Religionsfrihet kontra åsiktsfrihet i FN:s råd för mänskliga rättigheter

I Pakistan har åtalet mot flickan Rimsha Masih – och hennes slutliga frisläppande mot borgen år 2011 – visat på farorna med en vagt formulerad blasfemilagstiftning. På samma sätt förhåller det sig i Ryssland, där skärpningen av hädelseparagraferna ännu tydligare uppenbarar farorna med detta slags lagstiftning. I fallet med den pakistanska flickan har den tyska avdelningen av Justitia et Pax upprepade gånger inlämnat interventionsskrivelser till berörda myndigheter och vädjat till dem att tillgripa lämpliga åtgärder så att det i framtiden inte längre blir möjligt att använda blasfemilagarna för att förtala misshagliga människor eller personer som tillhör minoriteter. Också domen mot medlemmarna i punkgruppen Pussy Riot (domen går tillbaka på en förnyelse och skärpning i Ryssland av blasfemilagen) har Justitia et Pax kritiserat som varande överdriven och oskälig.

Denna hållning fordrar en förklaring. Följande bör sägas klart: det handlar inte om att bagatellisera förolämpningar mot religion, mot religiösa känslor och yttringar. Ett växande antal religiösa konflikter, som inte sällan använder sig av skymford, förtal och förolämpningar, gör att många människor med rätta blir mycket bekymrade. Befolkningen har på många orter blivit utökad med människor från andra länder och kulturer. Därmed har också beröringspunkterna mellan människor med olika härkomst och religion utökats, respektive mellan religiösa och icke-religiösa människor. De nya medierna och de sociala nätverken bidrar till att göra friktionen tydligare genom den snabba förmedlingen av informationer. Att det i detta också skulle ingå ett växande antal konflikter är dock på intet sätt en naturlag, utan konflikterna åstadkoms av enskilda människor som gör det överlagt, av lust att provocera eller ibland bara av tanklöshet.

Religionsfrihet kommer bara att kunna aktualiseras i en öppen debatt

Det centrala internationella organet för att hantera problem som rör de mänskliga rättigheterna är Förenta nationernas råd för de mänskliga rättigheterna med säte i Genève (MR-rådet). I Rådets resolutioner söker man emellertid förgäves efter begreppet blasfemi. Ofta hänvisas däremot till blasfemilagstiftningen i Pakistan men också i Indonesien eller Malaysia, då visserligen i form av kritiska förfrågningar.

Dock kan det ur ett människorättsperspektiv växa fram en orientering om hur man skall handskas med yttringar av blasfemi. Hithörande skrivelser för mänskliga rättigheter är pakten om civila och politiska rättigheter från år 1966 (som varit i kraft sedan 1976), den andra pakten bredvid den så kallade Socialpakten, som trädde i kraft redan tidigare. (Den handlar om ekonomiska och kulturella rättigheter.) Båda pakterna gör den icke bindande allmänna deklarationen om mänskliga rättigheter, rättsligt bindande.

Relevant för debatten är särskilt artikel 18 Rätten till religions- och samvetsfrihet, liksom artikel 19 Rätten till åsiktsfrihet, och artikel 20 Förbudet mot underblåsande av hat och appeller till våld. Ett vanligt missförstånd i detta sammanhang är att artiklarna 18 och 19, Rätten till religionsfrihet och Rätten till åsiktsfrihet, skulle stå i motsättning till varandra. Rätten till religionsfrihet omfattar såväl området för privat eller personlig bekännelse (forum internum) som garantier för den offentliga religiösa bekännelsen (forum externum). Samtidigt inrymmer denna rättighet också frihet från religiösa bekännelser, den så kallade negativa religionsfriheten. Dessa tre aspekter har alla samtidigt växt fram ur rätten till religionsfrihet. Såtillvida är det visserligen korrekt när det i den offentliga debatten betonas, att även rätten att inte ha någon religion måste finnas, men att det förhåller sig så är sedan länge uppenbart genom just denna rättighet. Samtidigt finns också möjligheten att försöka värva personer för sina egna övertygelser, liksom också att kritisera andras åsikter. Religionsfrihet kan bara förverkligas i en öppen och fri debatt.

Eftersom rätten till religionsfrihet berör människans innersta, hör den till de så kallade grundläggande mänskliga rättigheterna som inte schablonmässigt kan inskränkas rättsligt. Gränser för rättigheterna, något som möjligen kan åläggas forum externum, kan bara ske från högsta ort, under beaktande av om det är rimligt, kanske som skydd för den inre ordningen, och till och med då måste dessa begränsningar tjäna bestämda mål och kan inte tas i anspråk för indirekta åtgärder.

