Det var i fjol 400 år sedan Propaganda Fide, missionskongregationen, år 1622 grundades för att stötta kyrkans mission. År 2022 smältes missionskongregationen samman med det påvliga rådet för den nya evangelisationen till ett gemensamt evangelisationsdikasterium ställt direkt under påven med två proprefekter. Den siste prefekten för missionskongregationen var kardinal Luis Antonio Tagle, som med sammanslagningen blev proprefekt för sektionen för mission, den tidigare missionskongregationen. Samtidigt blev ärkebiskop Rino Fisichella proprefekt för sektionen för nyevangelisation. Kopplat till dikasteriet är också det internationella kateketrådet.
Den 17 mars 2023 offentliggjordes ett dekret som är daterat 1 augusti 2022, som i praktiken (åter)ger proprefekten för missionssektionen makten över ekonomi, administration och de förhandlingar som rör kyrkan i missionsområdena, i praktiken ungefär en fjärdedel av den katolska kyrkan. En del av kuriereformen Praedicate Evangelium handlade om att minska enskilda kardinalers ekonomiska och juridiska makt för att i stället ge påven full makt och överblick och därmed minska risken för oegentligheter. Med det nu offentliggjorda dekretet står det klart att påven återför den makten till lägre nivå. Påven kvarstår dock som prefekt för dikasteriet som helhet. Eftersom evangelisationsdikasteriet efter kuriereformen rankas som det viktigaste, stärks med detta kardinal Tagles position avsevärt.
Ett mycket viktigt område, såväl geografiskt som politiskt, är Kina, där katolikerna lever och verkar under stora svårigheter och är sedda med misstänksamhet. Det avtal som Vatikanen 2018 ingick med den kinesiska regimen har fått mycket kritik. I nedanstående intervju medger kardinal Tagle att avtalet är långt ifrån perfekt men samtidigt ger kinesiska katoliker andrum.
MAGDALENA DAHLBORG
Denna inledning bygger delvis på en Kathpressartikel från den 18 mars i år.
av GIANNI VALENTE
Kardinal Luis Antonio Tagle talar lugnt och med väl avvägda ord för att förklara bakgrunden till Heliga stolens beslut att förlänga den tillfälliga överenskommelsen om biskopsutnämningar med Kina. ”Allt handlar om att garantera att den katolska kyrkan i Kina behåller sin apostoliska succession och sakramentala natur”, säger den filippinske kardinalen och tillägger ”och detta kan stärka, trösta och entusiasmera döpta katoliker i Kina”.
Kardinalen påminner också om så många kinesiska katolikers sensus fidei, och beskriver den som ”ett värdefullt vittnesbörd, som så inte ofta gror i välskötta och skyddade trädgårdar utan på hård och karg mark”. Samtidigt erkänner han att ”vissa sår behöver tid och Guds tröst för att helas”.
Han noterar också att biskopar ”inte kan ses som ’tjänstemän eller funktionärer’” och insisterar: ”Biskopar är inte ’påvens funktionärer’ eller ’Vatikanens funktionärer’ – de är apostlarnas efterträdare.”
Vilka skäl har Heliga stolen att stå fast vid det beslut som fattades för fyra år sedan?
Överenskommelsen mellan Heliga stolen och Kinas regering, som undertecknades 2018, rör procedurerna för att välja och utnämna kinesiska biskopar. Detta är en specifik fråga som rör en avgörande fråga för den kinesiska katolska gemenskapens liv i Kina. I landet har historiska händelser lett till smärtsamma sår i kyrkan, som är så grava att de kastar misstänksamhetens skuggor över själva det sakramentala livet. Så det som stod på spel rörde kyrkans och hennes frälsningsuppdrags allra innersta natur.
Med överenskommelsen gjordes försök att säkerställa att kinesiska katolska biskopar kan utöva sitt episkopala uppdrag i full gemenskap med påven. Allt handlar om att garantera att den katolska kyrkan i Kina behåller sin apostoliska succession och sakramentala natur. Och detta kan stärka, trösta och glädja döpta katoliker i Kina.
Heliga stolen har redan påmint om överenskommelsens begränsade natur, som också rör en livsviktig fråga för kyrkan och som av det skälet inte endast kan ses som en sidofråga i en diplomatisk strategi. Varje tolkning som ignorerar eller döljer överenskommelsens specifika utformning kommer att missuppfatta den.
Det är för tidigt att utvärdera ens provisoriskt. Men utifrån ditt perspektiv, vilka framsteg och effekter ser du av överenskommelsen?
