Kubas revolution – pianokonsert för en sträng

När man står på Havannas gator måste man ibland nypa sig i armen för att fatta att det är verkligt: idel Ford, Chevrolet, Buick och Dodge av 40- och 50-talsmodell, Lada-bilar från 70-talet. Och en blick upp mot husen leder ännu längre tillbaka: praktfulla byggnader från 1900-talets första hälft frammanar glansen av en fordom blomstrande stad. På husfasader runt om i landet finns paroller som inskärper revolutionens budskap: ”Allt för revolutionen!”. ”Förtroende är bra, kontroll är bättre”. ”Socialism eller död”. Därutöver bilder av revolutionens hjältar: de döda som har upphöjts till ”altarets ära” (Ernesto ”Che” Guevara, Camillo Cienfuegos) och de levande som nu styr landet (Fidel och Raúl Castro Ruz). Städernas monument berättar om en målmedveten historisk utveckling från mitten av 1850-talet fram till år 1959; från författaren José Marti (1853–1895), som anses vara självständighetens främste förkämpe, till Fidel Castro, i vilken revolutionen nådde sin glansfulla och definitiva fullbordan. Nej, staden är inget museum och inte heller är det någon film man befinner sig i. Det här är Kuba 2013, 55 år efter ”revolutionens triumf” – som man brukar säga på ön.

Gatubilden påminner om Spaniens sista koloni (fram till 1898), om nordamerikanskt förmyndarskap fram till 1959, om en revolution som inleddes för att befria landet från en diktator men i stället gav det en ny. Den berättar om Sovjetunionens stora inflytande och om det kalla kriget. Men som sagt, något museum är det inte.

Människorna man möter på Kubas gator är förvånansvärt gladlynta. Kan det bero på det gynnsamma klimatet? Samma politiska system och situation under svenska väderförhållanden vore outhärdligt. Men så snart man börjar samtala med en kuban berättar han om de ekonomiska svårigheterna: om löner som ingen kan leva på (10–12 dollar i månaden) och som inte har stigit under de senaste tjugo åren, samtidigt som priserna har skjutit i höjden med 20 procent; om två valutor, den gamla peso nacional (CUP) och den nya och på dollarn baserade peso convertible (CUC); om att allt färre nödvändighetsvaror finns upptagna i ransoneringshäftet, som säkerställer att man kan överleva – men inte mer än så; om att allt fler varor måste inhandlas för dyra CUC (25 CUP = 1 CUC). Utan fe (på spanska: tro), en förkortning för familia extranjera (familj i utlandet), skojar de, kan man knappast överleva. 800 miljoner dollar överförs varje år av exilkubaner från USA. Och besöker man en pensionär, som inte har någon fe, eller ett äldreboende blir man förskräckt över det elände som möter en. Det är som alltid de äldre som drabbas hårdast. Ändå berättar man gärna om människors solidaritet, att man hjälper varandra så gott det går. En kuban frågar också ofta om man känner till henne: La Virgen de la Caridad del Cobre (Vår Jungfru av Kärleken), som är kubanernas obestridda drottning oavsett religions- eller partitillhörighet. Så, visst är kubanerna religiösa! Inte nödvändigtvis katoliker, kristna eller gudstroende, men religiösa är de. Men om man försöker växla in på politikens område är kubanerna inte fullt lika pratsamma. Sådana samtal tycks inte vara något för gatan och med folk man knappt känner. Kubas rikedom är nog ändå människorna, som trots alla svårigheter inte tycks ha förlorat sin hjärtlighet.

