Søren Aabye Kierkegaard – ett 200-årsjubileum

Nu slår danskarna på stora trumman för sin världsberömde nationalhjälte Søren Kierkegaard. Ett slående exempel från nätet lyder: ”I 2013 markeres Kierkegaards 200-års fødselsdag hele verden rundt under titlen ’Lidenskabernes tænker’.” Man menar från danskt håll att arvet efter den store filosofen bör ha en central plats i den moderna människans medvetenhet. Målet är att ”alle gymnasieelever skal stifte bekendtskab med Kierkegaards tænkning”. Detta borde vara ett självklart mål då Søren Kierkegaard är känd i Japan, Turkiet, Rumänien och många andra länder runt vårt klot. Han är och förblir en av Nordens allra mest etablerade och utan all jämförelse mest inflytelserika filosofer.

Man förstår livet baklänges men måste leva det framlänges

Det torde vara ytterst få som på ett så radikalt sätt har gjort sin stämma hörd vid sin egen begravning. Vid Kierkegaards välbesökta jordfästning, vilken högtidligt förrättades av Stiftsprosten Tryde, avbröt Kierkegaards systerson Henrik Lund ceremonin på ett modigt och stilenligt sätt och protesterade högljutt å sin morbrors vägnar mot detta med pukor och trumpeter iscensatta gyckelspel. Henrik vittnade kraftfullt om att Søren inte hade velat ha det på detta sätt, ett påstående som ingen närvarande egentligen kunde betvivla. Detta tilltag, vilket på den tiden var något oerhört, fick till följd att Henrik fick böta hela 100 riksdaler.

Vad hade då föranlett detta oerhörda tilltag? Vad var det som skakade de församlade begravningsgästerna? Varför fick de inte i lugn och ro hedra den som skulle komma att bli Danmarks stora nationalhjälte, erkänd långt över gränserna, över hela världen? För att förstå dramatiken bakom denna provokation måste man börja med att se bakåt i Kierkegaards livshistoria. Det hela tog sin början den 5 maj 1813 då familjen Kierkegaard utökades med ännu en son som kom att bli nummer sju i syskonskaran.

Köpenhamnaren

Det är inte lätt att skriva en biografi över en person där de yttre händelserna är så begränsade i antal. Det komplicerade förhållandet till fadern är naturligtvis mycket känt och hans korta förlovning med den unga Regine har blivit analyserat både på längden och på tvären utan att egentligen några slutsatser kan presenteras, bara rena spekulationer. Faktum är dock att fem av syskonen dog kort tid efter varandra. Dessa plötsliga dödsfall kom att vila tungt över fadern Michael Pedersen Kierkegaards axlar eftersom han tolkade det som ett straff från Gud. Fadern hade i sin ungdom, då han lidit ont som fårvaktare på den Jylländska heden, förbannat Gud för den situation han befann sig i. Att han senare genom lyckliga omständigheter under bankkrisen 1813 hade satsat på de enda värdepapper som inte hade minskat i värde, de kungliga obligationerna, kom att leda till stora religiösa anfäktelser. Han var därefter en ekonomiskt oberoende man vilket kom att få stor betydelse för den son som alldeles snart skulle börja sin levnadsbana.

Denne son som döptes den 3 juni 1813 och fick namnet Søren Aabye kom således att växa upp i ett välbärgat hem. Sin radikalitet vittnar han själv om då han i tjugoårsåldern i sin dagbok skrev att han sökte den idé som var värd att leva och dö för.

Det är helt adekvat att kalla Kierkegaard en inbiten köpenhamnare. Till skillnad från många som vid denna tid var stadda vid kassa, och med dessa medel utforskade världen, var han motsatsen till en globetrotter. Visserligen tog han ofta åkturer med häst och vagn i Nordsjälland, och kunde vid dessa tillfällen hamna ända uppe i Gilleleje, men huvudsakligen rörde han sig hemmavid. Ofta rörde han sig ute i gatuvimlet på dagarna och talade med dem han mötte samt lyssnade på samtal som gav idéer till hans filosofiska analyser. På kvällarna, berättas det, att man kunde se honom från gatan genom de upplysta fönstren vid sin pult, skrivandes till långt in på natten. Dagarna gick sålunda i en regelbunden lunk i en flitig arbetsam tillvaro.

