Religion är för viktigt för att överlåtas åt de religiösa

Richard Dawkins är evolutionens stora popularisator. I en serie briljanta böcker har han åskådliggjort arternas utveckling och dess kända mekanismer. Hans böcker saknar motstycke i klarhet och njutbarhet. Under senare år har han dock ägnat alltmer tid åt att riva sönder ”The God Delusion”, illusionen om Gud. Dawkins har blivit den mest stridbare bland ateisterna.

Själv delar jag Dawkins uppfattning om gudsillusionen. Samtidigt har jag svårt att förstå hur evolutionsbiologen Dawkins inte ser att människans behov att skapa en gud som bryr sig om henne tillhör vår biologiska grundutrustning. I stället för att kasta ut allt som har med religion att göra kan ateisten tänka i evolutionära termer. Den ryskamerikanske genetikern Theodosius Dobzhanskys berömda sats ”Nothing makes sense in biology unless viewed in an evolutionary context” har sin giltighet även här.

Vi har evolverat som kommunicerande gruppvarelser. Redan det nyfödda barnet besitter fullfjädrade mekanismer att mottaga och att sända ut signaler av positivt eller negativt innehåll. Barnets samspel med modern och andra inom närmiljön är ett ständigt upprepat men icke desto mindre betydelsefullt litet skådespel som ger en fast grund – eller, om det vill sig illa, skapar en avgrund – för hela vår personlighetsutveckling. Kommunikationen människor emellan och vårt sätt att förhålla oss till varandra spelar en central roll för vår trivsel eller vantrivsel i tillvaron.

Även Alain de Botton är ateist. Men i sin bok Religion för ateister argumenterar han starkt och ibland briljant mot tendensen att betrakta de stora religionerna som värdelöst skräp som ingen rationell människa kan ta på allvar. Följande citat sammanfattar hans huvudargument:

”Utgångspunkten för den här boken är att det måste vara möjligt att förbli en övertygad ateist och samtidigt tycka att religionerna ibland kan vara både användbara, intressanta och trösterika” – samt ”fundera över möjligheterna att inkorporera vissa av deras tänkesätt och sedvänjor i den sekulära sfären …”. ”Man kan stå fullständigt kallsinnig inför doktrinerna … och samtidigt vara intresserad av de sätt på vilka religionerna lägger ut Guds ord, befrämjar sedlighet, skapar en känsla av gemenskap, använder konst och arkitektur, ger inspiration till resor, exercerar gärna och väcker tacksamhet över vår skönhet” … ”Gud må vara död, men de brännande frågor som drev oss att uppfinna honom plågar oss fortfarande …”

de Botton vill således varna oss ateister för att kasta ut barnet med badvattnet.

Han skärskådar tre stora religioner, judendomen, kristendomen och buddhismen och finner att dessa under årtusenden har etablerat en mängd ofta mycket väl genomtänkta regler för mänskligt beteende. Många av dem är av positivt värde. De kan göra umgänget mellan oss varmare och vänligare, stärka upplevelsen av gemenskap, mildra den moderna och särskilt den postmoderna människans känsla av isolering och meningslöshet och skapa väl fungerande samhällen.

Vår sekulära värld befrämjar inte detta förhållningssätt utan snarare tvärtom. de Botton är bland annat mycket kritisk till undervisningen i humaniora vid våra universitet. Man lär ut detaljer om mer eller mindre inaktuella historiska händelser eller litteratur som kan bli avhandlingsämnen men som inte ger någon vägledning om studenternas livsproblem. De berör inte de djupa existentiella frågor som alla människor och särskilt de unga ständigt brottas med. Vad är meningen med det hela? Hur klarar man sin oro, hur möter man den plötsliga ångesten? Gudstjänsterna, kyrkans seriösa miljö, samvaron med andra och särskilt möten med människor som har liknande problem kan få positiva effekter utan att man behöver blanda in någon gud eller andra fantasiprodukter, om man inte vill.

de Botton betonar den stora skillnaden mellan den akademiska läraren som föreläser, och prästen som predikar. Det sistnämnda har dålig klang bland intellektuella. Samtidigt kan man inte undgå att, om än motvilligt, imponeras av exempelvis afroamerikanska, extatiskt skrikande och sjungande gudstjänster där präst och församling ger sig hän i en gemensam extas. Den isolerade individens sorg och oro suddas ut i gemenskapens förföriska hänryckning.

de Botton recept att behålla religionernas positiva aspekter utan gud eller andra övernaturliga förklaringar har rekommenderats förut. de Botton citerar den franska sociologen Auguste Comte från 1800-talet med stor uppskattning. Jag kan tillägga att ett praktiskt försök gjordes i vår tid av rabbinen Sherwin Wine som har lett en församling ateistiska judar i Michigan under åren 1963–2007 (fram till sin död). De har eliminerat Gud och alla transcendentala koncept men behållit shabbaten och de judiska helgerna med tonvikten på judisk historia, kultur och etiska värden.