Sedan september 2018 har sex biskopar vigts, och de har utnämnts i enlighet med överenskomna procedurer. Kanaler och utrymmen för dialog hålls öppna och i den nuvarande situationen är redan detta relevant. Heliga stolen, som lyssnar till den kinesiska regeringen men också till biskopar, präster, ordensfolk och lekfolk, blir mer medvetna om detta sammanhang, där trohet till påven har bevarats även i svåra tider och kontexter, som ett verkligt tecken på kyrklig gemenskap. Att lyssna till regeringens argument och invändningar låter oss också ta hänsyn till motpartens situation och mindset. Vi upptäcker då att saker som är mycket tydliga och självklara för oss kan vara nya och okända för dem. För oss blir detta också en utmaning att uttrycka oss på nya sätt, sätt som är övertygande och hemtama för deras tankevärld, så att de bättre kan förstå vad som verkligen är viktigt för oss.
Och vad är verkligen viktigt för Heliga stolen?
Heliga stolens intention är endast att gynna val av goda kinesiska biskopar, som är värdiga och som passar att tjäna sitt folk. Men att gynna värdiga och passande biskopar ligger också i nationella regeringars och ledares intresse, även Kinas. Så ett av Heliga stolens önskemål har alltid varit att lägga grund för försoning, och att hela de sår och den splittring genomgångna vedermödor åsamkat kyrkan. Vissa sår behöver tid och Guds tröst för att kunna helas.
Finns det inte en risk att man döljer problemen under en redan förutsatt optimism?
Sedan processen inleddes har ingen visat någon naiv triumfalism. Heliga stolen har inte talat om överenskommelsen som lösningen på alla problem. Det har hela tiden förutskickats och erkänts att vägen är lång, kan vara uttröttande och att överenskommelsen i sig själv kunnat leda till missförstånd och förvirring. Heliga stolen varken ignorerar eller förminskar de olika reaktioner som överenskommelsen framkallat bland kinesiska katoliker, där mångas glädje blandas med andras oförståelse och förvåning. Det är en del av processen. Men man måste alltid smutsa ner händerna med den faktiska verkligheten. Det finns många tecken på att kinesiska katoliker har förstått den inspiration Heliga stolen följer i den pågående processen. De är tacksamma och tröstade av en process som framför allt erkänner deras fulla gemenskap med påven och den universella kyrkan.
Myndigheter lägger sig i valet av kinesiska biskopar, men det är varken nytt eller någonting särskilt just för den kinesiska situationen.
Civila myndigheters inblandning i biskopsval har visat sig många gånger och på olika sätt genom historien. Även i mitt land, Filippinerna, var Patronato Regal regel under lång tid, genom vilken kyrkan stod under den spanska kungamakten. Helige Francisco Xavier och jesuiterna bedrev sin mission i Indien under den portugisiska kronans beskydd. Dessa är helt andra saker och sammanhang, eftersom varje fall är specifikt och har sin historiska förklaring. Men i sådana situationer är det viktiga att den procedur som används för att utse biskopar garanterar och skyddar vad kyrkans lära och disciplin ser som grundläggande för den hierarkiska gemenskapen mellan Petrus efterträdare och övriga biskopar, apostlarnas efterträdare. Detta sker också i de procedurer som för närvarande används i Kina.
Den kinesiska regeringen kräver ”sinisering” av den lokala kyrkan …
Genom historien har kristendomen alltid levt med inkulturationsprocesser också som en anpassning till kulturella och politiska kontexter. Utmaningen i Kina kan vara att säkerställa att tillhörighet till kyrkan inte betraktas som ett hinder för att vara en god kinesisk medborgare. Det finns ingen motsättning, inget antingen-eller, och apostlarnas sätt att vandra i tron kan i sig hjälpa goda kristna till att bli goda medborgare.
I denna del av processen, och inför möjliga bakslag och motgångar, vad kan Heliga stolen luta sig mot? Vad kan man lita på?
Vi tröstas av så många kinesiska katolikers sensus fidei. Ett värdefullt vittnesbörd, som så ofta inte gror i välskötta och skyddade trädgårdar, utan i hård och karg jord. Om jag ser till katolicismens historia i Kina under de senaste decennierna, påminns jag om Paulus brev till romarna: ”Vem kan då skilja oss från Kristi kärlek? Nöd eller ångest, förföljelse eller svält, nakenhet, fara eller svärd? […] Nej, över allt detta triumferar vi genom honom som visat oss sin kärlek” (Rom 8:35, 37). Många kinesiska katoliker har erfarit vad Paulus skriver. Vedermödorna, ångesten, men också den seger som ges genom Kristi kärlek.