Författaren

Då Kierkegaard år 1855 avled vid 42 års ålder efterlämnade han ett gigantiskt skriftligt material. Hyllmeter efter hyllmeter av djuplodande teologiska, filosofiska och skönlitterära skrifter samt utöver detta åtskilliga volymer av dagboksanteckningar.

Ett grundord hos Kierkegaard, som av många anses vara en pessimistisk filosof, är ordet glädje. I de uppbyggliga talen är glädjen oftast det övergripande temat. Människan hänvisas som i evangeliet till att lära av markens liljor och av himlens fåglar deras konst att vara närvarande i det närvarande, medan människan oftast löper in i en framtid som ännu inte är realiserad eller blir fast i en dåtid som inte går att förändra.

De böcker som är mest intressanta ur ett kristet perspektiv och översatta till svenska är: Stadier på livets väg, Fruktan och bävan, Kärlekens gärningar och Inövning i kristendom. Samtidigt med dessa verk gav Kierkegaard också ut Uppbyggliga tal. Under året 1855 gav han ut nio artiklar i tidskriften Fædrelandet med titeln ”Øieblikket”. I Kierkegaards filosofi är ögonblicket antingen tidens atom och därmed det tommaste av allt, det förbiilande, ett flyktande moment (lat. movere) eller också är ögonblicket evighetens atom och därmed det mest avgörande av allt. Ingen människa kan uppleva evigheten men alla och envar kan uppleva ögonblicket och om ögonblicket är evighetens atom är vartenda ögonblick avgörande. Varje ögonblick betyder nya möjligheter till förverkligande.

I Stadier på livets väg gör Kierkegaard en beskrivning av tre olika existensmöjligheter som uttrycks estetiskt, etiskt och religiöst. För Kierkegaard var Mozarts Don Giovanni urtypen för det estetiska. Ständigt på väg. Ständigt i rörelse efter njutning. Ständigt på jakt efter någon att förföra. Etikern däremot har plikter, ansvar och allvarets tyngd i sin personlighet. Det är dock det religiösa som är eftersträvansvärt för Kierkegaard att göra hiin Enkelte (den enskilde) uppmärksam på. De estetiska texterna använder Kierkegaard på ett sofistikerat sätt i syfte att förföra människan in i det religiösa stadiet. Med dess hjälp vill han bringa läsaren i en sådan rörelse att han kastas huvudstupa in i den religiösa kategorin utan att förstå vad som har hänt med honom.

Religionens förhållande till etiken är något som också behandlas i Fruktan och bävan. Då Abraham i lydnad är beredd att offra Isak upphäver han det etiska och agerar efter det direkta tilltal från Gud som han erfarit. Det är viktigt att uppmärksamma att det är av kärlek Abraham är beredd att återlämna ”löftets son” som han fått som gåva från Gud.

I Kärlekens gärningar, som av många anses vara ett av Kierkegaards mest betydelsefulla verk, ges en beskrivning av den människa som han menar verkligen är kärleksfull. Den kärleksfulle utmärks av att han förutsätter att kärlek också finns i den andra människans hjärta. Just denna förutsättning av kärlek hos den andre är till uppbyggelse. Inget annat kan i egentlig mening vara till uppbyggelse. Kärlek är den egenskap med vilken man är till för en annan. Det är enligt Kierkegaard viktigt att betona att kärlek inte är en egenskap som någon kan ha för sig själv. Detta till skillnad från till exempel den begåvade som faktiskt kan behålla sin begåvning för sig själv och förutsätta att alla andra är obegåvade. Likaså kan den moraliske, utan att hamna i en logisk motsägelse, hävda att alla andra är omoraliska. Men om den kärleksfulle skulle hävda att alla andra är kärlekslösa och att hon eller han är den enda som är kärleksfull så är det en logisk motsägelse. Just genom påståendet avslöjar personen sin kärlekslöshet därför att kärlek alltid är att förutsätta kärlek. Detta att den talande kommer i en motsättning till sin egen utsaga kan för den drabbade vara mycket provocerande. Det naglar fast vederbörande i ett hörn och han/hon kommer liksom att falla på eget grepp. Sanningen blir så att säga uppenbarad och avslöjandet kommer från den egna inställningen till det sagda. Kierkegaard var sannerligen en farlig motståndare för dem som vågade sig in i dylika diskussioner och sannolikt väckte det en hel del agg hos den som blev genomskådad.

