Andra Vatikankonciliet och befrielseteologin

Andra Vatikankonciliets betydelse för den latinamerikanska kyrkans förnyelse kan knappast överskattas. Mot slutet av konciliet samtalade påven Paulus VI med de latinamerikanska biskoparna om att följa upp konciliet i Latinamerika. Ett tydligt nedslag fick detta i den andra generalkonferensen för de latinamerikanska biskoparna (CELAM II)1 i Medellín, Colombia, 1968. Den första konferensen hade ägt rum i Rio de Janeiro 1955 och drivande biskopar bakom detta initiativ var Dom Helder Cámâra i Brasilien och monsignore Manuel Larraín i Chile.

Nestorn i den latinamerikanska befrielseteologin, Gustavo Gutiérrez, har i flera sammanhang påpekat att Johannes XXIII hade tre målsättningar med konciliet: teologisk bearbetning av kyrkans möte med moderniteten, människor av annan tro och de fattiga. Av dessa, menar han, lyckades man diskutera de två första utmaningarna. Däremot nådde man inte ända fram med reflektionen om att möta de fattiga och deras situation, trots att påven i september 1962 i ett radiotal hade talat om att kyrkan skulle vara en ”kyrka för alla och särskilt för de fattiga”.

Redan tidigt under konciliet påpekades detta. Kardinal Lercaro i Bologna tog upp tråden den 6 december. Gunnel Vallquist skriver om detta i sin Dagbok från Rom i det som hon kallar ”det viktigaste inlägget i dagens debatt”, som handlade om inriktningen för konciliets fortsatta arbete. Här påminde Lercaro om att kyrkan måste bli ”igenkännlig som Kristi församling”, där ett ”av de viktigaste igenkänningstecknen är den evangeliska fattigdomen”. Och Vallquist fortsätter att referera: ”Konciliet måste här fatta avgörande beslut, och motstå frestelsen att kompromissa. Både biskopar, präster och klosterfolk måste framträda i reell fattigdom; det är ett oavvisligt krav.”2

I november 1965, bara några dagar före konciliets avslutning, samlades 40-talet biskopar på initiativ av Dom Helder Cámâra för att fira mässa i Roms katakomber. I samband med mässan skrev biskoparna under dokumentet Pacto de las Catacumbas. Detta dokument innehåller 13 punkter om solidaritet med de fattiga. Också detta har Vallquist skildrat i sin dagbok. Hon kommenterar att biskoparna ”i stället för att företa någon spektakulär gest här i Rom, som skulle skämma ut alla dem som inte ville vara med om den, har utarbetat ett program i tretton punkter, där de utfäster sig att hemma i sina stift praktisera en mycket enkel livsstil”.3

Många latinamerikanska präster som var prästkandidater under konciliet har berättat om vilka intryck kvällsmöten med de latinamerikanska biskoparna under konciliet gav. I Latinamerika började samtidigt unga präster mötas för reflektion om kyrkans uppdrag i ett samhälle som präglades av auktoritära regimer och stora sociala orättvisor. Ledande i dessa möten var bland andra Gustavo Gutiérrez, Juan Luis Segundo och Leonardo Boff. 1964 möttes man i Petrópolis i Brasilien, som man ofta refererar till i forskningen, men som det är svårt att få fram dokumentation om. Mötet i Buenos Aires 1966 finns däremot dokumenterat med bland annat bidrag av Gutiérrez.

Inför den andra latinamerikanska biskopskonferensen, CELAM II, i Medellín 1968 hade monsignore Larraín ett par år innan rekryterat Gutiérrez som teologiskt sakkunnig till CELAM. Gutiérrez kom därmed att få ett stort inflytande på konferensen och ligger bakom två av konferensens slutdokument: det om freden (La Paz) och det om fattigdomen (La Pobreza de la Iglesia).

