Cordelias kreativa credo

”Ge inte upp att gräva i din kompost! Här finns också den godhet och den skönhet som ilade förbi ditt minne då det begav sig. Kanske en far som var skydd och värn mot en värld som inte ville dig väl. Kanske en kompis som försvarade dig mot mobbarnas hån av glasögonormen. Även den som för länge sedan lämnade barndomshemmets religiösa tro kan i sin kompost gömma på aftonbönens Gud som haver … och som tas i bruk vid oväntade tillfällen.”

Citatet är hämtat ur en av Cordelia Edvardsons sista krönikor i Svenska Dagbladet, daterad 23 augusti 2012. Bara lite drygt två månader senare avled hon utan att, som planen var, ha deltagit i urvalet av texter för en planerad bok. Det är vemodigt att författarens medverkan gick om intet och att döden hann före. Det är dock inte detsamma som att detta varit till men för resultatet; Cordelia Edvardson var, som så många skribenter, envis och känslig när det kom till redaktionella synpunkter på hennes texter (vi hade med varandra att göra i sådana ärenden på Svenska Dagbladet). En utomståendes insiktsfulla blick och bedömning är av stort värde, inte minst när genren är så pass vansklig som denna. Det sägs inte i klartext men läsaren får förmoda, efter att ha läst författaren Agneta Pleijels förord, att det är hon som ansvarat för urvalet; ett mer genomtänkt och representativt sådant kan man inte önska. Några enkla reflektioner angående förordet följer, men först en kommentar till genren: varför vansklig?

Boken rymmer krönikor ur Svenska Dagbladet från den 13 december 2001 till den 6 september 2012. Hösten 2006 återvände Cordelia Edvardson till Sverige efter nästan trettio år som SvD:s korrespondent i Mellanöstern. Utan den ”politiska hetluft jag ofta har förbannat, men också gjort till min livsluft” fruktade hon att hemfalla åt likgiltigheten. Så blev inte fallet; Edvardson fortsatte, trofast sin natur och övertygelse, att vara engagerad i livet även om detta nu innebar att hon i sina krönikor gav mer utrymme åt personliga omständigheter än tidigare.

Cordelia Edvardson var till sin kärna och ut i fingerspetsarna en ivrig nyhetsjournalist; det var dagsflödet av information som syresatte hennes motivation att, trots avtagande hälsa, fortsätta arbeta till 83 års ålder. Hennes krönikor var personliga kommentarer till allt från världspolitik till sådant som privat förtvivlan över en utebliven taxi, inte sällan i samma krönika. I en bok som fiskar upp dagstidningskrönikor ur ett stort texthav blir en del av svårigheten att välja sådant som har något att förmedla ännu på långt håll från det som föranledde dem, retade, tvingade, drev fram dem. Som antytts: så är fallet här, och de är dessutom valda så att de formar sig till ett respektingivande porträtt av Edvardson och hennes drivkrafter.

Cordelia Hoffmann föddes i München på årets första dag 1929. Modern, författaren Elisabeth Langgässer, var katolik och Cordelia hade tills hon nådde tonåren ingen upplevelse av annat än att hon var en ”from katolsk flicka”. Som fjortonåring förklarades hon vara judinna, offer för nazisternas raslagar – hennes biologiske far var jude, juristprofessor Hermann Heller; hon fördes först till Theresienstadt, senare till Auschwitz. I romanen Bränt barn söker sig till elden (1984) ger Edvardson i en effektivt ordknapp berättelse den bakgrund som för alltid skulle sitta inbränd inte bara som ett fångnummer utan som erfarenhet och verklighetsuppfattning.

Den aktuella bokens långa titel innehåller ordet under, en realitet i Cordelia Edvardsons liv. Hon klarade sig! Som sextonåring kom hon till Sverige med de vita bussarna, tbc-sjuk och utmärglad. Här skulle hon med tiden komma att bli fembarnsmor och journalist, först i landsorts- och veckopress och från 1977 i Svenska Dagbladet vars dåvarande chefredaktör Gustaf von Platen hade lärt känna Cordelia Edvardson under deras gemensamma tid på Åhlén & Åkerlunds förlag. Tilltaget att placera en veckopressjournalist som Svenska Dagbladet-korrespondent i Jerusalem var inte självfallet och väckte först förvåning; i sak var det ett snilledrag av bästa von Platen-märke som kom att resultera i en av de mer märkvärdiga och respektingivande journalistkarriärerna i Sverige. Cordelia Edvardsons gärning blev rikligen premierad, med journalistpriser, kunglig medalj och belöning av Svenska Akademien. Och även om hon kunde uppvisa begriplig fåfänga kring sådan uppmärksamhet var det en annan form av belöning hon mest åstundade och fick: den att vara läst och därigenom få ett samtal med sina läsare.