Den oinitierade ställer sig kanske frågan om man måste vara särskilt lärd eller filosofiskt bevandrad för att kunna förstå Kierkegaards verk. På denna fråga svarade den kände danske Kierkegaardsforskaren professor Niels Jørgen Cappelørn på följande sätt: ”Kanske kan vissa av Kierkegaards texter vara svårtillgängliga för gemene man men långt ifrån alla. Det viktigaste är att man som läsare är beredd att sätta sitt liv på spel.” Detta torde vara ett högst adekvat svar då allvaret i det tilltal som möter läsaren är ytterst påtagligt. Som läsare blir man många gånger förbluffad över hur man blir träffad rakt in i den egna existensen som om Kierkegaard talar till just mig, eller som Cappelørn uttryckte det: ”Han känner mig ju inte och ändå är det mig han talar om.” Texten sätter existensen i rörelse och berör på ett sätt som man nästan inte tror är möjligt. Varat får en tyngd som ger mening åt tillvaron vilken annars, som Milan Kundera uttrycker det, tenderar att bli ”olidligt lätt”. Det mest fascinerande är dock att på samma gång som texterna har en enorm tyngd ger de samtidigt – genom sin uppbygglighet – en oändlig lättnad. Utmärkta exempel på detta är Kärlekens gärningar och alla de uppbyggliga talen.

Existentialisten

Kierkegaard, som av många anses vara existentialismens fader, kan med rätta erhålla epitetet ”valets profet”. Valets betydelse och frihetens möjlighet är fundamentala begrepp hos Kierkegaard. Vad som dock främst har kommit att förknippas med Kierkegaard är hans aldrig sinande iver och innerliga engagemang för Hiin enkelte, den enskilde som han med ”… Glæde og Taknemlighed kalder min Læser”.

Hiin enkelte utgör för Kierkegaard ett grundbegrepp, en kategori, som är helt avgörande, dels för varje existerande människa, dels för hela kristendomens framtid. Hiin enkelte kan utsägas om var och en som kan säga jag om sig själv och som är medveten om sig själv som just en enskild individ. Kierkegaard varnar den enskilde för att hasta till mängdens tummelplats där larm och skrik råder och där det kanske omedelbart känns gott att vara för den som försöker glömma sig själv, men där det är förödande att bli kvar för den som söker finna sig själv, sin bestämmelse och ett egentligt liv. Kierkegaard riktar uppmaningen direkt då han i sina uppbyggliga tal vänder sig mot sin läsare med frågan: ”… om Du lever saaledes, at Du er Dig bevidst at være en Enkelt?”

Ytterligare en fråga som Kierkegaard med hjälp av sina uppbyggliga tal vill få envar uppmärksam på är frågan om jag strävar efter att bli ett med mig själv. Att i sanning vilja det goda är att vilja vara ett – en enhet i sig själv. Kierkegaards beundran för Sokrates lär vara ett välbekant faktum för alla Kierkegaardläsare. Sokrates, som kommit att kallas antikens enfaldigt vise, inte i betydelsen lite efterbliven och dum utan i betydelsen att vara ett med sig själv. Ett entydigt, sant och äkta sätt att vara utmärker den enskilde som är i sanningen. Det är således väsentligen individens förhållande som antingen är entydigt och sant eller tvetydigt och osant. Tvetydigheten utmärker en individ som i förhållande till sig själv är osann. Intressant i sammanhanget är att grundbetydelsen av det hebreiska ordet Satan är ”den som splittrar allt”. Kierkegaard beskriver på följande sätt det tvetydiga maktspel som Satan representerar:

”Satan er, hvor der intet Tvetydigt er, afmægtig, Fristelsen er, hvor der intet Tvetydigt er, afmægtig som Fuglefængeren med sin Snare, naar der ikke er Fugl at opdage: men blot den mindste, mindste Glimten af det Tvetydige, saa er Satan stærk og Fristelsen fangende; og skarpsynet er han, han den Onde, hvis Snare hedder Fristelse, og hvis Bytte hedder et Mennesker Sjel”.

