En fredens och kärlekens civilisation

Under de 25 år som mitt pontifikat har varat och som Herren hittills har givit mig har jag inte upphört att göra min stämma hörd i kyrkan och världen och inbjuda de troende liksom alla människor av god vilja att göra fredens sak till sin och bidra till att förverkliga den och på så sätt säkerställa en bättre framtid för världen, en framtid som kännetecknas av fredlig samexistens och ömsesidig respekt.

Också i år anser jag att det är min plikt att bjuda in män och kvinnor på alla kontinenter till att fira en ny världsfredsdag. Nu mer än någonsin tidigare behöver mänskligheten återupptäcka endräktens väg, fyllda som människor är av själviskhet och hat, av maktlystnad och hämndgirighet.

En fredsdoktrin

De elva budskap som påven Paulus VI riktade till världen stakade steg för steg ut den väg som världen måste gå om fredsidealet någonsin skall bli verklighet. Undan för undan lade denne store påve fram de olika kapitlen i en sann ”fredsvetenskap”. Det kan vara nyttigt att aktualisera temana i de budskap som av påven Paulus VI testamenterades till oss. Vart och ett av dessa budskap är fortfarande mycket aktuellt. Ja, med tanke på de tragiska krig som vid det tredje millenniets början fortfarande åstadkommer blodsutgjutelse i hela världen, och framför allt i Mellanöstern, höjer de sig i vissa stycken till profetiska förmaningar.

En fredens abc-bok

Under loppet av de 25 år som mitt pontifikat varat har jag för min del försökt att fortsätta på den väg som min vördade föregångare utstakat. Vid varje nytt års början har jag bjudit in människor av god vilja att reflektera över olika aspekter av en välordnad samexistens i förnuftets och trons ljus.

Resultatet har blivit en sammanfattning av läran om fred, som samtidigt är en sorts grundbok i detta viktiga ämne, en nybörjarbok som är lätt att förstå för dem som har det rätta sinnelaget, men som samtidigt med sitt ytterst angelägna moraliska innehåll vänder sig till alla, för vilka mänsklighetens öde är en hjärteangelägenhet.

De olika färgerna i fredsprismat är nuförtiden rikligt belysta. Nu återstår inte något annat än att verka för att idealet en fredlig samexistens, med dess specifika krav, tränger in i den enskildes och folkens medvetande. För oss kristna är uppgiften att fostra oss själva och andra till fred ett grunddrag i vår religion. Att förkunna fred betyder nämligen för de kristna att förkunna Kristus, ”som är vår fred” (Ef 2:14) och hans evangelium, ”budskapet om fred” (Ef 6:15) liksom att påminna alla om den saligprisning som uppmanar oss att vara ”fredsstiftare” (jfr Matt 5:9).

Att fostra till fred

I mitt budskap på världsfredsdagen den 1 januari 1979 kom jag med följande vädjan: ”Fostra till fred för att få fred”. Idag är denna vädjan mer angelägen än någonsin, eftersom människor frestas att ge efter för fatalismen, när de ser de tragedier som fortfarande drabbar mänskligheten, som om freden vore ett ouppnåeligt ideal.

Å andra sidan har kyrkan förkunnat och förkunnar fortfarande en mycket enkel grundsats: Freden är möjlig. Dessutom slutar inte kyrkan att ideligen upprepa axiomet ”freden är en plikt”. Den måste byggas på de fyra grundpelare som den salige Johannes XXIII visar på i sin encyklika Pacem in terris, nämligen sanning, rättvisa, kärlek och frihet. På alla som älskar freden läggs alltså uppgiften att fostra den unga generationen till dessa ideal för att bereda hela mänskligheten en bättre framtid.

Att fostra till laglydnad

Till denna viktiga fredsfostran kommer nödvändigheten att undervisa individer och folk så att de respekterar folkrätten och även respekterar de löften som myndigheterna, deras lagliga företrädare, lovat att uppfylla. Fred och internationell folkrätt hör tätt ihop med varandra: rätten gynnar freden.

