I väntan på Assads fall – två år av revolt

Man hör med jämna mellanrum talas om att personer tillhörande den syriska militären eller administrationen hoppat av till andra sidan, det vill säga till oppositionen. Massmediernas allt intensivare fokus på dessa avhopp ger intryck av att president Bashar Assads regims fall är nära förestående vilket vid närmare påseende inte alls behöver vara fallet. Bilden av en total och snar kollaps av den syriska regimen är av olika skäl att beteckna som önsketänkande snarare än verklighet.

I en intervju (den 29 augusti 2012), som den syriske presidenten Assad gav till den regimvänliga televisionen al-Dunia, påpekade han att den senaste tidens avhopp av högt uppsatta personer är ”självsanerande för staten och nationen”. Assad ansåg att den nuvarande situationen i Syrien är bättre än vad den var strax efter bombattacken mot det nationella säkerhetshögkvarterets byggnad den 18 juli 2012, då högt uppsatta militärer miste livet, däribland svågern Asef Shawkat, eller skadades, bland andra brodern Maher Assad som sägs ha förlorat ett ben. Augusti månad 2012 framstår som en av den syriska revoltens värsta i fråga om förluster i människoliv. Ett massmord av denna omfattning kan också ha ägt rum i januari 2013 i samband med att regimen använde klusterbomber och Scudmissiler (Human Rights Watch 2013). President Assad fortsätter emellertid att tala om en militär lösning, vilken enligt honom kan ta tid men i princip är oundviklig.

Ända sedan revolten startade i mars 2011 har analytiker från olika håll förutspått en hastig upplösning av regimen i Damaskus utan att detta slagit in, något som visar hur svårt det är att sia om den syriska revoltens utveckling. En viktig fråga att ställa bland andra är hur det kommer sig att merparten av diplomatkåren fortfarande står bakom klanen Assad. Detsamma skulle kunna sägas om den reguljära syriska armén. Cirka två tredjedelar av officerskåren (exklusive de högre generalsgraderna), vilken huvudsakligen består av sunniter, det vill säga de som utgör majoritetsbefolkningen i landet, är fortfarande lojal mot regimen. Syrien styrs som bekant av en etnisk och religiös minoritet, nusayrier, mera kända som alawiter, vilka utgör cirka tio procent av befolkningen. (Alawit innebär anhängare av den fjärde och sista kalifen Ali, Muhammeds svärson, som fått en närmast gudomlig status.)

De som hittills vänt sig mot regimen i Damaskus består huvudsakligen av en gräsrotsrörelse med sunnimuslimer som dominerande grupp. Men för att kunna störta regimen krävs det, enligt militära experter, att ett helt militärt förband hoppar av, något som i dagens läge ter sig avlägset när inte ens en stridande trupp i den sunnidominerade reguljära armén vägrar att lämna regimen åt sitt öde. Man kan undra varför väst- och arabvärlden inte får bättre gehör för sin regimfientliga politik bland allmänheten. Tänk om Assadregimen inte helt saknar folklig förankring, alla grymheter till trots, eller att alternativen till det nuvarande styrelseskicket inte framstår som särskilt lockande för huvuddelen av Syriens invånare? I vilken utsträckning bestämmer det stormaktspolitiska spelet kring Syrien befolkningens öde egentligen?

Bland de sunnimuslimer som tjänstgör åt klanen Assad framstår vice president Farooq al-Sharaa och premiärministern Riyad Hijab som två tunga namn, vilka dock saknar verklig makt. Dessa fyller snarare en symbolisk funktion inom statsapparaten och den nyligen utnämnde premiärministern Hijab lyckades sommaren 2012 fly till Jordanien med sin familj. Farooq al-Sharaa i sin tur uppträdde förvirrat när han efter månader av tystnad och diffusa rykten om avhopp tog emot den iranske chefen för den nationella säkerhetens parlamentariska utskott Alaeddine Boroujerdi den 26 augusti 2012.

Andra betydelsefulla sunniter är brigadgeneral Manaf Tlass, som kommer från den numera hårt sargade staden Aleppo, och utrikesministern Walid al-Muallim. Den förstnämnde betraktas som president Assads barndomsvän. Enligt initierade källor har Tlass de senaste två åren saknat ett operativt ansvar inom det syriska republikanska gardet vilket föga förvånande domineras av alawitier. Tlass känner förstås väl till president Assad både som privatperson och som makthavare. Så här säger han om Assad två år efter en revolt som hittills skördat 70 000 liv och drivit över en miljon människor på flykt: ”Bashar Assad tror att presidentämbetet är hans hem. Han kommer att se till att landet Syrien står och faller med honom.” Assads styre, påpekar Tlass, utmärks av ”jagets kultur”, det vill säga att alternativet till hans styre antingen är terrorstämplade al-Nusra-fronten eller al-Qaida (al-Siyasa, 13 februari 2013). Tlass flydde från Syrien i juli 2012 och det spekuleras om att han kommer att spela en framträdande roll i det nya Syrien.

Walid al-Muallim å sin sida betraktas som en alltför lydig diplomat för att komma med några invändningar mot regimen, medan det sista namnet av rang, Ali Mamlook, den nuvarande chefen för statssäkerhetstjänsten, beskrivs som en gåtfull person som allmänheten fruktar och som den nuvarande revolten hittills inte lyckats kasta tillräckligt ljus över.

