av LEOPOLD LEEB
I jämförelse med det ofantliga Kina med 1,4 miljarder invånare är Vietnam med sina 97 miljoner endast ett ”litet” land. Vietnam ligger söder om Kina och har under de senaste tusen åren vid upprepade tillfällen försökt att dra sig ur Kinas politiska och kulturella inflytande. Till och med de kinesiska skrivtecknen, som kom till Vietnam under han-epoken (ca 206 f. Kr. till 220 e. Kr.), övergavs under 1900-talet till förmån för en latiniserad skrift, som de kristna missionärerna hade utvecklat sedan det tidiga 1600-talet.
Missionärerna under de senaste 400 åren har uppfattat sig stå inför likartade utmaningar i Vietnam och Kina: ett komplicerat tal- och skriftspråk, en konfucianskt präglad mandarinkultur med antiutländska tendenser, buddhism och en djupt rotad förfäderskult, därtill en flitig, men ofta vinstinriktad, befolkning som tyckts ha svårt att tillägna sig västliga språk och västlig litteratur.
Kristendomens utveckling
Hur skulle kristendomen i dessa båda länder komma att utvecklas? Var ett genombrott möjligt, eller kunde man snarare förvänta sig förföljelser? Och nu i efterhand kan man fråga sig: I hur stor utsträckning kunde den nya tron förändra samhällsstrukturen, exempelvis när det gäller kvinnans ställning genom kravet på monogami och utbildning för kvinnor? Eller var konfucianismen och buddhismen för starka traditioner, som hindrade, eller till och med omintetgjorde, missionärernas arbete? Har 1900-talets nationalistiska rörelse sett kristendomen som en bundsförvant, såsom i Korea, eller har missionärerna snarare i en ångestreaktion likställts med västerländska imperialister, som ju redan Tokugawa-shogunatet under 1600-talet gjorde i Japan? Vilka var de framträdande gestalterna inom den kinesiska och vietnamesiska kyrkohistorien, när och hur formulerades inhemska teologier?
En titt på statistiken uppvisar intressanta fakta: Den procentuella andelen katoliker i Vietnam har sedan de tidiga framgångarna under 1600-talet varit stabil och ligger i dag på 8 procent. I Kina, däremot, var katolikerna länge en försvinnande liten minoritet, och först under de hundra åren mellan 1850 och 1950 växte deras befolkningsandel från (uppskattat) 0,1 procent till 1 procent (cirka 4 miljoner katoliker år 1950 av hela befolkningen på 400 miljoner). Dessa siffror ger också en antydan om kyrkans situation i de båda länderna. Samtidigt som katolicismen i Vietnam har förblivit en väsentlig beståndsdel av samhället, har det inte räckt för att få en betydande ställning i Kina. I synnerhet som den katolska kyrkan i praktiken försvann från samhället efter upplösningen av alla religioner under perioden 1949–1978.
Varför blev dessa utvecklingar så olika? Vilka faktorer förutom Kinas storlek och ogenomtränglighet bidrog till dessa? Och vilken påverkan hade kulturell stolthet, rädsla för kolonialism, öppenhet och beredskap för reformer i de båda länderna? Här kan en kort beskrivning av den väg som den katolska kyrkan valt i dessa länder vara till hjälp, samtidigt som man kan konstatera paralleller och likheter mellan betydelsefulla kyrkliga personer i de båda länderna.
Missionens pionjärer
När portugisiska sjöfarare omkring 1520 seglade jorden runt och under de följande decennierna grundade och befäste en handelsplats i Macau på Kinas östkust, började också europeiska missionärer att sprida den kristna tron. Alltsedan mongoltiden (cirka 1279 till 1368) och särskilt efter Imjinkriget (1592–1598), när Japan hastigt invaderade och plundrade Korea, bedrev länderna inom den kinesiska inflytandesfären (Korea, Japan, Vietnam) och även Kina självt en självisoleringspolitik. Man försökte att skydda sig mot pirater och andra yttre inflytanden. Av det skälet var det inte lätt för de utländska missionärerna att röra sig fritt i dessa länder. Efter sin ankomst till Japan år 1549 fick ändå jesuiten Francisco Xavier och hans medbröder en väldigt stor missionsframgång, framför allt på ön Kyushu, där missionärerna kom att uppfattas som en bra bro till internationella handelsvärlden. Men vinden vände väldigt snabbt. Från och med 1597, och i synnerhet efter 1612, utsattes missionärer och japanska kristna för en brutal förföljelse.
Vid ungefär samma tid, det vill säga tidigt 1600-tal, började missionsarbetet från framför allt jesuiter, franciskaner och dominikaner att bära frukt även i Kina och Vietnam. Kinamissionens store pionjär, pater Matteo Ricci (1552–1610) tillbringade de sista tio åren av sitt liv i Peking, där han dog 1610. Man skulle kunna jämföra honom med den mest kände pionjären inom missionen i Vietnam, pater Alexandre de Rhodes (1591–1660), som 1624 anlände till Hoi An på Kochinkina (den sydligaste delen av dagens Vietnam). Båda var jesuiter, men medan Ricci efter 28 år i Kina också dog där, återvände de Rhodes år 1645 via Macau till Europa. Med sig hade han den unge seminaristen Zheng Manuo (1633–1673), som senare kom att studera i Rom och bli den förste kinesiske jesuiten att prästvigas. Pionjärerna Riccis och de Rhodes levnadsöden antyder också deras kulturpolitik. Ricci skrev litteratur på klassisk kinesiska men var mindre intresserad av att lära kineserna latin. de Rhodes däremot författade bland annat en ordbok över det vietnamesiska språket, i vilken han inte använde ett enda tecken; därigenom hade han redan förberett den moderna latiniseringen av den vietnamesiska skriften. Det som i Kina hittills verkar otänkbart, att de urgamla skrivtecknen skulle ersättas av ett enklare system, har sedan det sena 1800-talet långsamt slagit igenom, och detta framför allt tack vare missionärernas lingvistiska förarbeten. I Kina var de västliga språkens inflytande mycket mer subtilt: I dag är få kineser medvetna om att de kinesiska orden för triangel (sanjiaoxing), vinkel (jiao), area (mian) och geometriska kroppar (wuti) skapades av Matteo Ricci och att de har bevarats fram till i dag. Det utländska inflytandet i Kina är mycket mer subtilt, eftersom man inte tar lätt på bokstäver, därför att de återger en ursprungligen utländsk idé.