Alltsedan civilisationens gryning har de framväxande mänskliga samhällena varit måna om att göra överenskommelser och sluta fördrag för att undvika att våld används godtyckligt och att det istället blir möjligt att söka en fredlig lösning på kommande konflikter. Vid sidan av de enskilda folkens egna rättsordningar växte undan för undan en uppsättning normer fram, som fick namnet ius gentium (folkens rätt). Under tidens lopp har denna utökats och preciserats i ljuset av den historiska utvecklingen hos olika folk.

Denna process accelererade kraftigt när de moderna staterna bildades. Sedan 1500-talet har jurister, filosofer och teologer arbetat med att utveckla folkrättens olika delar och förankra dem i naturrättens grundläggande postulat. På detta sätt formulerades allt eftertryckligare de allmänna principer som föregår och står över den inomstatliga rättens principer och som tar den mänskliga familjens enhet och gemensamma uppdrag med i beräkningen.

En central ställning bland alla dessa principer har grundsatsen pacta sunt servanda (de avtal som frivilligt undertecknats måste hållas). Detta är kärnpunkten i och den icke förhandlingsbara förutsättningen för varje relation mellan ansvarigt handlande fördragsparter. Ett brott mot denna princip leder ofrånkomligt till laglöshet och därefter som en omedelbar följd till spänningar och motsättningar som säkerligen får mycket varaktiga negativa återverkningar. Att påminna om denna grundregel är mycket lämpligt i tider när frestelsen är stor att appellera till den starkares rätt i stället för till kraften i folkrätten.

Ett av de ögonblick då den starkares rätt fick råda var utan tvivel den tragedi som mänskligheten genomled under det andra världskriget: en avgrund av våld, förstörelse och död, olikt allt annat som man förut hade någon erfarenhet av.

Respekt för lagen

Detta krig, med de fasor och förfärande kränkningar av människovärdet som det hade till följd, ledde till en djupgående förnyelse av den internationella folkrätten. Att försvara och trygga freden blev ett centralt tema i en genomgripande modernisering av normer och institutioner. Uppgiften att vaka över världsfreden och den globala säkerheten liksom att uppmuntra staterna att verkligen arbeta för att bevara och garantera mänsklighetens gemensamma bästa anförtrodde regeringarna en särskild organisation – Förenta nationerna – som grundades enkom för detta ändamål och som fick ett säkerhetsråd med i stort sett oinskränkt makt. Kärnpunkten i systemet är förbudet mot att använda våld. Ett förbud som enligt det allmänt bekanta Kapitel VII i Förenta nationernas Charta bara godkänner två undantag. Det ena slår fast den naturliga rätten till befogat försvar, som får utövas enligt föreskrivna villkor och i Förenta nationernas sammanhang, och följaktligen också inom nödvändighetens och proportionerlighetens traditionella gränser.

Det andra undantaget består i det kollektiva säkerhetssystem som tillerkänner Säkerhetsrådet kompetens och ansvar med fullmakt att besluta och frihet att handla i syfte att bevara freden.

Det system som utformades i och med Förenta nationernas Charta hade som syfte att ”bevara kommande generationer från krigets gissel, som två gånger under vår livstid har bragt outsägligt lidande över mänskligheten”. Under de årtionden som följde har emellertid fyra faktorer gjort att prognoserna och förväntningarna från den första efterkrigstiden verkar alltmer orealistiska. De fyra är det internationella samfundets uppsplittring i mot varandra fientliga block, det kalla kriget i en del av världen, våldsamma konflikter i andra områden och fenomenet terrorism.

En ny internationell ordning

Men man måste ändå erkänna att Förenta nationerna, trots de begränsningar och dröjsmål som till största delen beror på medlemmarnas försumlighet, i hög grad har bidragit till att öka respekten för människovärdet, främjat folkens frihet och drivit högre krav på utveckling, och på så sätt berett marken både kulturellt och institutionellt för att skapa fred.

