Svenska muslimska församlingar – resurs eller hinder i integrationsarbetet?

De senaste 50 årens invandring har starkt bidragit till att förvandla Sverige från ett, i religiös mening, relativt homogent land till ett mångreligiöst land. Den katolska kyrkan har fått en starkare ställning och olika samfund ur de kristna ortodoxa traditionerna har etablerats. Inte minst betydelsefull är framväxten av muslimska organisationer, och de muslimska församlingarna samlar i dag mer än 100 000 medlemmar (Borell & Gerdner, under tryckning).

Förändringarna har varit snabba och det är inte alls förvånande att oroliga frågor ställs, frågor som ofta på ett eller annat sätt har att göra med hur det nya religiösa landskapet påverkar samhällets solidaritet och sammanhållning. Ofta berör sådana frågor islam och en återkommande fråga lyder ungefär så här: bidrar islam till nya svenskars integration, eller är islam ett hinder i integrationsarbetet?

Resultaten från forskningsprojektet Svenska muslimska församlingar, den hittills enda statistiskt representativa studien av muslimska lokalorganisationer i Europa, kan ge en del utgångspunkter för en sådan diskussion.

Ett av undersökningens mest centrala resultat är att svenska muslimska församlingar i betydande utsträckning deltar som parter i den samverkan mellan ideella och offentliga organisationer som är så betecknade för den svenska modellen. Svenska muslimska församlingar bedriver en omfattande samverkan med framför allt kommunala institutioner och beslutsfattare: de för samtal med kommunpolitiker, är representerade i lokala samarbetsorgan av skilda slag och samarbetar med kommunala verksamheter, till exempel socialtjänsten. I likhet med andra ideella aktörer söker de samverkanspartners också inom den egna ideella sektorn. Församlingarna arbetar tillsammans med hyresgästföreningar, nykterhets- och bildningsrörelser samt med andra religiösa samfund.

Inom såväl kristendomen som islam finns starka välgörenhetstraditioner. Muslimska församlingar i Sverige organiserar sociala välfärdsinsatser av stor omfattning och bredd: uppsökande verksamheter, stöd till människor som nyligen kommit till Sverige och barn- och ungdomsarbete. I debatten om islam i Europa har det ibland gjorts gällande att sådana insatser skulle vara en del av en strävan mot ett slags ”parallellsamhällen”, självtillräckliga enklaver som förhindrar muslimska invandrares integration. Påståendet, visar projektet Svenska muslimska församlingar, saknar grund. De muslimska församlingar som bedriver det mest omfattande sociala arbetet är också mest öppna, är mest inriktade på samverkan med andra organisationer och med samhällsinstitutioner av olika slag och har de mest positiva erfarenheterna av samhället.

Samtidigt är det naturligtvis viktigt att inte ge en överförenklad bild. Islam i Sverige är en komplicerad och motsägelsefull mosaik. Här finns såväl tendenser till öppenhet och samverkan som till slutenhet och extremism.

Låt mig vara tydlig: Vi vet att det finns våldsbejakande islamistiska nätverk i Sverige, om än små. Det finns dessutom nätverk som står för långtgående krav på religiös renhet, strömningar som försvårar arbetet på att bryta segregation och utanförskap. Särskilt kvinnor och flickor kan drabbas av sådana strävanden och riskera att berövas individuella utvecklingsmöjligheter.

Terroraktivister och extrema isolationssträvanden är oförenliga med ett öppet, demokratiskt samhälle. På den punkten finns inget utrymme för kompromisser. Demokrati och öppenhet är inte förhandlingsbara.

Men när detta väl är sagt måste vi, med precis samma tydlighet, varna för riskerna att blanda samman terroristaktiviteter och extrema isolationssträvanden med svenska muslimer och med muslimska församlingar i allmänhet.

Svenska muslimska församlingar ger redan i dag ett värdefullt bidrag till integrationssträvandena. Men mycket mer kan göras för att ta tillvara denna kraft. Låt mig bara peka på ett par uppgifter.

För det första: Samverkan kräver minst två parter. Muslimska lokalorganisationer har redan tagit ett stort samverkansansvar. Kristna samfund har gett viktiga bidrag, men de kan göra mer och det ligger ett särskilt ansvar på de sedan länge etablerade samfunden, inte minst på Svenska kyrkan som fortfarande är Sveriges största enskilda organisation.

För det andra: Interorganisatorisk samverkan gynnar integrationsarbetet. Det är emellertid viktigt att formerna för sådan samverkan inte byråkratiseras. Framför allt måste sociala band mellan individer på gräsrotsnivå prioriteras. FN:s tidigare generalsekreterare Kofi Annan betonade något liknande i sitt öppningstal för 2004 års FN-konferens om islamofobi. Han välkomnade då den officiella dialogen mellan religioner och samfund men skyndade sig att tillägga att sådana kontakter, för att bli verkligt meningsfulla, måste få en mer ”praktisk inriktning”. Det är, underströk han, främst genom dagliga sociala möten som ”den andre” kan avmystifieras. Att skapa sådana fora är angeläget.

För det tredje: Människors frihet att utöva sin religion är en av de grundläggande fri- och rättigheterna. Antireligiösa hatbrott och annan negativ behandling av människor på grund av deras trosuppfattning är mot den bakgrunden mycket allvarliga företeelser som undergräver samhällets gemensamma värdegrund. Vår undersökning av muslimska församlingar i Sverige visar att 40 procent av dem utsatts för olika typer av hatbrott. Detta är oroväckande och understryker behovet av aktiva samhällsinsatser. Samtidigt visar den kunskapsöversikt som jag nyligen genomfört på uppdrag av Nämnden för statligt stöd till trossamfund att förutsättningarna för insatser mot antireligiösa hatbrott är relativt goda. Det finns i det svenska samhället en omfattande tolerans och det stora flertalet företrädare för muslimska församlingar i Sverige understryker att de som regel möts av respekt och god vilja. Flera studier visar också att kriminella handlingar mot till exempel muslimska eller judiska församlingar aktiverar enskilda och organisationer i lokalsamhället som vill stödja religionsfriheten. Förövarna av antireligiösa hatbrott uppnår sällan de effekter de är ute efter.

Läs mer om forskningsprojektet Svenska muslimska församlingar

Borell, K. 2012. Islamofobiska fördomar och hatbrott: En kunskapsöversikt. Bromma: Nämnden för statligt stöd till trossamfund.

Borell, K. och Gerdner, A. Under tryckning. ”Cooperation or Isolation? Muslim Congregations in a Scandinavian Welfare State”. Review of Religious Research.

Borell, K. och Gerdner, A. 2011a. ”Frivilligt socialt arbete i svenska muslimska församlingar: Tradition, organisation, integration”. Socionomens Forskningssupplement 29: 34–43.

Borell, K. och Gerdner, A. 2011b. ”Hidden Voluntary Social Work: A Nationally Representative Study of Muslim Congregations in Sweden”. British Journal of Social Work 41(5): 968–974.

Borell, K., Gerdner, A., Sällström, A., Nordlander, J. och Lundkvist, E. 2011. ”Muslimska församlingar i lokalsamhället”. Socialvetenskaplig Tidskrift 18(1): 63–77.

Borell, K. och Gerdner, A. 2010. ”Motstånd och stöd: En studie av svenska muslimska församlingar”. Sociologisk Forskning 74(4): 31–43.

Klas Borell är professor i sociologi vid Institutionen för socialt arbete vid Mittuniversitetet i Östersund.