En fredens president

Det var en seminarist från Heliga ordets prästseminarium som den dag president John F. Kennedy mördades gick upp för kullen till min familjs lägenhet i Rom för att berätta de fruktansvärda nyheterna för mig och min fru Sally. I hopp om kloka ord skrev jag till Dorothy Day. Hon hade gjort en pilgrimsresa föregående vår och bott hos oss i Rom. Sin resa hade hon genomfört för att tacka Johannes XXIII för hans banbrytande encyklika om världsfreden och de mänskliga rättigheterna, Pacem in terris (1963).

I sitt svar rådde mig Dorothy att närmare studera Kennedys liv genom att läsa en skrivelse om honom som hon rekommenderade. Hon skrev att nu, när våld et verkade vara utan slut, skulle hon be till John F. Kennedy (hennes kursivering). Hon uppmuntrade mig att reflektera över Paulus ord: ”Vi vet att Gud på allt sätt hjälper dem som älskar honom att nå det goda” (Rom 8:28).

Vistelsen i Rom i november 1963 var en del av mitt första helår i staden. Jag var där för att sätta press på det Andra Vatikankonciliets biskopar och förmå mötet att fördöma det totala kriget och ge stöd till värnpliktsvägrare. Påven Johannes XIII:s vädjan till det kalla krigets båda parter om ömsesidig tilltro hade inspirerat mig, och i The Catholic Worker hade jag skrivit att Kennedy borde ha löst Kubakrisen genom att utbyta raketbaser med Sovjetunionens ledare Nikita Chrusjtjov (en politisk omöjlighet).

Då hade jag ingen aning om att Kennedy tillsammans med Chrusjtjov i hemlighet redan hade tagit steg i den riktningen, samtidigt som han offentligt lovade att aldrig invadera Kuba, något som gjorde hans stabschefer rasande. Genom sin strävan efter fred med den kommunistiska fienden, vilket han tillkännagav i sitt installationstal vid American University i juni 1963, riskerade Kennedy livet – detta enligt en villkorad profetia, uttalad av Thomas Merton. I januari 1962 skrev Merton till en vän att han inte hade ”stort hopp” om att Kennedy skulle lyckas ta sig ur atomkrisen, eftersom det hos honom inte fanns tillräckligt djup, tillräcklig mänsklighet, självförglömmelse eller medkänsla. ”Men kanske kommer Kennedy genom ett mirakel att nå fram dit”, skrev Merton. ”Emellertid dröjer det då inte lång tid innan sådana människor blir föremål för ett mordförsök.”

Inre motstånd

Tre årtionden senare tog jag till mig Dorothy Days råd och började undersöka Kennedys liv och död. Under tolv års tid studerade jag de säkerhetsdokument som behandlade kriserna under kalla kriget, i synnerhet de som kongressen gjort tillgängliga genom sitt beslut, John F. Kennedy Assassination Records Act från år 1992. Jag spårade upp och intervjuade vittnen som varit på plats när han sköts. Och jag började själv se Dallas i det försonande ljus som Dorothy Day hade anat redan 1963, tack vare sin kärlek till Gud.

I sin bok Raids on the Unspeakable [Räder mot det onämnbara] från år 1966 kallar Thomas Merton den systematiska ondskan för ”det onämnbara”. Men söker man efter ljus i dess djup kommer man till slut att hitta en berättelse från evangelierna. Kennedy höll på att lära sig se världen genom sina kommunistiska fienders ögon. Med risk för sitt eget liv vände han kriget ryggen och försökte skapa fred. Det var en berättelse full av nåd och den gjorde mig förundrad: En amerikansk president som med livet som insats valde freden.

Mörkret som omger mordet på Kennedy har sina rötter i Kubakrisen och ett möte som hölls den 19 oktober 1962. Kennedy vek sig inte för påtryckningarna från den samlade generalstaben som ville invadera och bomba Kuba. Efter det att han hade lämnat rummet spelade en dold bandspelare in stabschefernas samtal. De talade föraktfullt om Kennedy och gav uttryck för sin vilja att trappa upp konflikten till ett fullskaligt atomkrig. De ville vinna det kalla kriget.