Rätten till åsiktsfrihet hör likaledes tilll de så kallade grundläggande rättigheterna. Inskränkningar i dessa rättigheter kräver alltså en särskild, tvingande motivering. Utskottet för mänskliga rättigheter, det så kallade FN:s tredje utskott, har år 2011 gjort tydligt att de så kallade blasfemiska handlingarna inte ska kunna åberopas för att schablonmässigt inskränka åsiktsfriheten eller försöka att förhindra kritik av religiösa ledare eller doktriner (Allmänna anmärkningar 34, avsnitt 48). Praxis får utvisa om blasfemilagarna i många fall tenderar att inskränka åsiktsfriheten på ett slentrianmässigt och därmed otillbörligt sätt.

Kritik av religion kan tangera rasism

Inte så sällan gynnas en grupp framför en annan, något som exempelvis tydligt visar sig i Pakistan. Där är kristna och muslimer som tillhör minoritetsgrupper överrepresenterade när det gäller anklagelser för blasfemi. Inskränkningar i det fria utbytet av åsikter är tydliga då dessa åsikter missbrukas i hätska utbrott och för appeller till våld. Lagar som reglerar sådana fall borde i samband med detta dock på intet sätt privilegiera eller nedvärdera en religion gentemot andra.

Ibland kan man få intrycket av att rätten till religionsfrihet nära nog är en ickemänsklig rättighet, som tjänar till att bevara konservativa värden och att framför allt markera gränserna för åsiktsfriheten. Gärna konstrueras då en abstrakt motsättning mellan rätten till åsiktsfrihet och rätten till religionsfrihet. Denna kritik av rätten till religionsfrihet fick till och med en viss trovärdighet genom politisk praxis, i det att rätten till religionsfrihet i Förenta nationernas organ faktiskt placeras framför åsiktsfrihet, ja framför bestämda former av religionskritik.

Sedan 1999 har detta blivit tydligt i Generalförsamlingen och i MR-rådet, respektive i den föregående organisationen, i resolutionen Combating Defamation of Religions, som årligen framlades av Pakistan. Förtal av religioner skulle behandlas och sanktioneras som problem för de mänskliga rättigheterna, det var målet för denna resolution. På grund av att OIC (Organisationen för islamiskt samarbete) har majoritet i MR-rådet fick denna resolution alltid den erforderliga röstövervikten. De resolutioner där förtal av religioner fördömdes koncentrerade sig framför allt på islam, trots påstådd öppenhet för andra religioner. Dessutom anser de islamiska staterna att de befinner sig i en offerroll gentemot de västligt-kristet präglade staterna och kulturerna, varvid visserligen varken utövare eller rättsutövare blir klart definierade innehållsmässigt. Resolutionerna blir dessutom likaledes mindre exakta med hänsyn till ämnets faktiska eller föregivna förtal. Det som innefattas i dessa texter är religionen i sig, inte individen. Kritik mot religion tangerar därmed rasism och rasistisk diskriminering.

Då man dock ser en kulturell antagonism, kanske i betydelsen islamiskt slutna samfund gentemot västlig öppenhet, skulle prominenta islamiska kritikers avstyrkande av denna resolution betyda ett missförstånd. En av de mest profilerade kritikerna var den dåvarande FN-experten på religionsfrihet, den pakistanska advokaten Asma Jahangir. I sina ställningstaganden insisterade hon på att inskränkningar i åsiktsfriheten, såsom de i princip rekommenderats i resolutioner mot förtal av religioner, endast i konkreta fall skulle kunna genomföras, och då under hänvisning till konkreta kränkningar av individuella rättigheter. I intet fall skulle åsiktsfrihet och religionsfrihet få spelas ut mot varandra. Särskilt i samband med Jahangirs framträdande visar det sig, att det inte kan vara tal om någon fundamental motsättning mellan kulturer eller civilisationer utan att det tvärtom är fråga om politiska eller religionspolitiska intressen.

Det inre sammanhanget mellan de båda rättigheterna

De västliga staterna avslår av princip dessa resolutioner i FN:s organ. Därvid åberopar de sig framför allt på åsiktsfriheten, som de anser vara hotad genom skyddet av religioner. Under en längre dialogprocess kan man framför allt tacka Jahangir för att det inre sammanhanget mellan rätten till åsiktsfrihet och rätten till religionsfrihet också utarbetades i FN:s sammanhang. Båda rättigheterna förutsätter varandra och är beroende av varandra, ty endast när man kan uppleva att den egna religionen och den egna övertygelsen är fri från rädsla och att människan kan artikulera sig religiöst, kan rätten till religionsfrihet i någon omfattning tillgodoses.

