Arabisk vår

Det kan inte vara lätt att skriva om en pågående historisk process, men det är ibland nödvändigt. Det har Mohammad Fazlhashemi, professor i idéhistoria vid Umeå universitet och numera professor i islamisk teologi och filosofi vid Uppsala universitet, insett och därför har han skrivit den här anmälda boken. Syftet är att beskriva och söka förstå den kedja av händelser som igångsattes den 17 december 2010 i Tunisien och som ännu pågår.

Till att börja med får vi en utförlig beskrivning av den kronologiska utvecklingen. Redan därigenom har boken ett stort värde. Aktualiteten kan man verkligen inte klaga över; den sista händelsen som beskrivs (i Egypten) är den 26 januari 2013. Men författaren nöjer sig inte med detta. Varför har allt detta skett? Vad har möjliggjort det?

Svaret kan givetvis inte sättas på en enkel formel. Variationen sträcker sig över tid, geografi och sociala – religiösa förhållanden. Gemensamt för allt tycks dock vara vad Fazlhashemi i en återkommande formulering kallar ”den unga, uppkopplade generationen”. Den genomsnittliga bildningsnivån i hela Mellanöstern – eller som det heter här, MENA-regionen – har ökat dramatiskt. Antalet universitetsutbildade ökade mellan 1979 och 1999 från en halv miljon till fem miljoner. Detta i förening med ”den digitala tsunamin” har varit en viktig förutsättning.

Ett kapitel har rubriken ”Politisk islam” och genom hela boken går en uttalad vilja att belysa religionens roll i skeendet. En fråga som västerlänningar ofta ställer är om islam överhuvud kan förenas med demokrati. Svaret vi får här är nyanserat och med all sannolikhet fullt adekvat. Det finns tolkningar av islam som absolut inte kan förenas med demokratiska ideal i någon rimlig mening, men det finns också tolkningar av islam som mycket väl kan förenas med demokratiska ideal. Var författaren själv har sin sympati är lätt att se.

”Det finns en djup och grundmurad misstro mot väst i muslimska länder” (s. 151) – så inleds ett kapitel. Det länder till författarens heder att vi här inte får den vanliga versionen av korstågens betydelse och andra historiska misstag i äldre tid. Han ser i stället – i varje fall i denna kontext – förklaringen ligga i att väst i handling stöttade flera av de nu fallna (och ännu icke fallna) diktaturerna, medan man i sina ord hyllade demokrati och människovärde. Folken i regionen kunde helt enkelt inte få denna ekvation att gå ihop. Och som det framhålls i boken, ett problem var att man inte skilde mellan västerländska staters politiska intressen och de delar i det västerländska tankegodset som stod för höga ideal. Detta är säkert en riktig iakttagelse, och ”västmakterna” må vara ursäktade om de tycker att en sådan tankeoperation borde ha varit möjlig – i varje fall för den unga, högt utbildade generationen.

Nu har den arabiska våren inte haft framgång i alla länder. Med sin bakgrund har Fazlhashemi haft goda förutsättningar för att kunna förklara varför det inte har lett till något i Iran. Faktum är att han sätter början till den utveckling han beskriver just i Iran efter presidentvalet i juni 2009. De demonstrationerna slogs som bekant ned brutalt. Förklaringen finner han i att den iranska oppositionen är splittrad, att regimen själv kom till makten genom ett folkligt uppror och därför vet hur sådana skall hanteras, och att ärren efter detta uppror är i så färskt minne att breda befolkningslager helst inte vill ha det upprepat.

Ett intressant kapitel heter ”Vinnare och förlorare”. För så är det ju: alla har inte vunnit på det som hittills skett. ”De religiösa minoriteterna, såväl kristna som muslimska grupper, har hamnat i en mycket svår situation” (s. 169). Nog så riktigt – samma dag som denna recension skrivs kunde vi höra i radio om att bensinbomber slängts mot en kristen kyrka i Egypten. Hur illa de kristna far i Syrien är bekant och de strömmar också i mängder ut ur landet. Detta gäller även muslimska minoriteter, och den mycket intressanta gnostiska religionen mandeismen, som nu har en lång historia av förtryck i Iran och Irak. Den nämns över huvud inte i boken.

Författaren är klar på denna punkt – men kortfattad. Vad som tycks vara det sorgliga slutet på 1 400 års muslimsk-kristen samexistens ägnas trettio rader i en bok på 224 sidor! I sammanfattningen i kapitlet ”Framtid” nämns det över huvud inte. Detta finner jag vara den största bristen i en annars både välskriven och informativ bok. Här finns också en märklig skillnad i perspektivet på de båda religionerna. Medan han ständigt upprepar – och med rätta – att islam inte får ses som en monolitisk enhet, att man alltid måste beakta den historiska och sociala kontexten, så klumpas de olika kristna kyrkorna samman som just ”de kristna”. Det är inte heller några små grupper det rör sig om; antalet i Egypten och Syrien är flera miljoner. Här finns dock stora skillnader som i tiden går tillbaka före det muslimska inträdet på arenan.

Kan det vara så, att det ovan omtalade stödet för diktaturerna från västländerna till inte ringa del var betingat just av hänsyn till de olika religiösa minoriteterna? Vi vet vad vi har, men inte vad vi får. Frågan har en viss principiell räckvidd. Kan det vara så, att diktatorer faktiskt kan vara till gagn för religiösa minoriteter, just genom att de gärna vill söndra och härska? Det är naturligtvis tråkigt att sådant skall behövas, men historien är inte alltid så uppbygglig att studera.

Ett svensk exempel: Sverige stod nära demokrati i modern mening under frihetstiden på 1700-talet. Kungen var närmast maktlös, riksdagen hade all makt. Men religiösa minoriteter hade det sannerligen inte lätt under den tiden. Religiös tvångslagstiftning passerade ganska lätt genom den någorlunda demokratiskt valda riksdagen. De avvikande grupperna – särskilt judar och katoliker – fick det betydligt bättre under Gustav III:s upplysta envälde. Någon religionsfrihet blev det inte, men minoriteterna skyddades mot övergrepp och fick ett visst utrymme.

Fazlhashemi överdriver inte betydelsen av den arabiska våren. På ett ställe jämför han den med 1848 års revolution. Den glömdes efter några år och de omedelbara följderna blev inte stora, men på längre sikt var det en händelse av största betydelse. Kanske vi kommer att se på det som nu händer i arabvärlden på samma sätt om några decennier. I väntan på det är denna bok en god introduktion, om än inte en sammanfattning.

Sten Hidal är professor emeritus i Gamla testamentets exegetik vid Lunds universitet.