Regimen kan liknas vid ett av de gamla husen i Havannas innerstad. De tycks termitanstuckna, som om de skulle falla ihop vid första bästa vindpust och lösas upp i ett stoftmoln. Men det gamla gardet sitter kvar i nyckelpositionerna, nästan enbart män som för årtionden sedan slogs för revolutionens triumf. Att systemet fortfarande är vid liv har mycket med en trångsynt nordamerikansk politik att göra, framför allt embargot som drev det revolutionära Kuba i armarna på Sovjetunionen. När så revolutionen ”triumferade” var situationen ideologiskt öppen. Än i dag fungerar USA som hotbild, fienden som svetsar folket samman. Det finns inget land i världen som så utförligt berättar om USA:s ”imperialistiska” politik och orättvisa levnadsförhållanden. Embargot har blivit en välkommen ursäkt för alla ekonomiska svårigheter, som givetvis inte är systembetingade. Nej, vid närmare eftertanke finns det egentligen inga svårigheter. Det skulle bara kunna bli ännu bättre. När man ser på tv-nyheterna får man intryck av att man lever i ett paradis. Inga dåliga nyheter förekommer om Kuba, enbart dåliga nyheter om USA och Europa. På Kuba går allt framåt: sockerrörs- och risskörden, sjukvården och utbildningssektorn. Venezuela är förstås också en del av paradiset. Venezuelas nyligen bortgångne president Hugo Chávez Frías var ju en trogen son av Fidel och började på 1990-talet leverera 90 000 fat olja om dagen; oljan, utan vilken ljuset skulle slockna på Kuba och en av landets viktigaste inkomstkällor (export av raffinerad olja) skulle sina, som på den tid kubanerna eufemistiskt kallar periodo especial, då Kuba efter kommunismens sammanbrott förlorade sin viktigaste handelspartner, olje- och livsmedelsleverantör Sovjetunionen. Hela befolkningen drabbades hårt av konsekvenserna, som lever kvar i de flestas minne som en hotbild. När nyheten om Chávez bortgång spreds var det inte broderlandets störste president befolkningen sörjde utan de oroade sig för framtiden. Vad skulle hända om Venezuela ändrade sin generösa politik? Det kan tyckas som om Kuba alltsedan kolonialtiden har varit beroende av en stark ”bundsförvant”: Spanien, USA, Sovjetunionen, Venezuela.

Politiska samtal

Det här med politiska samtal är ett känsligt kapitel. Man kan aldrig vara säker på att man inte talar med en informatör från säkerhetstjänsten, en nitisk partimedlem eller en medborgare med ”äkta revolutionärt sinnelag”. I varje kvarter finns en Comité de Defensa de la Revolución (CDR; Kommitté för revolutionens försvar) som vakar över invånarnas rättrogenhet och vandel. Hos människorna råder fortfarande ångest; ångest inför godtyckliga arresteringar och offentliga förolämpningar, ångest för att barnen eller man själv ska råka ut för svårigheter i skolan eller på arbetsplatsen, för den ”spontana” folkvreden som i själva verket är en organiserad pöbel som gör allt för att smutskasta ”avvikare” och ”förrädare” med högröstade och handgripliga demonstrationer framför deras bostäder. Rosa (fingerat namn), en kvinna i femtioårsåldern, är en av dem som regelbundet råkar ut för regimens skrämselmetoder. Hon tillhör de så kallade Damas de blanco (Damer i vitt) som grundades efter ”den svarta våren” 2003, då regimen arresterade 75 regimkritiker och dömde dem till hårda fängelsestraff. Hon och hennes väninnor började klä sig i vitt, tåga till domstolar och myndigheter och varje söndag gå i kyrkan, där de tyst protesterade mot förtryckarregimen och för frigivning av de fångna. 2011 släpptes de sista fångarna, inte minst genom kardinal Jaime Ortegas (ärkebiskop av Havanna) förmedling. Om man vill träffa Rosa, hennes väninnor, andra oppositionella och någon av de forna fångarna hemma hos henne måste det ske med största försiktighet. Den officiella anledningen till besök av en präst är sjukkommunionen och de sjukas smörjelse för hennes åldriga mor. På Kuba finns ingen församlingsfrihet. Politiska, i regimens ögon konspirativa möten, är strängt förbjudna. Landets största tillgång är människorna, den tappra skara som trots det höga personliga pris de måste betala fortsätter att engagera sig för ett fritt och demokratiskt Kuba. De är landets verkliga hjältar. Ett systemskifte, säger de som vågar säga sådant, kan bara växa fram underifrån.