Det var i detta syfte som general Curtis E. LeMay, flygvapnets stabschef, mitt under krisen beordrade flera kärnvapenbestyckade bombplan att överskrida sina vanliga rutter kring Sovjetunionen, samtidigt som han lät provskjuta en interkontinental stridsspets. Förhoppningen var att det skulle provocera Sovjet att handla, vilket skulle leda till ett fullskaligt kärnvapenanfall från USA:s överlägsna stridsmakt. Men Sovjet gick lyckligtvis inte i fällan.

Men mörkret i Dallas har en ännu längre förhistoria som löper ända till den misslyckade Grisbuktsinvasionen i april 1961, utförd av exilkubaner som tränats av CIA. I efterhand förstod Kennedy att CIA hade fört honom bakom ljuset när de hävdat att ett folkligt uppror mot Fidel Castro var nära förestående och att exilkåren därför skulle kunna agera som ett gerillaförband. Målet var att försätta presidenten i en situation där han var tvungen att sätta in amerikanska trupper för att lösa situationen. Men Kennedy var modig nog att ta ett sådant bakslag. Till sina vänner sade han senare att: ”De kunde inte föreställa sig att en ny president som jag inte skulle få panik och försöka rädda ansiktet. Men de hade missbedömt mig.” Incidenten gjorde honom rasande på CIA och New York Times rapporterade senare att Kennedy hade sagt till en av de högsta medlemmarna i sin stab att han ville ”slå CIA i spillror och sprida resterna för vinden”.

Presidenten avskedade faktiskt chefen för CIA, Allen Dulles och hans ställföreträdare Richard M. Bissell Jr. och general Charles P. Cabell. Dulles var troligtvis kalla krigets mäktigaste man. Han återvände senare till maktens korridorer i samband med Warren-utredningen som 1964, under påverkan från Dulles, presenterade slutsatsen att mordet på Kennedy utförts av en ensam gärningsman.

Relationsbyggande

I Kubakrisens mörkaste timmar sökte Kennedy fred; mitt under den fasansfulla konflikt som hans egen anti-Castropolitik underblåste sökte han efter en utväg. Kennedy valde en väg som hans generaler inte kunde förlåta honom för. Inte bara tillbakavisade han deras önskan att attackera Kuba och Sovjetunionen, utan han gjorde något ännu värre: Kennedy vände sig till fienden för att få hjälp. Det var farligt nära förräderi. Chrusjtjov såg det som ett hoppfullt tecken.

Den 27 oktober 1962 hade justitieminister Robert F. Kennedy i hemlighet träffat Sovjets ambassadör i Washington, Anatoly F. Dobrynin. Han varnade ambassadören att generalerna var på väg att ta makten från presidenten och att han behövde Sovjets hjälp. När Chrusjtjov mottog Kennedys vädjan i Moskva förklarade han för utrikesministern, Andrei A. Gromyko, att ”Kennedy måste få veta att vi vill hjälpa honom.” Chrusjtjov tvekade vid tanken på att hjälpa sin fiende men upprepade: ”Ja, hjälpa honom. Vi har ett gemensamt uppdrag nu, att rädda världen från dem som driver oss mot krig.”

Hur ska vi förstå det här ögonblicket? Världshistoriens två tyngst beväpnade ledare, på tröskeln till ett atomkrig, fattade plötsligt varandras händer för att bättre kunna stå emot dem som på bägge sidor pressade dem mot ett krig. Chrusjtjov lät frakta bort missilerna från Kuba och i utbyte lovade Kennedy offentligt att aldrig invadera Kuba. I enlighet med en hemlig överenskommelse drog USA även bort sina stridsspetsar från Turkiet. De två fienderna hade mitt under kalla kriget gjort en helomvändning. De hade nu mer gemensamt med sin motståndare än med sina generaler.

Men varken John F. Kennedy eller Nikita Chrusjtjov var något helgon. De var båda två djupt involverade i de politiska program som tvingade mänskligheten fram till atomkrigets brant. Men när de ställdes inför det som Thomas Merton kallat ”det onämnbaras tomhet” vände de sig till varandra för att få hjälp. Därigenom tände de ett hopp bland människor om att kunna leva på en fredlig planet.

