Några reflexioner utifrån ett herdabrev

Antje Jackeléns herdabrev Gud är större får en positiv recension av Ulf Jonsson i Signum nr 3/2012. Berömmet är motiverat. I själva verket har det knappast publicerats ett herdabrev som är så teologiskt givande som detta under överblickbar tid. Det både stimulerar till och ger ett värdefullt bidrag åt det ekumeniska samtalet. Det följande är tänkt att vara marginalanteckningar i form av några kritiska frågor till en betydande kyrklig programskrift med budskap långt utanför Lunds stift.

Centrum – periferi

I kapitlet ”Motvalls eller ’medvalls’?” tas frågan om vigsel av homosexuella upp som exempel på en skiljande fråga. Hur skall kyrkans samhällsansvar tolkas? Innebär det främst att följa med i utvecklingen genom att finna bibliska och teologiska motiveringar för det nya? Eller skall kyrkan först och främst i en profetisk roll hålla fast vid sitt hävdvunna budskap?

Jackelén förnekar ingalunda att det finns bibelställen som talar mot vigsel av homosexuella – men de är få och svårtolkade. Hon jämför med de ställen som handlar om fattigdom och rättvisa. En blick i Poverty and Justice Bible (där sådana ställen är understrukna) visar att de finns på snart sagt varje sida. Och de är många och entydiga.

Till detta är följande att säga. Det är främst i Gamla testamentet som dessa ställen finns, och det är inte alltid lätt att avgöra vad de syftar på. Hebreiskan skiljer inte mellan ”rättfärdighet” och ”rättvisa”, och när det gäller ordet för ”förtryckt”, ”betryckt” kan det också avse en person som frivilligt har valt att leva som ringa och fattig. Det finns ett ödmjukhetsideal som särskilt tycks ha varit utbrett under tiden efter exilen i Babylonien och fortsatt in i nytestamentlig tid (”de stilla i landet”). Här finns många fall där tolkningen är osäker, men där Poverty and Justice Bible alltid väljer att se det som en yttre, social fattigdom. Då är resultatet givet på förhand.

Socialt reformprogram?

Så mycket torde vara säkert: ett program för social förändring finns knappast i Bibeln. Det är snarast förvånande hur mycket det finns som talar för status quo (särskilt i vishetslitteraturen). Social kritik av missförhållanden finns förvisso hos profeterna (dock inte alla), men det är just kritik och leder inte till ett sammanhängande positivt program. De återkommande förmaningarna att behandla änkor och faderlösa väl har många motsvarigheter i främreorientaliska lagsamlingar och är inget specifikt bibliskt. I Nya testamentet finns liknande kritik i främst Jakobsbrevet, men inte är det mycket.

Utsagor om äktenskap och sexualitet är trots detta i minoritet – däri har Jackelén rätt. Men de är ofta placerade i sammanhang som ger dem en särskild tyngd, något som gör att deras relativa fåtalighet kan vara vilseledande.

Tron allena

En jämförelse kan göras med det som åtminstone i äldre tider ansågs vara centrum i den evangelisk-lutherska traditionen: läran om rättfärdiggörelsen genom tron allena, sola fide. Den formuleras inte på särskilt många ställen i NT (huvudsakligen i Romarbrevet), och en gång (Jak 2:14–26) förkastas den uttryckligen. Det är också att märka, att Luther själv inte inkluderade läran i den sammanfattning av den kristna tron som Lilla katekesen är. Ändå vill säkert episkopatet i Svenska kyrkan anse, att sola fide är en viktig lära.

Lika väl som utsagorna om homosexualitet kan alltså ställena om rättfärdiggörelsen sägas vara få och svårtolkade. Historiskt sett är det tydligt, att vad som i olika traditioner uppfattas som centrum i tron knappast är härlett utifrån antalet belägg i Bibeln. Det är annat – inte minst lärostrider under kyrkohistorien – som har lett fram till vad som uppfattas som centrum och periferi.

Själens odödlighet

I ett annat avsnitt av herdabrevet (”Gud, hjärnan och själen”) kommer författaren in på själens odödlighet. Den utförliga argumentationen tyder på att detta är något viktigt. Det är också glädjande att en central punkt i den kristna människosynen tas upp till behandling.

Först tecknas en traditionell bild av vad läran om själens odödlighet innebär. Den har sina rötter i Grekland och är dualistisk. Däremot finns denna uppfattning inte i Bibeln, som mera liknar den moderna holistiska och fysiska synen på människan som en enhet. Att tro på själens odödlighet innebär att tro på en kvalitet hos människan som överlever döden. Därigenom blir också dödens allvar, dess totalitet förminskad.

Mot detta synsätt står det bibliska. ”För Paulus och profeterna är det så att när vi dör så dör vi, utan att någon del av oss överlever” (kurs. här). Människan förintas alltså i dödsögonblicket, och vad som då står för kontinuiteten i samband med uppståndelsen är oklart. När vi talar om kropp och själ avser vi inte två olika substanser utan två olika aspekter av att vara människa, heter det vidare.