Vilket svar kan ges till dem som säger att Heliga stolen, för att kunna köpslå med den kinesiska regeringen, döljer och ignorerar de kinesiska katolikernas lidande och svårigheter?
Tidigare och även senare lidanden och svårigheter finns alltid inför Heliga stolens ögon när man ser på kyrkan i Kina. Även nuvarande val är gjorda just utifrån erkännandet och tacksamheten för dem som bekänner sin kristna tro under svåra tider. I sin dialog med den kinesiska regeringen har kyrkan sin egen respektfulla kommunikationsstil men ignorerar inte utan påminner i stället ständigt om katolska gemenskapers lidande som ibland kommer från olämplig inblandning och yttre tryck.
Vad skulle kunna leda till den kinesiska politiska apparatens erkännande av de så kallade ”underjordiska” biskoparna?
Detta är en fråga som ständigt diskuteras i dialogen. För att gynna en lösning på detta problem är det viktigt att komma ihåg att biskopar inte kan ses som ”tjänstemän eller funktionärer”. Biskopar är inte ”påvens funktionärer” eller ”Vatikanens funktionärer” – de är apostlarnas efterträdare. De kan inte ens ses som ”religiösa tjänstemän” i värdsligt politiskt maskineri, eller som påven Franciskus säger ”statsklerker”.
Förvirringen kring biskopsämbetet och relationen mellan biskoparna och påven verkar inte finnas endast i Kina.
Jag hörde en gång en guide i Peterskyrkan försöka förklara påvens roll i kyrkan för en grupp turister, genom att försöka hitta bilder som de kunde förstå: ”Kyrkan”, sade guiden, ”är som ett stort företag, som Toyota eller Apple. Och påven är som den högsta verkställande chefen för detta företag.” Turisterna verkade tillfredsställda med förklaringen och återvände säkerligen hem med denna förståelse av påven som VD och kyrkan som en ekonomisk verksamhet. Den stämmer ju inte riktigt med påvens faktiska roll …
Du kallades till Rom av Franciskus som prefekt för kongregationen för folkens evangelisation. Vilket intryck får du av de kinesiska katolikernas former och energi för evangelisation bland alla landsmän som inte känner Jesus?
Jag ser att församlingar och gemenskaper ägnar sig åt pastoralt arbete och barmhärtighetsverk med glöd och kreativitet i hela Kina. Varje år döps även många vuxna. Det är ett apostoliskt arbete som bedrivs av kinesiska katolska gemenskaper dagligen, alltid i harmoni med magisteriet (det universella läroämbetet) trots de stora begränsningarna. På senare år har kinesiska katoliker intensivt firat Trons år, Barmhärtighetens jubileum och tagit många omsorgsinitiativ under covid. Även när jag bodde i Manila slogs jag av kinesiska katolikers vittnesbörd och även många andra gemenskaper i länder där de lever som minoritet och i svåra situationer. Utflyttade kinesiska katoliker fortsätter att stötta kyrkan i Kina på olika sätt, till exempel genom att hjälpa till med byggandet av kyrkor och kapell. Lokala kyrkor har geografiska gränser, men det finns en mänsklig rymd av kyrklig gemenskap som är gränsöverskridande.
Vad har din mor för minnen av sina kinesiska förfäders tro?
Min mor föddes i Filippinerna och växte upp som filipino snarare än i en kinesisk kontext. Min morfar blev kristen och tog emot dopet. Han var en mycket konkret och pragmatisk kinesisk katolik.
På årsdagen av sin mors död offrade han rökelse och mat inför sin mors bild och sade till oss barnbarn: ”Ingen får röra denna mat! Först ska gammelmormor smaka, i himlen, sedan är det vår tur …”
Hans sätt att på detta vis minnas, hjälper mig nu att förstå vad som kan vara användbart i dialogen med den kinesiska regeringen.
Hur menar du?
När jag berättade för min morfar att jag ville börja på seminariet sade han: ”Jag kunde aldrig föreställa mig att mitt barnbarn skulle bli präst … Jag förstår inte prästernas värld!” Jag blev förkrossad, men han tillade: ”Jag förstår inte, men jag vill att du blir en god präst.” Nu, när jag begrundar dialogen med den kinesiska regeringen i kyrkliga frågor, tänker jag att det ibland är bättre att söka enkla och direkta argument, att möta motpartens konkreta och pragmatiska inställning. De kan inte antas förstå kyrkans av Anden levandegjorda mysterium på djupet. Det var också svårt för mig att förklara källan till mitt prästkall för min morfar … och det var viktigt för mig att också ta hänsyn till hans enkla begäran att jag skulle bli en god präst.