De nationella regeringarna kommer att stärkas i sin strävan att åstadkomma fred, när de blir medvetna om att Förenta nationernas ideal har fått stor genomslagskraft. Detta har skett genom att många människor, verksamma i organisationer utanför regeringarna och i rörelserna för de mänskliga rättigheterna utfört konkreta solidariska och fredliga handlingar. Detta kan bli en kraftfull drivfjäder till att reformera Förenta nationerna och göra organisationen i stånd att nå upp till de mål den själv satt upp och som fortfarande gäller. Mänskligheten är idag i en ny och svårare fas i sin genuina utveckling. Därför behöver den en utökad internationell ordning. De olika staterna måste betrakta detta mål som en tydlig moralisk och politisk förpliktelse, som kräver klokhet och beslutsamhet av dem. Jag upprepar den önskan som jag gav uttryck för 1995: ”Det är nödvändigt att Förenta nationerna höjer sig alltmer över sin snäva status som administrativ institution till att bli ett moraliskt centrum där alla världens nationer känner sig hemma och utvecklar ett gemensamt medvetande om att de så att säga är en nation bestående av familjer.”

Terrorismens dödliga gissel

Endast med stor möda kan folkrätten idag erbjuda lösningar på de konfliktsituationer som beror på att den moderna världen har ändrat skepnad. I konfliktsituationerna är mycket ofta icke-statliga aktörer de drivande krafterna. Det handlar om grupperingar som uppstått när stater fallit sönder och som kan ha krav på oberoende som drivkraft eller vara knutna till hänsynslösa kriminella organisationer. Ett rättssystem, grun-dat på principer som utformats under århundradenas lopp för att reglera relationerna mellan suveräna stater, har svårt att handskas med konflikter, i vilka grupper agerar, som omöjligt kan anses vara stater i traditionell mening. Detta gäller särskilt terroristgrupper.

Terrorismen har blivit allt våldsammare under senare år och förorsakat avskyvärda massakrer, som i sin tur blivit allt större hinder på dialogens och förhandlingens väg, och som har förbittrat sinnena och förvärrat problemen, särskilt i Mellanöstern.

Om kampen mot terrorismen skall vinnas, kan den ändå inte begränsas till enbart brottsbekämpande och straffaktioner. Det är väsentligt att man, när man ibland är tvungen att använda våld, låter det följas upp av en modig och saklig analys av orsakerna till terrorattentaten. Kampen mot terrorismen måste föras också på politisk och pedagogisk nivå. Å ena sidan genom att man eliminerar de orättvisor som orsakat de svåra situationer, där människor i sin förtvivlan mycket ofta drivs till ännu mer desperata och blodiga handlingar. Å andra sidan måste man sätta in alla krafter på att skapa en utbildning som i alla situationer genomsyras av respekt för det mänskliga livet. Människosläktets enhet är i grund och botten starkare än den tillfälliga osämja som skiljer människor och folk åt.

I den nödvändiga kampen mot terrorismen är det nu folkrättens uppgift att utarbeta lagliga instrument med effektiva mekanismer för att förhindra, kontrollera och bekämpa förbrytelser. I vilket fall som helst vet de demokratiska regeringarna mycket väl att även om man använder våld för att bekämpa terrorism kan detta inte rättfärdiga att man gör avkall på de rättsstatliga principerna. Politiska beslut skulle vara oacceptabla om de försökte nå framgång utan att ta hänsyn till de grundläggande mänskliga rättigheterna, eftersom ”ändamålet aldrig helgar medlen”.