Upphovet till Kennedy–Chrusjtjov-vändningen under Kubakrisen står att finna i deras hemliga korrespondens som påbörjats över ett år tidigare. Efter ett misslyckat möte i Wien i juni 1961 skrev Chrusjtjov ett banbrytande brev till presidenten, daterat den 29 september 1961. För att understryka poängen med sitt brev gjorde den kommunistiske ledaren en koppling till Bibeln: Chrusjtjov liknade sin och Kennedys situation vid Noaks ark. Han skrev att i Noaks ark ”fann både de ’rena’ och de ’orena’ skydd. Men oavsett om man anser sig tillhöra de ’rena’ eller har förklarats vara ’oren’ så har man en förhoppning gemensam, nämligen att arken ska kunna fortsätta sin färd. Inte heller vi har något annat alternativ: Antingen lever vi i fred och samarbetar så att arken håller sig flytande – eller så gör vi det inte och då kommer den att sjunka.”

Den 16 oktober svarade Kennedy: ”Jag uppskattar er koppling till Noaks ark, där både de ’rena’ och de ’orena’ är fast beslutna att hålla sig flytande.”

Med hjälp av denna korrespondens försökte de båda förstå varandra och sina olikheter bättre. Ett år senare inföll Kubakrisen, vilket bevisade att de inte hade lyckats bilägga sina konflikter. Men det var framför allt tack vare de hemliga breven som de båda visste att den andre var en mänsklig varelse värd respekt. De mindes dessutom att de en gång utan förbehåll hade hållit med varandra om att världen är en ark. De var tvungna att hålla den flytande och det gjorde de också i dess allra mörkaste timma.

Ett gemensamt sökande efter fred

Efter det att Kennedy och Chrusjtjov slutit sig samman under Kubakrisen började de gemensamt att söka fred. Genombrottet kom vid Kennedys tal vid American University 1963. Genom att presentera sin fredsplan som ett svar på det ryska folkets lidande under Andra världskriget lyckades Kennedy slå en bro till fiendens sida. Vid ett senare tillfälle sade Chrusjtjov till den amerikanske diplomaten W. Averell Harriman att ”det var det bästa tal som en amerikansk president hållit sedan Roosevelt”.

I talet förklarade Kennedy att USA skulle upphöra med atmosfäriska kärnvapenprover och han uttryckte en förhoppning om fredsförhandlingar i Moskva. Detta banade väg för den överenskommelse som han och Chrusjtjov undertecknade sex veckor senare och som kallades det partiella provstoppsavtalet. Det var ett tydligt uttryck för deras gemensamma vilja att få ett slut på det kalla kriget.

I samma anda rådde Chrusjtjov Fidel Castro att börja samarbeta med John F. Kennedy. Castro hade blivit rasande när Chrusjtjov avlägsnade sina missiler i krisens elfte timme utan att först samråda med sin kubanska allierade – och dessutom i utbyte endast mot ett löfte från en kapitalist. Men den 31 januari 1963 skrev Chrusjtjov ett brev till Castro som präglades av fridfullhet och försoningsvilja, vilket motsvarande hans Noaks ark-brev till Kennedy. Castro tackade ja till hans inbjudan att besöka Sovjetunionen.

Besöket varade från maj till juni 1963 och de bägge ledarna reste tillsammans genom Sovjetunionen. Castro berättade senare att Chrusjtjov försökt övertyga honom om deras gemensamma behov av att lita på Kennedy. Dag efter dag läste Chrusjtjov högt ur sin och Kennedys korrespondens och underströk att det fanns hopp om fred om de bara samarbetade med den amerikanske presidenten.

Chrusjtjov hade kommit att känna stor respekt för Johannes XXIII och försökte tilllämpa det som den dåvarande påven hade rekommenderat i Pacem in terris, där han skrivit att ”sann och varaktig fred bland nationerna kan inte grunda sig på en jämlik tillgång till krigsmateriel, utan endast på ömsesidigt förtroende”. Innan Johannes XXIII publicerade sin fredsencyklika offentligt skickade han en rysk översättning till Chrusjtjov tillsammans med en påvlig medalj, vilket överväldigade Chrusjtjov.