Detta år markerar missionskongregationens, Propaganda Fides, 400-årsjubileum. Det är en institution som spelat en viktig roll för kyrkan i Kina. Hur ska vi se på detta jubileum? Är det slutet på en historia?
Från Palazzo di Propaganda Fide har man ofta haft en profetisk blick på vad som skett med kyrkan i Kina. Tänk bara på vilken roll som spelats av Celso Costantini, den första apostoliska delegaten i det postimperiala Kina som sedan blev missionskongregationens sekreterare.
När det gäller det nuvarande och det kommande, är missionskongregationens storslagna historia inte avfärdad och kommer inte att falla i glömska. Många saker kan ändras, och den nuvarande situationen är inte den i vilken Propaganda Fide etablerades. Men den tro, det hopp och den kärlek som flödat genom missionskongregationen går inte förlorade. Och många insikter som nåtts i gångna tider kan ge lösningar och inställningar som fungerar utmärkt i nuvarande situation. Påven Franciskus upprepar att Traditionen inte är ett museum för gamla ting, utan den levda verklighetens vandring i tron. Strukturer och former föds som svar på specifika tiders behov, men när strukturerna ändras betyder det inte döden för det liv som upprätthöll dem.
Detta gäller även Propaganda Fide. Det är en institution som fötts under specifika historiska tillstånd, men den apostoliska spänsten erkändes och bekräftades vid Andra Vatikankonciliet, där det upprepades att hela kyrkan är kallad till vittnesbörd i varje döpt person. Det är dags att erkänna att varje kyrklig realitet och struktur är kallad till en missionerande omvändelse. Detta är sant för varje församlingspräst, för varje biskop. Påven Franciskus apostoliska exhortation Evangelii gaudium (Evangeliets glädje) visade också att varje motsättning mellan vad som är ”pastoralt” och var som är ”evangeliserande” i kyrkans nuvarande tillstånd verkar upphävas.
Varje verksamhet, varje pastoralt initiativ, måste genomföras med ett evangeliserande hjärta.
Oktober, missionsmånaden. Världsmissionsdagen firas nu på söndag, 23 oktober. Enligt din åsikt, vad bör vi fokusera för att verkligen rätt hedra denna traditionella händelse, i Kina och världen runt?
Påvens budskap 2022 för Världsmissionsdagen är ”Ni skall vara mina vittnen”. Titeln plockar upp en vers från Apostlagärningarna. Och det vittnesbörd han syftar på är de kristnas evangeliska liv. Det liv som lyser i vardagen, i den trogna och glädjefulla uthålligheten hos det folk som förändrats och helats av sitt möte med Jesus.
Ibland hör vi att det finns en risk att missionen ”reduceras” till socialt arbete, och att det finns behov av att förkunna evangeliet på ett klart och distinkt sätt för att ge det sociala arbetet en god grund.
I den dynamik som uppstår i den kristna trons vittnesbörd och bekännelse, ser jag inte någon tydlig motsättning mellan förkunnandet av evangeliet och barmhärtighetsgärningar. En gång befann jag mig i sällskap med en grupp människor som tog hjälpsändningar till ett flyktingläger där det inte fanns några kristna. En av flyktingarna frågade: ”Varför bryr ni kristna er om oss? Varför har ni rest så långt för att komma hit utan att ens känna oss?” Jag svarade att vi bara följde vår herre Jesus, och han har lärt oss att älska och tjäna alla. Efter att ha hört detta sade en flicka: ”Jag skulle vilja lära känna denna Jesus.” En barmhärtighetsgest hade väckt frågor. Jag tänkte att helig Ande redan var i arbete i frågeställarnas nyfikenhet. På detta sätt kan hjärtan öppnas för evangeliets förkunnelse. Vittnesbörd kan avges genom att upprepa sanna ord som förkunnar den frälsning Kristus har lovat. Men barmhärtighetens levande vittnesbörd är i sig själv en förkunnelse av Guds ord.
Översättning: Magdalena Dahlborg
Artikeln var ursprungligen publicerad av Vatican News den 22 oktober 2022.
Gianni Valente är chef för nyhetsbyrån Fides.
Ur Signum nr 3/2023, s. 22–26.