Situationen för kyrkan

När det gäller kyrkan minns de äldre i Colón, en liten stad i inlandet, att det under den hårdaste tiden bara kom nio troende till söndagens högmässa. Hjälpbiskopen i Havanna, jesuiten Juan de Dios Hernández Ruiz, bekräftar uppgiften och lägger till att många på 1970-talet trodde att kyrkan skulle försvinna eller dö sotdöden. Att det hade gått så långt hängde naturligtvis samman med ideologiimporten från Sovjetunionen. Kyrkliga kretsar och medelklassen hade stött revolutionen i början. Själve ärkebiskopen av Havanna hade vädjat om att Fidel Castro skulle släppas ur fängelset, där han avtjänade ett straff efter det misslyckade angreppet på Moncada-kasernen 1953. Fidel hade varit elev i jesuitskolan i Havanna (Colegio Belén) och har fortfarande foton av jesuiter och huskapellet på sitt rum. Han talar alltid varmt om jesuiterna och den utbildning han fått hos dem.

Men i samband med den ideologiska nyorienteringen i början av 1960-talet stängdes eller förstatligades alla kyrkliga skolor, sjukhus och andra inrättningar, ja, kort sagt alla kyrkliga institutioner. Många ordenssystrar och präster blev tvungna att lämna landet eller lämnade det på eget bevåg, framför allt spanjorer som befarade att historien från det spanska inbördeskriget, då hundratals präster och nunnor förföljdes och avrättades, skulle upprepa sig på ett kommunistiskt Kuba. De troende som stannade kvar i kyrkan var nästan uteslutande äldre kvinnor. Kyrksamhet rekommenderades inte för dem som ville studera eller göra yrkeskarriär. Grundskolebarn som på lärarinnans fråga medgav att de trodde på Gud och gick i kyrkan överöstes med spott och spe. Par som ville gifta sig i kyrkan gjorde det i all hemlighet. Barn bars till dopet genom kyrkans bakdörr. Juan de Dios berättar att kyrkan vid den här tiden drog sig tillbaka som en snäcka i sitt skal, att hon övervintrade utan att acceptera verkligheten. I många församlingar är bilden fortfarande präglad av de äldre, ofta en mormor med sina barnbarn. Mellangenerationen, de som vuxit upp på 1960-talet och fram till 1980-talet, tillhör den för kyrkan ”förlorade” generationen. Det var de som blev mest indoktrinerade och som hårdast fick känna av konsekvenserna av ett avvikande beteende. När man i dag deltar i söndagsmässan i Colón är kyrkan fylld av 300 troende. Vad har hänt?

Ett första steg ut ur isoleringen var ett nationellt kyrkomöte 1985 i Andra Vatikankonciliets anda, då kyrkan öppnade sig och försiktigt lämnade sakristian. Trots ett hårt bakslag 1993 med nya repressalier efter ett av biskoparna författat dokument om nationell försoning, som hade väckt misshag hos Fidel, fick kyrkan ökat självförtroende och försökte återknyta kontakten med regeringen. Tövädret mellan stat och kyrka satte definitivt in med Johannes Paulus II:s besök på Kuba 1998. Detta blev början till ett trevande samarbete mellan stat och kyrka och visade på kyrkans livskraft. Många som hade vänt kyrkan ryggen kom nu tillbaka. Påvens besök följdes av en våg av vuxendop och konversioner. Hur vackert detta än låter medför det också svårlösliga konflikter. I Colón sitter i söndagsmässan såväl Damas de Blanco som medlemmar i kommunistpartiet. Prästen besöker de förstnämnda i hemmet och samarbetar med de sistnämnda i pastoralrådet. Folk, som tidigare kan förmodas ha arbetat som informatörer, har återvänt. I mässan sitter framför prästen de trogna som härdat ut och de nya som kommit tillbaka; och bland de 300 finns alltid civila medarbetare till säkerhetspolisen, som övervakar i synnerhet prästen. Kardinal Ortegas kurs, som innebär ett försiktigt närmande till och samarbete med regimen och då i synnerhet med Raúl, är inte oomstridd. Vad är riktigt, vad är fel? Säljer han kyrkan för billiga ynnestbevis eller bidrar han till en långsam förändring? Försoning utgör framtidens största utmaning, inte bara inom kyrkan utan i hela samhället.

