intervju i ett tidigare nummer av tidskriften (2/2012).

De första jesuiterna behandlar Jesuitordens uppkomst och första kvartssekel, det vill säga åren 1540–1565. Perioden är kort, men stormig. Undersökningen tar avstamp i den pastorala verksamheten, tjänsten, som var kärnan i jesuiternas verksamhet i både teori och praktik: andliga övningar, katekesundervisning, predikan, sakrament, gudstjänst, böner och barmhärtighetsverk. Därefter följer en grundlig genomgång av jesuiternas kultur: deras pedagogiska verksamhet, förbindelser med det omgivande samhället och relationen till tidens dominerande idé- och kulturströmningar som skolastiken, humanismen och lutherdomen. Bokens ämne spänner således över ett mycket brett fält, detta både tematiskt, materialmässigt och geografiskt. Vi får följa missionärerna till olika europeiska landsändar, Indien och Amerika. Källmaterialet är överväldigande rikt: från officiella dokument, historieverk och läroböcker till brev, dagböcker och memoarer; bland de flitigast anlitade finns S:t Ignatius Andliga övningar – det mest särpräglade redskap som jesuiterna hade, Juan Alfonso de Polancos Årskrönika (Chronicon Societatis Jesu) och Jerónimo Nadals många skrifter. Dessa tre män fungerar också som huvudpersoner i framställningens färgstarka persongalleri.

Vilka utvecklingslinjer synliggör den myllrande rika empirin? O’Malleys viktigaste mål är att fånga jesuiternas självförståelse. Ansatsen visar sig vara mycket fruktbar då den lyfter fram hitintills förbisedda aspekter av jesuiternas tidiga historia. O’Malley kullkastar den länge vanliga bilden av Jesu sällskap som en reaktion eller ett svar på reformationen, ett led i det som traditionellt kallats motreformation. Granskningen av de första jesuiternas pastorala verksamhet visar tydligt att brödraskapets viktigaste drivkraft var strävan efter en religiös förnyelse i en evangelisk och karismatisk anda. Under de första åren drev denna strävan jesuiterna på kollisionskurs med kyrkan, och den teologiska förnyelse som var kärnan i deras pastorala praxis kunde misstänkliggöras för att anses ligga farligt nära reformatorernas. Vid upprepade tillfällen förväxlades de också med dem. Syftet att motverka reformationen var i början endast vagt formulerat och hade en underordnad plats. Det är även värt att notera att jesuiternas verksamhet vände sig till hela världen, och inte främst till de tyska områdena. O’Malley visar övertygande att de problem som jesuiterna ägnade sig åt formulerades av dem själva, och att sällskapets uppkomst omöjligen kan reduceras till ett gensvar på reformationen. Argumentationen mot kontroversperspektivet är genomgående och konsekvent, detta ända in på detaljnivå. Inte ens när några föreläsningar om Romarbrevet i Wien 1554 omnämns – ett sammanhang där polemiken mot Luthers lära om nåden är tydlig – vill O’Malley se vederläggningen av reformatorn som det främsta skälet till varför jesuiterna valde att föreläsa om detta ämne. Det fanns nämligen många andra goda skäl att ta upp Romarbrevet som intog en särställning bland Pauli brev (s. 130).

Den behandlade perioden medförde många genomgripande förändringar. Den pastorala verksamheten var inte densamma år 1565 som 1540: det gäller såväl ord, sakrament som gärningar. Med tiden kom kampen mot reformationen att få en mera framskjuten plats. Jesuiternas självförståelse omskapades och omorienterades från evangeliska och karismatiska uppdrag mot engagemang i större kulturella frågor och institutioner som exempelvis skolor, vård av fattiga, sjuka och prostituerade.

Det är omöjligt att här göra rättvisa åt alla de iakttagelser som synliggör nya aspekter av tidigmodern kultur. En mycket informativ redogörelse handlar om de i tidigare forskning helt förbisedda heliga föreläsningarna (lectiones sacrae) som intog en viktig plats i jesuiternas förkunnelse. Dessa gavs som serier, vanligen avsedda för lekmän, men skilde sig från predikningar genom sin renodlat undervisande karaktär och lediga stil: målet var att sprida kunskaper om Bibelböckerna och den kristna läran, inte röra hjärtan som var fallet med predikan. Även de yttre formerna underströk karaktären av undervisningssituation: föreläsaren saknade liturgisk dräkt och framförde sitt anförande sittande i kyrkans centrum. Det var inte ovanligt att åhörarna antecknade.