Kyrkans bidrag

”Saliga de som håller fred, de skall kallas Guds söner.” (Matt 5:9) Hur skall detta ord, som är en uppmaning att göra en insats på fredens omätligt vida fält, kunna ge så starkt eko i människans hjärta om det inte svarar mot en okuvlig längtan och ett oförstörbart hopp i vårt inre? Och av vilken annan orsak skall fredsstiftarna kallas Guds söner, om inte därför att Gud till sin natur är fredens Gud? Just därför innehåller frälsningsbudskapet, som kyrkan förkunnar över hela världen, dogmatiska element av grundläggande betydelse, när man skall utforma de nödvändiga principerna för en fredlig samexistens mellan nationerna. För att bygga fred lär oss historien att det är omöjligt att bortse från respekten för en moralisk och rättslig ordning, enligt antikens talesätt Serva ordinem et ordo servabit te (bevara ordningen och ordningen skall bevara dig). Folkrätten måste garantera att den starkares lag inte segrar. Dess viktigaste syfte består i att ersätta ”vapnens materiella styrka med rättens moraliska styrka” genom att tillhandahålla ändamålsenliga sanktioner mot lagbrytarna och adekvat gottgörelse till offren. Detta måste också gälla ledarna för de regeringar som under den helt oacceptabla förevändningen att det handlar om statens inre angelägenheter ostraffat begår brott mot människans värde och rätt. I det anförande som jag den 13 januari 1997 höll för den diplomatiska kår som är ackrediterad vid Heliga stolen betonade jag att folkrätten är ett ytterst viktigt instrument för att skapa fred: ”Den internationella rätten var länge en krigets och fredens rätt. Jag tror att den mer och mer kallas till att enbart vara en fredens rätt, varvid fred måste förstås som förutsättningen för rättvisa och solidaritet. I denna kontext måste moralen befrukta lagen. Moralen kan till och med föregripa lagen genom att visa vilken riktning som leder till det rätta och det goda.”

Under århundradenas lopp har kyrkan genom talrika kristna tänkares filosofiska och teologiska reflektion avsevärt bidragit till att rikta in folkrätten mot hela den mänskliga familjens gemensamma bästa. Särskilt under senare år har påvarna inte tvekat att betona folkrättens betydelse för att garantera freden i övertygelsen om att ”rättfärdigheten utsås i frid och bär frukt för dem som håller frid” (Jak 3:18). På detta sätt använder kyrkan sig av de medel som är hennes egna i evangeliets oförgängliga ljus och med bönens oumbärliga hjälp.

Kärlekens civilisation

Som avslutning på dessa tankar anser jag det vara nödvändigt att upprepa att rättvisan måste förverkligas i kärlek, om en verklig fred skall kunna skapas i världen. Förvisso är rätten den första vägen till fred, och människor måste fostras till att respektera den. Men man kommer inte till vägens slut om inte kärleken får komplettera rättvisan. Rättvisa och kärlek verkar ibland vara helt motsatta krafter. I själva verket är de bara två sidor av en och samma verklighet, två dimensioner av den mänskliga existensen, två sidor som behöver integreras i varandra. Den historiska erfarenheten visar att detta är sant. Den visar att rättvisan ofta misslyckas att befria sig från agg, från hat och till och med grymhet. Det räcker inte med enbart rättvisa. Tvärtom kan den faktiskt förneka sig själv, om den inte öppnar sig för den djupare kraft som kärleken är.

Av just den orsaken har jag ofta påmint de kristna och alla människor av god vilja om att förlåtelsen är nödvändig för att lösa individernas och folkens problem. Det finns ingen fred utan försoning! Jag upprepar det också nu när mina tankar går till den kris som blir allt värre i Palestina och Mellanöstern. Det går inte att hitta en lösning på de allvarliga problem som alltför länge har förorsakat folken i dessa områden så svåra lidanden, förrän man bestämmer sig för att inte använda enbart rättvisans logik utan också öppnar sig för förlåtelsens logik.

De kristna vet att kärleken är motivet till att Gud ger sig in i en relation med människorna. Och det är kärlek som Gud vill ha tillbaka från människorna. Kärleken är därför den högsta och ädlaste formen av relation människor emellan. Kärleken måste besjäla varje sektor av det mänskliga livet och dessutom sträcka sig ända in i folkrätten. Bara en mänsklighet där ”kärlekens civilisation” råder kommer att kunna glädja sig åt äkta och varaktig fred.

Vid det nya årets början vill jag för kvinnor och män av alla språk, religioner och kulturer upprepa den antika maximen: Omnia vincit amor (Kärleken övervinner allt). Ja, kära bröder och systrar över hela världen, till slut skall kärleken segra! Må var och en sträva efter att kämpa för kärlekens seger. För den är varje människohjärtas djupaste hopp.

Från Vatikanen den 8 december 2003

Översättning: Birgitta Carlquist