Det är egentligen där den här bokens främsta förtjänst ligger; den visar hur en ständigt vaksam och verksam, självgranskande och reflekterande journalist genom ett högkvalitativt arbete – med sig själv och med språket – når en position där hon blir verkligen väsentlig. Cordelia Edvardson kom att bli en av den svenska journalistikens så kallade kändisar, men aldrig att hon för en sekund, i numera alltför vanlig självupptagenhet och arrogans, slarvade bort det förtroende hon uppbar i kraft av sin läsekrets. Ett förtroende som hon verkligen hade förtjänat och som hon förvaltade med oerhörd medvetenhet.

Att jag ser det så, denna medvetna strävan, gör att jag milt reagerar mot Agneta Pleijels rubricering i förordet av dessa krönikor som ”en journal intime”. Cordelia Edvardson skilde noga på sin offentliga och privata person, att skriva i tidningar var något annat än att skriva dagbok; även om hon i anslag, tilltal och ordval är personlig, ibland djupt personlig, är det otvivelaktigt från en tribun hon meddelar sig och i en tradition där den journalistiska predikotonen är omisskännlig. Hon var, hur varsamt och skickligt turnerat som helst, lika fullt i bästa mening moraliserande, hon tilltrodde sig själv att ha något viktigt att komma med och trivdes i rollen som offentlig debattör och inspiratör.

En av bokens senare texter, från 2008, börjar oskuldsfullt med häpenheten över ”hur Stockholms alla flickor och kvinnor slår ut i blom under våren och sommaren”. Cordelia, tillbaka i den svenska trygghetsidyllen, reflekterar över barninvasionen i innerstan och betraktar ”en riktig Carl Larsson-tös, som nöjd, belåten och synbart stolt över sin knallröda hatt, dras fram i sin sittvagn av mamma”.

Det där är bara några rader, och så kommer det, det suveränt sömlösa sättet att göra bilden väsentlig: ”Mitt i sommaridyllen och glädjen högg det till i hjärtat på mig. Jag mindes pojken med den röda bollen.”

Cordelia såg honom i Auschwitz, en sju-åttaåring, som ”höll hårt i sin röda boll”, en boll han ”mycket snart inte längre skulle ha någon användning för …”

”Hur skall jag få ihop mina bilder av den glada, trygga småflickan i sin röda hatt och pojken med den röda bollen? På ett eller annat sätt har jag nog snickrat på svaret till den frågan i hela mitt liv”, skriver hon och avslutar sedan med att ”anförtro mina läsare detta minne. Ta hand om det – åt mig, och åt alla dem som inte längre finns för att minnas det som inte får glömmas.”

Det är det Cordelia Edvardson innerst och ytterst använde sin journalistik till – att minnas det som inte får glömmas. Hennes texter handlar så gott som alltid om ont och gott, om våra val, våra bevekelsegrunder, vår benägenhet för självbedrägeri och genväg.

I Pleijels förord finns en förbryllande halv mening som säger att författaren till dessa krönikor ”aldrig helt lyckats utplåna minnet av den yttersta förnedringen i Theresienstadt och Auschwitz”. Den Cordelia Edvardson jag kände och den som skrivit dessa krönikor försökte aldrig, och skulle aldrig ha tillåtit sig, att utplåna sina svåra minnen; de var hennes uppdrag. När jag nu, i detta utmärkta urval, ser det uppdraget lysa igenom text efter text fördjupas min beundran för Cordelia Edvardsons konsekvens, uthållighet och djupa pliktkänsla.

I en krönika från sommaren 2009 skriver hon om ”tvånget att dagligen träffa det svåra valet mellan gott och ont. Det valet är vårt eviga straff, men det är också det som gör oss till människor”.

Carl Otto Werkelid är kulturråd vid Sveriges ambassad i London, tidigare (2001–2008) kulturchef på Svenska Dagbladet.