Rätten till religionsfrihet kräver rätten till åsiktsfrihet. Åsiktsfriheten yttrar sig emellertid just då, när människor fritt och obehindrat kan yttra sina grundövertygelser och gemensamt kämpa för sanningen. Även åsiktsfriheten är faktiskt hänvisad till religionsfriheten för att kunna utvecklas fullt och helt. Den möjliggör en kritisk hållning gentemot religion och gör det därmed också möjligt att utöva det religiösa livet på ett fullständigt sätt.

I debatterna sedan år 2010 har det, på grund av det växande motståndet även från muslimska länder antytts att Pakistans hittillsvarande resolution inte borde passera så lättvindigt i MR-rådet. Genom inriktningen på skyddet av själva religionen har de förfärande tolkningarna av och faktiska följderna för religionsfrihet, åsiktsfrihet och församlingsfrihet blivit alltmer uppenbara.

En omsvängning blev till sist möjlig därigenom att USA, efter sitt inträde i MR-rådet år 2009, vid många överläggningar har fört samtal i bakgrunden med enskilda ombud och även med OIC och så verkat för en förändring. Ett trovärdigt ingripande av USA i en resolution som uttryckte viktiga aspekter för de mänskliga rättigheterna, nämligen att skydda människor mot uppvigling till hat och mot våld av religiösa skäl, har bidragit till att ge arbetet en ny inriktning.

Den sedan 2011 nya resolutionen med rubriken Combating Intolerance, Negative Stereotyping and Stigmatization … based on Religion or Belief inriktar sig på rättigheterna och på att skydda den enskilde. Denna nya resolution – likaså initierad av OIC – är i motsats till den föregående resolutionen präglad av en överensstämmelse med de rättsliga begreppen inom mänskliga rättigheter och folkrätten, och den inriktar sig på såväl individens rättigheter som åsiktsfrihet.

Det visade sig att det konfrontativa sättet från de västeuropeiska staternas sida, att rätt och slätt avvisa OIC-resolutionen, var kontraproduktivt. Först genom att gå varandra till mötes, något som utrikesministern i USA, Hilary Clinton, men också den nyvalde generalsekreteraren för OIC, Ekmeleddin Ihsanoglu, hade viktig del i, blev det möjligt att ändra perspektiven i resolutionen och ändå behålla det legitima ärendet. Nu reageras det i den nya resolutionen på ett adekvat sätt på det tydligt formulerade problemet ärekränkning och förolämpning ända till uppvigling till hat och våld gentemot anhängare av religioner. Vid handläggning av den nya resolutionen 16/18 har det av MR-rådet startats olika initiativ, tillsammans med medlemsstater även från OIC. Detta pekar på en god och produktiv inriktning.

En inblick i de internationella diskussionerna visar varför det snarare är problematiskt ur människorättssynpunkt att fokusera blasfemilagarna, om det handlar om att skydda människor för ärekränkning och nedsättande omdömen. Blasfemilagarna tjänar nämligen i första hand till skydd för institutioner, inte till skydd för den enskilda människans värdighet. Saken ställer sig annorlunda om det handlar om uppmaning till diskriminering, till hat och till anstiftan av våld med religiösa motiveringar. Då står återigen människan i centrum som målsägare. Hennes position och värdighet skall skyddas, i nödfall med straffrättsligt förfarande.

Hur handskas med uppvigling till hat och våld av religiösa skäl?