Den latinamerikanska kyrkan kom efter konciliet att koncentrera sin teologiska reflektion på fattigdomen och på de fattigas situation. Det är inte svårt att se nedslagen från de 13 punkterna i dokumenten från Medellín och särskilt då dokumentet om fattigdomen, som just som en utmaning till den latinamerikanska kyrkan kom att få namnet Kyrkans fattigdom. Gutiérrez har berättat för mig hur kardinalen i Lima, Juan Landázuri, som satt i presidiet under konferensen, bekymrat frågade honom hur man skulle göra när frågan om livsstilen skulle behandlas. ”Ja, monsignore, då finns det bara två utvägar: antingen stryker vi den punkten i dokumentet eller också får ni välja en enklare livsstil.” Skrivningarna blev kvar och kardinalen flyttade ut ur sitt biskopspalats till ett betydligt enklare boende.4

En månad före konferensen i Medellín, det vill säga i juli 1968, hade präster, ordensfolk och lekmän samlats i staden Chimbote, 40 mil norr om Lima, till konferens inför den tematik som skulle diskuteras i Medellín. Gutiérrez var en av de inbjudna talarna och han hade ombetts att tala om en ”utvecklingens teologi” (Teología del desarrollo). Ansvarig för konferensen var den nordamerikanske dominikanen Enrique Camacho. Han har berättat för mig hur Gutiérrez kom in i salen, gick fram till svarta tavlan och strök ut ordet desarrollo. Sedan skrev han dit ordet liberación i stället. Många räknar detta som befrielseteologins födelse; det var i alla fall en av de första gångerna som begreppet befrielseteologi användes offentligt. Ungefär samtidigt hade också den brasilianske protestantiske teologen Rubem Alves använt ordet i titeln på en bok. Det är viktigt att poängtera att befrielseteologins framväxt inte är en persons verk utan resultatet av ett kollektivs gemensamma teologiska reflektion, som olika teologer klädde i ord på olika sätt.

Två år senare, 1970, publicerade Gutiérrez en artikel i den nordamerikanska tidskriften Theological Studies, som utvecklade föreläsningen i Chimbote. Och året därpå kom hans Teología de la Liberación ut. Med denna bok, som kan ses som en kraftig utvidgning av föreläsningen i Chimbote, formulerades för första gången befrielseteologin på ett mer systematiskt sätt. Boken spreds snabbt genom översättningar över hela världen och fick ett stort genomslag i kristenheten, inte bara på katolskt håll.

Det är ingen överdrift att lyfta fram de latinamerikanska biskopskonferenserna som viktiga nedslag i den latinamerikanska receptionsprocessen av konciliet med start i Medellín 1968 (CELAM II) och fortsättning i Puebla 1979 (CELAM III), Santo Domingo 1992 (CELAM IV) och Aparecida 2007 (CELAM V). Att Medellín-konferensen är den mest omvälvande är det knappast någon som ifrågasätter medan åsikterna om de följande växlar. Många ser dem som bakslag för de mer progressiva krafterna i det latinamerikanska episkopatet, vilket inte är helt gripet ur luften. Samtidigt visar samtliga konferenser på en kontinuitet och en stark latinamerikansk enighet med en vilja att markera en viss självständighet gentemot Vatikanen. Det fanns starka krafter vid konferensen i Santo Domingo att ta steg tillbaka från tidigare uttalanden, men det slutade ändå med att man bekräftade det viktigaste som hade sagts i Medellín och Puebla.

Konferensen i Aparecida 2007 överraskade nog många eftersom man så tydligt lyfte fram kontinuiteten med de tidigare fyra konferenserna. Gutiérrez lyfter fram detta i en artikel och ser konferensen som ett bekräftande av den pastoralteologiska linje som vuxit fram under de tidigare konferenserna.5 För påven Benedictus XVI innebar konferensen första resan till Latinamerika som påve och i sitt inledningsanförande lyfte han fram betydelsen av det särskilda ställningstagandet för de fattiga: ”det särskilda ställningstagandet för de fattiga ligger implicit i den kristologiska tron på den Gud som gjorde sig fattig för vår skull och för att berika oss med sin fattigdom (2 Kor 8:9)”.6

Även om de konservativa vindarna fortfarande blåser starkt i den latinamerikanska kyrkan, innebar konferensen i Aparecida att de mer progressiva krafterna kunde känna en viss tillförsikt. Det går att hämta stöd i slutdokumentet för mycket av det som kontinentens befrielseteologer arbetat med sedan slutet av 1960-talet.