I sin strävan att bygga en fred på det ömsesidiga förtroendets grund tog Kennedy ett stort steg framåt i september 1963. Med hjälp av William Attwood, diplomat för FN:s och USA:s räkning, upprättade han en hemlig dialog med Fidel Castro, i syfte att normalisera förbindelserna mellan USA och Kuba. Castros svar var entusiastiskt och han började i hemlighet förbereda ett möte med Attwood. Kennedy upprätthöll kontakten med Castro via en hemlig kanal, vilket drev på processen. Denne Kennedys inofficielle representant, den franske journalisten Jean Daniel, satt den 22 november 1963 för andra gången i ett möte med Castro när nyheten om presidentens död nådde dem. Castro reste sig genast, såg på Daniel och sade: ”Nu har allt blivit annorlunda. Allt kommer att förändras.” I Dallas gick dialogen mellan USA och Kuba i graven.

Kort före sin död började Kennedy dessutom göra förberedelser för att kunna sätta punkt för USA:s militära inblandning i Vietnam. I ett memorandum, nr 263 från den 11 oktober 1963, kan man läsa att Kennedy sex dagar tidigare hade godkänt ett program som syftade till att börja träna vietnameserna, så att USA skulle kunna ”minska sin militära närvaro med 1 000 man vid slutet av år 1963” och ”avlägsna huvuddelen av sina styrkor vid 1965 års slut”. President Lyndon B. Johnson bortsåg utan vidare kommentar från dessa planer. I Dallas blossade Vietnamkriget upp igen.

Ett möte med döden

Kennedy var modig nog att överge det kalla kriget till förmån för en fredsplan – däri ligger förklaringen till varför han mördades. De dogmer som styrde hans regerings handlande under det kalla kriget i kombination med hans egen kursomläggning mot fred gjorde mordet på honom oundvikligt. Det var en otvetydig statsaktion, som när allt kommer omkring skänker oss ett hopp om förvandling.

Hopp? Vad finns det för hopp i mordet på en president som ville skapa fred?

Om vi konfronterar det onämnbara i vår historia kan ett frälsande ljus skönjas i mörkret. Samtidigt som Kennedy skoningslöst pressades från många håll att starta krig beordrade han sin regering efter Kubakrisen att sträva efter ”en allmän och total nedrustning” (se NSA:s memorandum nr 239, den 6 maj 1963). Presidentens modiga helomvändning och hans beredvillighet att dö för fredens skull kullkastade CIA:s och stabschefernas strävan att vinna det kalla kriget på det enda sätt som de kunde föreställa sig. Tack vare hans omvändelse och offer lever vi inte i ett nukleärt ödeland. Vi har fortfarande ett val. Men förmår vi välja fred och betala priset för den?

John F. Kennedy hade under många år varit nästan konstant sjuk och länge kunnat lyssna till dödens musik. Hans favoritdikt var Alan Seegers ”I Have a Rendezvous with Death” [Jag har stämt möte med döden]. Jacqueline Kennedy lärde deras femåriga dotter Caroline dikten utantill. En vacker dag i oktober år 1963 hölls ett möte i Rose Garden med en grupp nationella säkerhetsrådgivare. Caroline lyckades då fånga sin pappas uppmärksamhet, såg honom i ögonen och läste upp dikten. Dess sista rader lyder:

Men jag har stämt möte med döden

i en brinnande stad vid midnattstid

när våren vänder mot norr i år igen,

och jag är trogen mitt löfte,

jag skall inte utebli.

[But I’ve a rendezvous with Death

At midnight in some flaming town

When Spring trips north again this year,

And I to my pledged word am true,

I shall not fail that rendezvous.]

När Kennedy två år tidigare satt på ett nattflyg från Wien där han träffat Chrusjtjov, skrev han ner ett av sina favoritcitat från Abraham Lincoln på en papperslapp:

Jag vet att det finns en Gud – och jag ser att det nalkas en storm; har han en plats för mig, så tror jag mig vara redo.

Stormen som han fruktade var atomkriget. Om Gud hade en plats för honom – ett möte med döden – som skulle kunna avstyra den storm som hotade mänskligheten trodde han sig vara redo. Han skulle inte utebli.

Översättning: Stefan Jarl

Artikeln var ursprungligen publicerad i tidskriften America den 18 november 2013.

James W. Douglass är författare till boken JFK and the Unspeakable: Why He Died and Why It Matters och har skrivit flera böcker om icke-våld och är verksam i Birmingham, Alabama, USA.