Man kan tvista om ifall just Pakistan är rätt kandidat för att plädera mot diskriminering och för religionsfrihet. Ändå var det i politiskt avseende ett riktigt steg av MR-rådet att övertyga Pakistan och andra medlemsstater från OIC om att ta sig an detta fenomen gemensamt med den så kallade västliga statsgruppen och inte gå i konfrontation med den. Om det skulle bli så i framtiden att man vill förhindra ett återupplivande av resolutionen mot förtal av religionen, så gäller det nu att aktivt använda de instrument som MR-rådet har för att skydda människor mot ärekränkning och extrema former av hat. På basis av resolution 16/18 har olika processer och dialogfora inrättats, där olika företrädare för västliga och östliga stater, vetenskapsmän, teologer och andra experter kan diskutera frågor som handlar om religiösa våldsutbrott. Hilary Clinton bidrog med en formulering väsentligt till resultatat av de hittills åtta samtalsrundorna om den så kallade Istanbulprocessen i oktober 2011. Det tillämpliga svaret på speech that offends bör vara more speech. Detta är naturligtvis en något knapphändig formel, men dess kärna träffar rätt. Det handlar inte om att staten skall släppa sina förpliktelser och uteslutande ägna sig åt sällskaplig dialog. Staten måste ovillkorligen spela en aktiv roll. Den kan och måste sätta gränser för vad som kan tolereras i en öppen debatt, exempelvis var åsiktsfrihetens gränser överskrids i fall av diskriminering och hat. En särskild betydelse kan tillkomma Rabat Plan of Action on the prohibition of advocacy of national, racial, or religious hatred that constitutes incitement to discrimination, hostility or violence, kort sagt ”Rabats handlingsplan”. I februari 2013 förde FN:s kommission för mänskliga rättigheter i Genève högtidligen in denna plan i den offentliga debatten, genom att den blev föremål för en paneldiskussion i själva MR-rådet. Den diskuterades mellan olika företrädare från FN:s medlemsländer. Denna aktionsplan är resultatet av konsultationsprocesser, som genomförts över hela världen, med olika manliga och kvinnliga experter. Dessutom genomfördes workshops på de olika kontinenterna. Experter från respektive religioner inbjöds som man kunde diskutera med och gemensamt analysera de juridiska och sociala aspekterna för att värna rätten till frihet. Resultatet presenterades vid en konferens i Rabat 2012 och sammanställdes i ett slutdokument.

Rabatplanen vilar på två pelare: dialogmekanismer och förbudsåtgärder. Den försöker uppnå ett mål, nämligen att skydda grupper eller enskilda personer från att bli offer för diskriminering eller våld, utlöst av regionsförankrade eller nationalistiskt motiverade hatkampanjer. De båda mekanismerna, lagliga förbud och dialog, skall komplettera varandra.

När det gäller förbudsmekanismerna uppmanas staterna att formulera så klara kriterier som möjligt om vilket slags yttringar som skall beivras, straffrättsligt eller civilrättsligt, exempelvis vilken kritik – även skarp kritik – som kan tolereras och bör bemötas med motargument. Planen tillhandahåller samtidigt en katalog över kriterier, som skall hjälpa till att avgöra gränsfallen. Bland annat bör det sociala sammanhang beaktas, i vilket uttalandena fälldes och talaren skall om möjligt intervjuas om sin offentliga roll. Man måste ta med i bedömningen talarens intentioner, likaså utformningen av talet och vilken räckvidd det fått. Det som ytterligare måste beaktas är om talet som sådant redan har framkallat våldsutbrott.

Det kommer alltid att finnas gränsfall

Å andra sidan fordras av staten att den aktivt skall understödja offentliga debatter, exempelvis att inrätta dialogfora. Staten måste inte uträtta allt själv men måste så gott det går skapa gynnsamma betingelser för att möjliggöra och uppmuntra allvarliga diskussioner och utbyten av åsikter. Det betyder inte bara dialoger mellan religionsledare. Tvärtom måste det handla om att låta olika representanter för en ort träffas och öppna en dialog med varandra, kanske om gemensamma grannproblem, om sociala problem eller liknande. Denna livsdialog kan hjälpa till att övervinna okunnighet, att identifiera gemensamma mål och om möjligt vid en senare tidpunkt även öppna en dialog om den egna religionen. Men till detta krävs också finansiella medel. Det vore en god investering från staten. Från de centrala regeringsorterna och ända till kommunerna presenteras initiativ och förslag, som kan befordra ett klimat av uppskattning, tolerans och ömsesidig respekt.

Man måste dock vara medveten om att trots alla olika former som det sociala livet skall befästa så måste religionssamfunden ideligen på nytt handskas med yttringar som visar på bristande respekt gentemot religionerna. Om sådana nedvärderande yttringar blir skyddade av åsiktsfriheten eller om de ger näring åt diskriminering eller rentav åt hat, så måste trots lagliga regelverk alltid sådana diskussionsprocesser lämnas därhän. Det kommer alltid att finnas gränsfall, som inte entydigt går att inordnas i regelverket. Kyrkan är tillfrågad och uppmanad att offentligt delta i dessa diskussioner.

Översättning och bearbetning: Elisabeth Stenborg

Artikeln var publicerad i Herder Korrespondenz nr 10/2013.

Daniel Legutke är Dr.Phil., ansvarig för mänskliga rättigheter vid den tyska kommissionen av Justitia et Pax.