Detta visade sig tydligt i den kongress om latinamerikansk teologi, i regi av en rad katolska institutioner och nätverk, som ägde rum 8–11 oktober 2012 på jesuituniversitetet Unisinos i São Leopoldo i södra Brasilien. Ett syfte med kongressen var att föra samman 50-årsminnet av Andra Vatikankonciliets inledning och de dryga 40 år som gått sedan publicerandet av Gustavo Gutiérrez banbrytande bok. Det i sig ger en fingervisning om att man gärna ser ett tydligt samband mellan konciliet och den befrielseteologiska reflektionen, eller som någon uttryckt det: ”befrielseteologin är Andra Vatikankonciliets konkreta nedslag på den latinamerikanska kontinenten”.

Ett uttalat syfte från en av kongressens samordnare var att med avstamp i och inspiration från Aparecida på nytt genomgripande arbeta med den teologiska reflektionen i Latinamerika och att göra det utifrån konciliet och den befrielseteologiska reflektionen. Konciliet blev utgångspunkten för ett nytt sätt att bedriva teologi och vara kyrka i Latinamerika. På kongressen ville man visa på och dra lärdom av det som varit för att kunna blicka framåt. En förändrad verklighet medför nya utmaningar för den teologiska reflektionen.

Det förekom kritiska röster om kongressen och man antydde att flera av de deltagande teologerna var påverkade av marxistiskt tänkande. Sådan kritik har riktats mot befrielseteologerna, alltsedan de började formulera sin teologi för över 40 år sedan, men bygger på missförstånd och på bristande vilja att förstå vad som är syftet med den befrielseteologiska reflektionen. Leonardo Boff, som hör till de mest radikala, påpekade i sin föreläsning att ”Marx varken är far eller gudfar till befrielseteologin”.

Drygt 750 latinamerikanska teologer hade samlats och bland dem de flesta av den första generationen latinamerikanska befrielseteologer med Leonardo Boff, Frei Betto, Jon Sobrino och Joao Batista Libanio i spetsen. Gutiérrez kunde av hälsoskäl inte personligen delta men var med på videolänk från USA. Också några av de biskopar som var med på konciliet och som fortfarande är i livet deltog, till exempel Dom José María Pires, 94 år, från Brasilien.

Kongressen fokuserade hur konciliet togs emot på den latinamerikanska kontinenten och vilka konkreta nedslag detta hade fått. Det var, menade man, inte bara ett sätt att föra över konciliedokumenten till Latinamerika utan, utifrån konciliet, försökte man kreativt nyskapa den teologiska reflektionen i en kontext som präglades av fattigdom och orättvisa strukturer, en situation som i dokumentet om freden i Medellín hade kallats för ”institutionellt våld”7.

Det fanns ett tydligt ”underifrånperspektiv” när de latinamerikanske teologerna skulle förankra konciliet i den latinamerikanska kontexten, det vill säga man försökte se den teologiska reflektionen och utmaningen för kyrkan från de fattigas perspektiv. Jon Sobrino refererade till den spanske teologen Pedro Casadáliga, som numera är biskop i Brasilien och som lär ha sagt att ”allt är relativt utom Gud och hungern; det enda som är absolut är Gud och den fattige”.

Förankringsprocessen innebar konflikter med både samhället i stort och delar av kyrkan. Konflikten blev ibland våldsam och kostade både präster, ordensfolk och lekmän livet. Martyriet kom därför att bli en oundviklig konsekvens i förankringsprocessen.

Uttrycket ”det särskilda ställningstagandet för de fattiga” (opción preferencial por los pobres) kallas ofta den latinamerikanska kyrkans viktigaste bidrag till den världsvida kyrkan (och då syftar jag inte bara på den romersk-katolska, utan på hela kristenheten). Självklart stod detta i centrum under kongressen i São Leopoldo. Det var i Puebla 1979 som detta formulerades första gången,8 men bekräftades både i Santo Domingo9 och som sagts ovan i Aparecida10. Puebla talade om ”de fattigas ansikten”11 för att visa på olika kategorier av fattiga, något som Santo Domingo utvecklade och pekade på och tillade att ”de fattigas lidande ansikten är Kristi lidande ansikten”.12 Påven kommenterade detta i sitt inledningsanförande i Aparecida och det fick sedan nedslag i slutdokumentet.13