Två saker kan fastslås. Att läran om själens odödlighet skulle vara okänd i GT stämmer inte. Detta är en passerad uppfattning som utgår från en motsättning mellan ”hebreiskt” och ”grekiskt” tänkande som numera mycket få omfattar. Tänkvärt är vidare, att Jackelén med gillande låter detta avsnitt mynna ut i ett långt citat från den med ”grekiskt” tänkande impregnerade boken Salomos Vishet, där själens odödlighet lärs väl så tydligt som hos Platon.

Vidare: läran om själens odödlighet har aldrig varit konfessionsskiljande. I alla teologiska läroböcker (även lutherska) fram till 1900-talet lärs den som något självklart och flera bevis för den anförs. I den katolska kyrkan är själens odödlighet fastslagen kyrkolära (Katolska kyrkans katekes 366).

Aristoteles

Aristoteles och andra av honom påverkade filosofer förnekade däremot själens odödlighet. De måste rimligen göra det. För Aristoteles är själen kroppens form och när dess materia (kroppen) inte längre finns, kan själen inte fortleva. Att hävda själens odödlighet var för fornkyrkan alltså ingalunda ett tanklöst övertagande av en gängse filosofi (grekisk filosofi var aldrig en enhet), utan ett radikalt grepp i anslutning till det bibliska synsättet. I grunden var det ingalunda någon evig substans hos människan man ville slå vakt om, utan identiteten mellan den jordiska kroppen och uppståndelsekroppen. Ett klart uttryck får detta i Gregorios av Nyssas dialog Om själen och uppståndelsen, där han låter sin syster Makrina med stor energi försvara denna lära.

Dualism

Detta har detta inget med dualism att göra. Kroppen och själen samverkar med varandra, och hur detta tänks ske finns det många svar på i filosofihistorien. När Antje Jackelén förnekar själens odödlighet är motiveringen inte den vanliga i nyare filosofi (t.?ex. Hume), att andliga substanser inte finns, utan en vilja att slå vakt om vad som uppfattas som det bibliska perspektivet, vilket i sin tur – närmast a priori – förutsätts sammanfalla med det det nu gångbara. Säkert finns också med en vilja att distansera kristendomen från ett beroende av antik grekisk filosofi.

Detta var några punkter där ett i övrigt mycket läsvärt herdabrev kan diskuteras.

Litteratur

Barr, James: The Garden of Eden and the Hope of Immortality. Fortress Press 1993.

Gregorios av Nyssa: Den heliga Makrinas liv. Om själen och uppståndelsen. Översatta med inledning och kommentar av Sten Hidal. Artos 1999.

Hidal, Sten: Nästan till en Gud. Människobild och människosyn i Gamla testamentet. Verbum 1996.

Jackelén, Antje: Gud är större. Ett herdabrev för vår tid. Arcus 2011.

Sten Hidal är professor emeritus i Gamla testamentets exegetik vid Lunds universitet.

En replik från Antje Jackelén

Med glädje läser jag Sten Hidals positiva omdömen om mitt herdabrev. Det är också stimulerande att få ta del av hans exegetiska synpunkter. Låt mig kort kommentera artikeln.

Jag håller med om att rättfärdighet och rättvisa är nära sammanflätade i biblisk tradition och att ett ensidigt betonande av det ena skulle leda i fel riktning. Samtidigt motsäger det egentligen inte min egen poäng, nämligen att de sexualetiska referenserna i Bibeln är jämförelsevis mycket få och att etiska ställningstaganden i första hand bör motiveras utifrån andra människors behov i ljuset av kärleksbudet, inte utifrån enstaka bibelverser.

Frågan om själens odödlighet förtjänar att aktualiseras ur olika och delvis nya perspektiv. Jag är glad att Hidal lyfter fram den. Som lutheran har jag inte samma behov av att försvara övertygelsen om en odödlig själ, men jag är enig med Hidal om att ämnet behöver ytterligare utrymme. Jag tror att vi behöver ta ett större grepp om frågan och belysa den, förvisso exegetiskt, men också utifrån systematisk teologi och landvinningarna inom fysik, neurofysiologi och kognitionsvetenskap. Efter Einstein kan vi tänka annorlunda om identiteten mellan jordisk kropp och uppståndelsekropp än Gregorios av Nyssa hade möjlighet till. Och i en tid då ledande forskningssamhällen i världen satsar stort och på olika sätt på hjärnforskning kan vi förvänta oss att frågan om själen – dödlig eller odödlig – kommer att belysas på ännu oprövade sätt. Jag önskar att vi får se mer av tvärvetenskaplig forskning i denna riktning.

Antje Jackelén

Antje Jackelén är teol. dr och biskop i Lunds stift inom Svenska kyrkan.