De mänskliga ”skadorna”

Att Kuba inte är något museum eller en infryst verklighet framgår tydligast inte bara av den ekonomiska tillbakagången utan också av de mänskliga ”skador” som de klarsynta berättar om. Kubanen har inget hem, ingen barndom, inga föräldrar. Sedan sin tidigaste barndom lever han i statliga institutioner (daghem, skolor, försvar), där människors självkänsla systematiskt kränks. Den här antropologiska degraderingen förstärks genom fattigdomen och bristen på allt. Vardagslivets organisation är så tidskrävande att det inte finns tid för annat, allra minst politiskt engagemang. Dessutom har många förlorat känslan för egendom, för vad som är mitt och ditt. För att tjäna en extra slant – och det måste man göra för att överleva – drar sig många inte för att lägga sig till med det som de kan komma över på arbetsplatsen inom de statliga företagen och sälja på den svarta marknaden: papper, rengöringsmedel, livsmedel, teknisk utrustning, kläder. De som drabbas hårdast av de här stölderna är återigen de äldre. Tvål, läkemedel och kläder som anställda på ett sjukhem stjäl kan inte fördelas bland dem som de är avsedda för.

Fram till 1959 var Kuba ett välmående invandrarland men har sedan dess blivit ett utvandrarland. Den som kan ger sig av. Mer än en miljon kubaner lever utomlands, framför allt i Miami. Så gott som varje familj har släktingar i utlandet. Familjer splittras, de unga, välutbildade och dynamiska lämnar ett land där de inte ser några framtidsutsikter. Utvandringen samt ett mycket lågt födelsetal förvandlar Kuba till ett kraftigt åldrande samhälle. Den allestädes närvarande polisen och övervakningsapparaten har gjort många till misstänksamma och ängsliga människor. Situationen präglas av osäkerhet: rättssäkerheten är obefintlig, regimens och myndigheternas beslut godtyckliga. Kommer en bonde att odla upp den mark som regeringen lämnar honom med nyttjanderätt, om den kan tas ifrån honom i morgon? En av kyrkans uppgifter består enligt Juan de Dios i att humanisera människan igen: att lära henne respektera andra och andras egendom, att känna tilltro och tala, att stå upp för sin mening och visa respekt för andra.

Frågar man en kuban ”Hur ser landet ut om tio år?” får man alltid samma svar: ”Det går inte att förutspå.” Visserligen förekommer trevande försök till en öppning på det ekonomiska området. Raúl anses vara mindre ideologisk och mer pragmatisk än sin storebror, han har till och med talat om sin avgång (vid 85 års ålder) och utsett en tänkbar efterträdare. Men det politiska systemet vill han inte ändra. Och i likhet med honom – skulle man förmoda – inte många andra heller, särskilt inte de som har mycket att förlora.

Nej, man befinner sig inte i ett museum när man vistas eller lever på Kuba. Men ön liknar i många avseenden ett piano där man bara använder en enda sträng. Och den har slagits an i över 50 år nu, som om det inte funnes andra toner. I landet råder upprepning och monotoni. Ändå finns det människor som drömmer om hela tonskalan – trots allt. Och att många fortfarande drömmer om ett fulltonigt musikstycke inger hopp.

Dominik Terstriep är jesuitpater och dr i teologi vid Gregoriana-universitetet i Rom, Stockholm.