En punkt där författaren lyckats föregripa historieskrivningen med ett drygt decennium är medvetenheten om emotionernas historiska betydelse, en insikt som senare kommit att förmedlas inom känslornas historia, ett historievetenskapligt perspektiv som i skrivande stund upplever en högkonjunktur. O’Malley visar att jesuiterna medvetet strävade efter att uppfattas som vänliga och familjära, de skulle inte sprida sitt budskap genom att väcka fruktan såsom var fallet med många andra riktningar. Gång på gång omnämns glädje och medlidande. Själarna hjälps bäst när det sker i vänlig atmosfär. En mjuk flexibilitet och anpassning föreskrevs som norm, och även om denna sannolikt inte alltid överensstämde med den pastorala praktiken, som ibland präglades av oböjlighet och rigid moralism, är det väl värt att lyfta fram idealen. Särskild stor vikt lade jesuiterna på känslorna vid predikan, som skulle röra hjärtan och skapa sinnesrörelse. Här bröt de med den skolastiska homiletiken för att i stället ta hjälp av den klassiska retoriken och Erasmus av Rotterdam. Ett av de jesuitiska nyckelbegreppen, särskilt framträdande i Ignatius Andliga övningar, var begreppet ”tröst” som i den jesuitiska traditionen stod för ett helt komplex av emotionella och kognitiva erfarenheter: ett förhållningssätt till världen som omfattade glädje, lugn, omdöme och insikt. Här gör O’Malley också upp med den länge vedertagna bilden av 1500-talet som ångestens århundrade. Bikten, som tidigare beskrivits som ångestskapande, skulle enligt jesuiterna ha en tröstande och stärkande funktion. Stämningen som omgav dem präglades av religiös entusiasm.

I intervjun med Signum tillstod O’Malley att De första jesuiterna var en svår bok att skriva – det kändes som att skriva om sin egen familj. Hur har han lyckats förena det personliga engagemanget med vetenskaplig distans? Framställningen är välvillig. Till skillnad från mycken annan modern historieforskning är det inte misstankens hermeneutik som styr tolkningarna. Även själva valet av perspektiv – att utgå från jesuiternas självuppfattning – förutsätter ett visst mått av sympati, en vilja att förstå de historiska aktörernas idéer och motiv. Ett sådant angreppssätt är närmast nödvändigt för varje historiker som vill ta sina studieobjekt på allvar, men det medför samtidigt också en risk för en minskad kritisk distans. Som O’Malley noterar uppvisar en del av källorna, i synnerhet den jesuitiska historieskrivingen, en tydlig tendens att lyfta fram det positiva i verksamheten. Likaså använder normativa texter positiva ordalag. De första jesuiterna tillåts dock aldrig att överrösta forskarens analytiska språk – en av O’Malleys stora förtjänster är just hans höga medvetenhet om språkbrukets och det retoriska systemets inre logik, en insikt om att stil, genre och retorisk utformning är intimt sammanflätade med texternas syften och budskap – ett tema som O’Malley utvecklat utförligare i en tidigare undersökning om predikningar i Sixtinska kapellet, Praise and Blame in Renaissance Rome: Rhetoric, Doctrine, and Reform in the Sacred Orators of the Papal Court, c. 1450–1521 (Durham, 1979).

O’Malley väjer inte för komplexiteten i de texter och skeenden som han skildrar. I stället för att relateras till en polemisk kontext som reformationens reaktionära motpart tolkas jesuiternas idéer och förehavanden mot bakgrund av 1500-talets katolicism och tidigmodern kultur i stort. Hänsyn till en sådan kontext ställer stora krav på författaren. Dessa infrias med råge: O’Malleys resonemang vittnar om sällsynt omfattande kunskaper i såväl skolastisk, humanistisk som luthersk kultur, samt sist men inte minst en beundransvärd skicklighet i framställningen. Den klara och medryckande prosan har översatts till njutbar svenska av Per Beskow, detta dock med undantag av originalutgåvans omfattande notapparat som utelämnats och ersatts med en lista över mest centrala namn och uttryck. Denna ger en utmärkt introduktion till den jesuitiska traditionens nyckelbegrepp och är väl värd att studera i sin egen rätt.

Kristiina Savin är fil.dr i idé- & lärdomshistoria vid Lunds universitet.