Det avgörande är alltså att vara entydig, att vara ett med sig själv genom att förhålla sig i sanning till sig själv. ”Hjertets Reenhed er at ville Eet” skriver Kierkegaard. Vidare menar han att det goda och det sanna är ett och detsamma. Den som i sanning endast vill ett, han kan endast vilja det goda. Den som endast vill ett, när han vill det goda, han kan endast vilja det goda i sanning. Att välja att vara i ett entydigt förhållande till sig själv innebär alltså inte endast att vara i sanning utan också på samma gång att vara i förhållande till det goda. Detta resonemang är helt i enlighet med Augustinus påstående ”Älska och gör vad du vill” då den som verkligen älskar, är sann och vill då oavkortat det goda.

Lika mycket som Kierkegaard uttryckte sin beundran för Sokrates lika mycket uttryckte han sin kritiska hållning till Hegel. Hegel var den dominerande filosofen i Kierkegaards samtid och hans filosofiska system var högt skattat av de flesta som hade något att säga till om. Särskilt den hegelianska filosofins dominans i den danska statskyrkan var något som Kierkegaard skulle komma att med alla medel bekämpa.

Kierkegaard menar att Hegel med sitt systembygge gör anspråk på att förklara allt och då tappar bort det obestridliga faktum, att han själv som subjekt befinner sig innanför systemet och av den anledningen inte kan uttala sig objektivt om helheten. I sin encyklika Fides et ratio menar Johannes Paulus II att filosofins typiska frestelse är att förnuftet förhäver sig. Tron däremot renar förnuftet från förhävelse. Kierkegaard nämns i encyklikan som en av vår tids filosofer som brännmärker sådan förhävelse. I stället framhäver han ödmjukt och modigt att uppenbarelsen är en nödvändighet för att lösa till exempel ondskans och lidandets problem samt frågan om livets mening. Kierkegaards författarskap kan därmed sägas vara ett exempel på vad Johannes Paulus II menade vara ”… ett kristet sätt att filosofera, en filosofisk spekulation som föds i dynamisk samverkan med tron”.

Den stridande

Utifrån de ståndpunkter som ovan har redovisats som Kierkegaards ställningstagande är det inte svårt att föreställa sig att han i sin samtid mötte mycket motstånd. Hans hållning var helt enkelt alldeles för provokativ, speciellt för dem som ville se bort från absoluta ställningstaganden och avgörelser i sitt liv. De som blev provocerade var naturligtvis inte gemene man (de flesta kunde inte läsa och långt mindre förstå vad han menade) utan det var de intellektuella och kyrkans män, eftersom mycket av författarskapet var av kristen karaktär.

En utlösande faktor till vad man betecknat som ”kyrkostriden” var biskop Martensens minnestal över biskop Mynster. I och med det utträder Kierkegaard ur statskyrkan, år 1854, och började skriva en rad artiklar där han kritiserade prästerskapet och manade till en återgång till vad han menar ”urkristna” krav. Kierkegaard, som under sin författartid varit bekymrad över att han bara existerat i ”tankens” värld, kan nu sägas gå från tanke till handling; han ”träder i existens”. Han satsar därmed hela sin innerlighet i en kamp för det han sant och äkta tror på.

Vad som höggradigt hade upprört Kierkegaard var att Martensen i sitt minnestal karakteriserat Mynster som ett ”sanningsvittne, ett av de verkliga sanningsvittnena”. Detta påstående blev för mycket för Kierkegaard och han ifrågasatte med skärpa i en artikel om detta verkligen kunde vara med sanningen överensstämmande. Ett sanningsvittnes liv borde väl, menade Kierkegaard, vara obekant med allt som hade med njutning att göra, däremot från början till slut vara invigt i allt som heter lidande. Ett sanningsvittne blir utsatt för hat och hån för att till sist bli tillintetgjort. Mynster hade tvärtemot detta skildrat en kristendom som suddar ut, beslöjar, förtiger och utelämnar något av det mest avgörande kristna, nämligen det som faller oss människor obekvämt, det som vållar oss ansträngning, det som hindrar oss att njuta av livet. Vidare hade han nogsamt förtigit det om att dö bort från sig själv, om frivillig försakelse, om att hata sig själv, om att lida för läran.

Kierkegaard sparade inte på krutet då han vidare menade att Martensen å sin sida hade gjort sig skyldig till att leka kristendom likt barnet som leker soldat, en lek som tar bort farorna och behåller fördelarna. Martensen hade lekt leken att Mynster var ett sanningsvittne och därtill ett led i den heliga kedjan. Artikeln avslutades med att beskriva Mynster som i hög grad världsklok, men svag, njutningslysten och endast stor som deklamatör. Det var särskilt det sista som upphetsade borgerskapet emot Kierkegaard.