Här framställs, menade Víctor Codina, ställningstagandet för de fattiga som centrum för kristologin och det betyder att ecklesiologin så att säga har ”kristologiserats”. Den korsfäste mästaren är ett uttryck för en djup andlig erfarenhet och Kristus är närvarande i den fattige (Matteusevangeeliet, kapitel 25). Exodusberättelsen har spelat en viktig roll för en del befrielseteologer men har alltmer ersatts av exilen eller rentav postexilen. Fattigdomen har dock inte försvunnit som tema utan det är kontexten som har förändrats och öppnat nya horisonter. Det uppstår ”nya spirande subjekt” (nuevos sujetos emergentes), något som utvecklades i både Santo Domingo och Aparecida.

I sin sammanfattning lyfte Gutiérrez fram saligprisningarna i Matt 5 som evangeliets ram med sin starka koppling till Matt 25. Han underströk att teologin ska ses som en ”hoppets hermeneutik” där hoppet ses som en Guds gåva och där kyrkans uppgift är att peka på att det finns skäl för hoppet också i svåra situationer. Och slutligen lyfte han fram utopin, som i den latinamerikanska kontexten inte innebär orealistiska drömmar gränsande till flykt från verkligheten utan ses som en nödvändig kraft där man kan ana ett slut på det mänskliga lidandet.

Han sa också att ”den som står nära de fattiga också står nära Gud”, vilket blev temat för den avslutande gudstjänsten på kongressen där utmaningarna för den latinamerikanska kyrkan skissades.

En av föreläsarna berättade att han för något år sedan mött en ung kvinna i tjugoårsåldern som lite förvånat konstaterade efter mötet med några äldre teologer: ”Och jag som trodde att alla befrielseteologer var döda.” Och här i São Leopoldo var de samlade alla av betydelse, unga och gamla, kvinnor och män, lekmän och präster. Så för att travestera Mark Twain: Ryktet om befrielseteologins död är betydligt överdrivet.

Källförteckning
>
Consejo Episcopal Latinoamericano (CELAM)

1986 Medellín – Conclusiones (5:e uppl.) Lima: Ediciones Paulinas.

1987 Puebla (8:e uppl.). Lima: Secretariado Nacional del Episcopado Peruano, Comisión Episcopal de Evangelización y Catequesis (CEEC), Ediciones Paulinas.

1992 Santo Domingo – Conclusiones. Lima: Conferencia Episcopal Peruana.

2007 Aparecida – documento final. Lima: Conferencia Episcopal Peruana.

Gutiérrez, Gustavo

1970 ”Notes for a Theology of Liberation” i Theological Studies. Vol. 31, s. 243-261.

971 Teología de la Liberación – Perspectivas. Lima: Centro de Estudios y Publicaciones.

2007 ”La opción preferencial por el pobre en Aparecida” i Páginas 206, s. 6–25.

Vallquist, Gunnel

1964 Dagbok från Rom. Bonniers.

1966 Uppbrott – Dagbok från Rom IV. Bonniers.

Noter

1Förkortningen CELAM står för Conferencia General del Episcopado Latinoamericano, dvs. för själva biskopskonferenserna med efterföljande romerska siffror för att ange vilken konferens det handlar om. Men CELAM betyder också Consejo Episcopal Latinoamericano, dvs. de latinamerikanska biskoparnas råd med kontor i Bogotá, som bildades efter den första biskopskonferensen 1955.

2Vallquist 1964, s. 157.

3Vallquist 1966, s. 296.

4I en av paragraferna står det följande: ”Vi vill att vårt boende och vår livsstil ska vara enkel, att vår klädsel ska vara enkel och att våra arbetsformer och institutioner ska vara funktionella utan pompa och ståt”, Medellín 14:12.

5Gutiérrez 2007.

6Aparecida, Discurso Inaugural 3.

7Medellín 2:16.

8Puebla s. 733–735 och 1134–1165.

9Santo Domingo.

10Förutom i påvens inledningsanförande, se Aparecida 397–399.

11 Puebla 31–39.

12 Santo Domingo 178.

13 Aparecida 393.

Olle Kristenson är teol.dr i missionsvetenskap och direktor för ekumenisk teologi vid Sveriges kristna råd