Ovanstående innebär inte på något sätt att Assads regim inte är sårbar. Om viljan finns är det numera inte omöjligt för högre tjänstemän att ta kontakt med oppositionen. Statens kontroll över kommunikationssystemen är inte lika säker längre, något som på längre sikt kan bidra till att regimen upplöses inifrån. Många bedömare anser att Syrien inte längre kan styras av ett enda parti. Därmed inte sagt att landet kommer att få ett demokratiskt styrelseskick kort efter revolten (Lesch 2012, s. 240 f.). Forskaren Marc Lynch (2013) menar att president Assads avgång är oundviklig samt att landet Syrien står inför en oerhört svår utmaning, nämligen att undvika en total kollaps av statsapparaten.

Den syriska arméns beskjutning av sunnidominerade och tätbefolkade områden som Baba Amro, Talbisé och Deraa påminner starkt om den ryska centralmaktens systematiska förstörelse av Tjetjeniens huvudort Groznyjs civila och industriella infrastruktur. Den allt intensivare maktkampen mellan regimen å ena sidan och oppositionen å den andra visar icke desto mindre att den förstnämnda fortfarande räknar med ett oreserverat stöd från en sluten krets av inflytelserika sunnitiska köpmän och militärer samtidigt som revolten mer och mer utvecklas till ett konfessionellt krig. Alawiterna framstår alltmer som en homogen grupp som gaddar ihop sig för att deras överlevnadsinstinkt kräver det, medan sunniterna, åtminstone hittills, saknar en gemensam vision om sitt land. Många sunniter har anslutit sig till oppositionen och verkar fast beslutna att hämnas alla oförrätter som de beskyller regimen för. Likväl ser de radikala krafterna inom oppositionen ut att vinna terräng. Ju mer tiden går, desto mindre trovärdig och splittrad framstår oppositionen. En överväldigande del av den syriska befolkningen, däribland araber, armenier, turkmener, kurder och assyrier är varken organiskt bundna till regimen eller ideologiskt knutna till oppositionen. Att vinna denna grupps hjärna och hjärta är avgörande för utgången av konflikten (se annars Ignace Leverriers blogg i Le Monde, 21 augusti 2012).

Valet att ta avstånd från en förtryckarregim bör inte per automatik uppfattas som ett oförbehållsamt stöd för oppositionen. Oppositionen avbildas i massmedierna som en salig blandning av nationalister, islamister, liberaler med flera. Oppositionens avsaknad av ett hållbart politiskt handlingsprogram och en framtidsvision om ett öppet och jämlikt samhälle är onekligen ett stort handikapp. Västvärlden bär här ett stort ansvar eftersom den har sagt sig stötta den syriska revoltens gräsrötter. Den fortsatta vapenexporten till Syrien är i det avseendet en skymf mot landets civilbefolkning och en spegelbild av världssamfundets brist på gränsöverskridande solidaritet.

Det är naivt att tro att president Assads avgång skulle råda bot på det kaos som nu råder i Syrien. Alltfler rapporter från oberoende internationella människorättsorganisationer visar att det inte bara är regimen som begår grova övergrepp utan även oppositionen. Oppositionen förknippas, om än i mindre omfattning än regeringsstyrkorna, med tortyr, mord, godtyckliga arresteringar och plundring. Regimen och oppositionen delar förvisso en kultur av politiskt våld som kännetecknar hela Mellanösternregionen, men det torde inte råda något tvivel om att det främst är regimen som står för de systematiska och de grymmaste våldshandlingarna. President Assad verkar inte enbart luta sig mot de sunnitiska officerarnas hypotetiska samtycke. Han har ett världssamfund som domineras av stormaktpolitisk cynism och antidemokrati att tacka för så mycket.

Referenser

Friedman, Yaron (2010). The Nussayrî-’Alawîs: an introduction to the religion, history, and identity of the leading minority in Syria. Leiden: Brill.

Human Rights Watch/Syria (14 januari 2013) ”Syria: Army Using New Type of Cluster Munition”. New York, NY: Human Rights Watch. Tillgängligt på: http://www.hrw.org/news/2013/01/14/syria-army-using-new-type-cluster-munition (28 februari 2013).

Human Rights Watch/Syria (3 juli 2012). ”Torture Archipelago”. New York, NY: Human Rights Watch. Tillgängligt på: http://www.hrw.org/reports/2012/07/03/torture-archipelago.

Lesch, David W. (2012). Syria: the fall of the house of Assad. New Haven, [Conn.]: Yale University Press.

Lynch, Marc (17 januari 2013). ”No Military Option in Syria. Foreign Policy”. http://lynch.foreignpolicy.com/posts/2012/01/17/no_military_options_in_syria?wp_login_redirect=0 (24 januari 2013).

Majed, Ziad (25 december 2011). ”The Syrian Revolution and the Question of Militarization” i Jadaliyya: http://www.jadaliyya.com/pages/index/3760/the-syrian-revolution-and-the-question-of-militari (16 augusti 2012).

UN News Centre (15 augusti 2012): www.un.org/apps/news/story.asp?NewsID=42687&Cr=syria&Cr1 (16 augusti 2012).

White, Jeffrey (14 augusti 2012) ”Syria’s Summer War and the Fate of the Regime” i The Washington Institute: http://www.washingtoninstitute.org/policy-analysis/view/syrias-summer-war-and-the-fate-of-the-regime (16 augusti 2012).

Paul Katsivelis är forskare i arabiska och Mellanösternkunskap vid Stockholms universitet.