Artikelns verkan på allmänheten var förlamande. Man visste inte hur man skulle reagera. Vissa menade att Kierkegaard bara ironiserade, andra menade att han hade blivit galen. Martensen själv försvarade sig med att sanningsvittne inte behöver betyda blodsvittne, att tiderna och gåvorna är olika. Kierkegaard brydde sig emellertid inte om vad angriparna sade utan fortsatte utan hänsyn med ytterligare artiklar. Han var emellertid förvånad över den låga kvaliteten i de protester som förekom. Han utvecklade därmed sin anklagelse till att gälla hela den bestående kyrkan. Han menade att den kristendom som förkunnades i statskyrkan var ett försök att narra Gud, att den hade förvandlat det som är en lära om lidande och att dö bort från världen till något man kunde avancera med och tillägna sig en hög lön genom. Kierkegaard varnade församlingen för att delta i den offentliga gudstjänsten. Han skrev: ”Vem du än är, hur ditt liv förövrigt är, min vän – därigenom att du låter bli att ta del i den offentliga gudstjänsten sådan den nu är har du alltid en skuld, och en stor skuld mindre: du deltar icke i att hålla Gud för narr genom att kalla nya testamentets kristendom vad som icke är nya testamentets kristendom.”

De nio artiklar som Kierkegaard gav ut 1855 i tidskriften Fædrelandet och som han gav titeln ”Øieblikket” avslutade striden mot kyrkan och kom också att avsluta hans eget liv.

Gravsättning på Assistents kirkegaard i Köpenhamn

Den 2 oktober år 1855 svimmade Kierkegaard och föll ihop på gatan. Han fördes till Frederiks Hospital där han avled den 11 november. Det har aldrig blivit klargjort vad som orsakade hans död. Sjukhusets journaler ger mycket diffusa och otydliga besked.

Efter begravningsakten gravsattes Kierkegaard i familjegraven ute vid Assistents kirkegaard. På hans gravsten är följande vackra psalmvers av Brorson inristad vilken hade vunnit hans hjärta.

Det er en liden Tid

Saa har jeg vunden,

Saa er den ganske Strid

Med Eet forsvunden,

Saa kan Jeg vhile mig

I Rosensale

Og oafladelig

Min Jesum tale.

Av Kierkegaards förmögenhet fanns det vid hans död endast kvar så mycket att omkostnaderna för sjukhusvistelsen och begravningen kunde betalas. I övrigt fanns några möbler, en boksamling och några flaskor vin.

Epilog

Ironiskt nog slutade alltså Kierkegaards liv i en hyllning som han väl själv aldrig hade kunnat drömma om. Hade inte hans systerson Henrik Lund tagit mod till sig och protesterat mot hela tillställningen, som var näst intill absurd utifrån vad som hade hänt, så skulle allt ha omslutits i ett för de närvarande rosenrött skimmer. På det sättet besannades dock Kierkegaards tes om att den profet som i sin samtid är förföljd och illa tåld efter sin död höjs upp som något stort och eftersträvansvärt. När man har vederbörande på avstånd är det lättare att handskas med honom då man slipper hans irriterande kommentarer, som kan avslöja det man inte vill ska bli uppenbart. Om man bara kan ställa sig utanför, vara på avstånd och förhålla sig objektivt blir det hela med ens något nästan angenämt. Eller som Kierkegaard själv skriver i sista numret av ”Øieblikket”, som kom ut en kort tid före hans död. ”Docenterna, dessa ädla män som docerar kristendom; som bygga profeternas gravar, objektivt föredra deras lära… gör de härligas lidande och död till profit, men själva – naturligtvis genom hjälp av det lovprisade – hålla sig utanför, långt borta från allt vad som på det avlägsnaste sätt kunde likna det att lida med de härliga, eller som man skulle ha kommit att lida om man i samtidighet hade erkänt de härliga för vad de voro.”

En lärdom vi alla kan dra av Kierkegaards mission är att samtidigheten är det avgörande och att sanningsvittnet visar sin äkthet genom att entydigt vara i sanning.

Karin Linnell är adjunkt vid Sophiahemmets högskola i Stockholm.