Wine har förklarat att han saknar allt intresse för Gud. Han identifierar sig med det judiska folket och med vissa delar av den judiska traditionen. Hans församling läser inga böner men är tillsammans i synagogan varje lördag. Shabbaten betraktas inte som ”helig”. Det är en familjedag då man också vill påminna sig om de humanistiska judarnas stora familj.

Wine ville endast stanna kvar inom judendomen beroende på dess humanistiska aspekter. Viktigast bland dessa är insikten att sanningen bäst kan upptäckas med hjälp av det mänskliga förnuftet. Ett värdefullt liv måste bygga på de grundläggande mänskliga behoven, inte på lydnaden inför en inbillad gudomlig befallning. Hans församling accepterar inte de tio budorden reservationslöst. De tackar nej till det första budordet som uttrycker guds svartsjuka. De tackar ja till förbudet mot att mörda och stjäla.

”En gud vars existens måste räddas genom mental gymnastik eller antiintellektuella skutt av trosbekännelser är inte värd att ha”, skrev Wine. I stället för teologi vill han studera psykologi, antropologi, filosofi och historia. I motsats till vanliga rabbiner vill han absolut inte tala om för andra vad de skall tänka, hur de skall rösta, vem de skall gifta sig med.

Frågan är om man kan upprätthålla detta i längden. Det är inte svårt att hålla med de Botton om att de stora religionerna har arbetat fram en mängd praktiskt nyttiga instrument. Deras riktlinjer för umgänget människor emellan samt omsorgen om familjen och den större gemenskapen har positiva aspekter. Frågan är dock om man kan förhindra att de goda föresatserna rinner ut i sanden i frånvaro av en gudomlig auktoritet.

I likhet med Wine är de Botton övertygad om att det ”inte räcker att vara antireligiös”. Man måste bygga upp en positiv kraft som kan fungera i längden och som också kan motverka det religiösa inflytandet. Wine syftar särskilt på Israel där religiösa fanatiker hotar, med hans ord, ”själva den vackra idén som har lett till Israels grundande”. Wine kallar detta för en ”bitter ironi”.

Som ett annat exempel på ett ateistiskt men icke aggressivt förhållningssätt är det intressant att Freud, det humana psykets orädda djupdykare framför andra, var klart uttalad ateist. Han såg alla religioner som illusioner och önsketänkanden. Icke desto mindre höll han fast vid sin tribe och skulle aldrig låta sig konverteras till någon annan religion som så många av hans framstående judiska samtida gjorde inom hela det kristna Europa, ofta av karriärmässiga skäl. Men i motsats till Dawkins, saknade Freud all benägenhet till ”missionerande”. Vem är jag att ta ifrån människorna den tro de så starkt behöver och som är en del av deras personlighetsstruktur? frågade han.

de Botton är medveten om att man kan få svårt att behålla religionernas under årtusenden beprövade positiva aspekter, samtidigt med att man kastar ut deras teologiska substans. Vi förmår inte att intressera oss särskilt länge för de högre värdena ”när det enda som kan övertyga oss om deras meriter är enstaka påminnelser i essäböcker som säljer halvbra men på det hela taget ignoreras, skrivna av en så kallad filosof – samtidigt som superbegåvningarna på världens reklambyråer utför sina förföriska alkemistiska konststycken och spelar på våra sensoriska strängar, till förmån för ett rengöringsmedel med ny doft eller en påse chips med ny smak”.

Det finns åtminstone ett klart undantag från denna dystra slutsats: barockens kyrkomusik och alldeles särskilt Johann Sebastian Bach. Ateister som vi båda är, kan såväl de Botton som jag berätta om dess villkorslöst upplyftande effekt. Bachs kantater och passioner har gjort särskilt stort intryck på oss båda. Själv kan jag vittna om att dessa och andra av hans verk när som helst kan ändra mitt medvetande i positiv riktning. Hit hör även de av Bach använda evangelietexter som har utnyttjats av antisemiter i judefientligt syfte i två årtusenden. Med stor förtjusning kan jag gnola judarnas blodtörstiga skrik som kräver Jesu korsfästelse i Matteuspassionen. Jag älskar dem liksom hela den övriga för mig föga troliga berättelsen när den förmedlas av Bach. Jag håller också med Levis Thomas som i en av sina briljanta essäer funderat över vilket budskap vi skulle skicka som introduktion och visitkort till en annan civilisation på många ljusårs avstånd från vår planet, ifall vi fick kontakt med dem. Hans första reaktion var ”så klart: Johann Sebastian Bach”. Men sedan kom eftertanken: ”Det går inte. Det vore att skryta.”

Ja, det vore nog det, Bach är bland det absolut bästa som vår art har åstadkommit. Hans verk kunde inte ha skapats utan hans tro, men man behöver inte dela hans tro för att låta honom ta vårt medvetande i besittning och lyfta det till höjder som vi inte var medvetna om.

Man kan föra samma resonemang om några andra stora kristna skapare inom såväl musikens, poesins och de visuella konsternas värld. Man kan inte glömma att deras konst har tagit sitt avstamp i religionen, men vad man än anser om den kan man beundra de höjder de har nått och deras bestående värde långt utanför det teologiska budskapet. Jag vill nämna Dante, Michelangelo och Caravaggio som exempel – det finns många andra.

Det kan bli värre med religionernas regler och riktlinjer för mänskligt beteende. Saknar man teologisk, historisk och framför allt traditionsenlig anknytning till dem, är det stor risk för att aldrig så viktiga budskap rinner ut i sanden.

de Botton har även andra intressanta förslag för hur man kan ta vara på religionens positiva aspekter utan teologi. Hit hör hans vision om framtidens konstmuseer. Han vill inte placera målningarna traditionsenligt beroende på när och var de skapades, eller vilken skola konstnären tillhörde, utan vill sätta dem i ett verkligt innehållsmässigt och emotionellt sammanhang. På ett omorganiserat Tate Gallery i London skulle han till exempel placera tavlor som handlar om självinsikt överst. I våningarna inunder skulle han gruppera dem i tur och ordning enligt sådana temata som kärlek, fruktan, medkänsla och lidande. Genom att skapa sammanhang på det emotionella planet kunde man ”göra anspråk på den omdanande kraften hos konsten i kyrkor och tempel”.

Intressant är också de Bottons betoning av konstens betydelse för inkännandet med andra människor. Vi är vana att betrakta våra medmänniskor på fel sätt, menar han. Vi är påverkade av våra egna sinnestämningar, upprördhet, utmattning och rädsla. De gör oss blinda för det ovedersägliga faktum att alla andra människor är, trots många skillnader, bara andra versioner av oss själva: ”de är osäkra, svaga medmänniskor som också längtar efter kärlek och är i stort behov av förlåtelse.” Detta påminner om Schopenhauers definition av medkänsla som denne också kallar för pietà, agape, caritas. Det är den enda form av kärlek som Schopenhauer accepterar. All annan kärlek betraktar han som köpslående för favörer i retur. Men förmågan att kunna identifiera sig med alla människor i vilka den universella livsviljan hade brutits upp i miljarder kopior utan att försvagas, en vilja som blint driver världen utan någon annan målsättning än att föreviga sig själv är, enligt Schopenhauer, den enda formen av verklig kärlek. För mig framstår detta som en av de vackraste tankarna som någonsin har tänkts. Den är i samklang med den religion för ateister som de Botton lägger fram.

de Botton är väl medveten om behovet av institutioner för stabilitet. Han skissar dessa institutioner endast principiellt, men betonar att de skulle grundas på ”regelbundna, ritualiserade kontakter med koncept som vänskap, gemenskap, tacksamhet och transcendens. Vi kan inte förlita oss på att vi klarar att skapa dessa kontakter på egen hand”. Här saknar jag en konkretisering. Det är lätt att uttala principen men mycket svårt att se vad och hur det skulle kunna förverkligas i dagens fragmenterade och fortfarande starkt – och kanske allt starkare – vidskepliga värld.

de Bottons Religion för ateister är rolig och intressant läsning. Men kan den väntas ha någon effekt? Knappast. Positionerna är alltför låsta. De råder en ömsesidig misstänksamhet mellan troende och ateister som i allt större utsträckning degraderas till name calling. Förklenande omdömen haglar från båda sidor. Det vore önskvärt om ateister kunde lyssna på budskapet, i stället för att kasta ut barnet med badvattnet. De religiösa kommer inte att acceptera tanken att skapa en religion utan Gud.

Bokens största förtjänst är kanske dess kritik mot den postmoderna världens tomhet och dess ovedersägliga behov av någon form av andlig resning. Eller, i de Bottons egna slutord: ”Religionerna är emellanåt alldeles för användbara, effektiva och intelligenta för att överlåtas enbart till de religiösa.”

Alain de Botton: Religion för ateister: en icke-troendes handbok i religionens användningsområden. I översättning av Nille Lindgren. Brombergs 2012, 333 s.

Georg Klein professor emeritus i tumörbiologi vid Karolinska Institutet.