Kinas inland, en enorm land- och befolkningsmassa, kunde missionärerna endast med svårighet nå och betjäna. Men Vietnam (då känt som Tonkin i norr och Kochinkina i söder) med sin långsträckta kust var mer exponerat för missionsverksamheten. En fördel med Vietnams båtförbindelser var att det var relativt enkelt att hämta seminarister till Siam (Ayutthaya) för studier. Dessutom satte Parissällskapet för utlandsmission, Société des Missions étrangères de Paris (MEP), som sedan 1666 arbetade i Tonkin, stort värde på att utbilda inhemska präster. År 1668 prästvigdes de första vietnamesiska prästerna, ett par år senare än den förste kinesiske prästen Luo Wenzao (1617–1691), som inträdde i Dominikanorden i Filippinerna och prästvigdes 1654.
De första inhemska teologerna
Detta leder till intressanta jämförelser: Vilka var de första kinesiska och vietnamesiska prästerna och första inhemska teologiska författarna? Vad hade de gemensamt och vad skiljde dem åt? Man kan anta att till exempel den kinesiske, katolske författaren Zhu Zongyuan (1606–1661) från Ningbo väl också hade rudimentära kunskaper i latin, men det är ytterst osannolikt att han kunde förstå särskilt många bibliska och teologiska texter. Hans katekes Zhengshi lieshuo (kort framställning av världens frälsning) innehåller en systematisk framställning av Jesu liv, hans födelse i Betlehem, hans under och undervisning, sista måltiden, passionsberättelsen, uppståndelsen och himmelsfärden. Han skrev om treenigheten och använde då standarduttrycket wei för ”person”. Men han hade inte tillägnat sig sin kunskap genom systematiska studier vid kollegiet i Macau.
Någon med jämförelsevis bättre kunskaper i främmande språk var Lu Xiyan (1630–1704), en jesuitbroder från Huating, Jiangsu. Hans teologiska arbeten var av liturgiskt slag, hans Zhounian zhuri kouduo (kommentar till kyrkoårets söndagar) förklarar de katolska festdagarnas betydelse i kyrkoåret och innehåller de än i dag använda kinesiska uttrycken Shengdan (julhelg) och San wang ali chauo (heliga tre konungars fest, epifania). Uppenbarligen hade Lu Xiyan studerat i Macau, liksom hans mycket mer kände landsman, pater Wu Li (även känd som Wu Yushan), 1632–1718), som även var målare och diktare. Om Wu Li kan epitetet ”teolog” anses vara tveksamt, eftersom hans arbeten är av rent poetiskt slag. Det är beklagligt att Kina inte har någon egen framstående ”första” inhemsk teologisk författare, som Vietnam, där om än något senare Philiphe Rosario Binh (1759–1833) kunde imponera med en rad flerspråkiga opus. Binh, som hade utbildats av jesuiter i Vietnam, skrev på vietnamesiska och portugisiska mer än ett dussin verk, av vilka det framgår att han var beläst och förtrogen med Augustinus och de Rhodes arbeten. Han hade också läst en rad helgonbiografier. Rosario Binh, en relativt välinformerad teologisk författare, var en ljusglimt men också en engångsföreteelse. Hans kinesiske samtida Li Zibiao (1760–1828), numera något mer känd genom en ny studie av Henrietta Harrison (The Perils of Interpreting, Princeton 2021), vars få bevarade brev har en felfri och kvick stil, kunde tyvärr inte förförfatta några teologiska arbeten, eftersom han tvingades hålla sig gömd i Kina efter sin återkomst 1794 från sina studier i Italien. Rosario Binh gick andra vägen och kom 1796 till Portugal, där han fick helt andra villkor och producerade ett praktfullt verk, som dock inte trycktes då och således blev utan inflytande.
Förföljelser
Under 1700- och 1800-talet förekom det kristendomsförföljelse i båda länderna, men accenterna var olika. I Kina oroades kejsarmakten omkring 1780 av antimanchuriska uppror i de muslimska områdena i västra Kina. Därigenom uppstod en extremt spänd atmosfär, där varje utländskt inflytande uppfattades som ett hot. Detta ledde 1784 till en landsomfattande kristendomsförföljelse, där två dussin europeiska missionärer i landet greps och fördes till Peking, där några dog i fängelse. Under samma tid kämpade Tay-Son-bröderna och Nguyenfamiljens ättlingar om makten. Den unge Ngyen-prinsen Phúc Ánh (1762–1820, senare kejsare Gialong) understöddes i sina ansträngningar av MEP-missionären pater Pierre Pigneau (1741–1799), och Phúc Ánh anförtrodde honom till och med sin egen son. Pater Pigneau lyckades ordna en fransk hjälpflotta när han strax före den franska revolutionens utbrott gjorde en resa till Paris. Som Nguyen-härskarens ”utrikesminister” åtnjöt han stor ära och vilade efter sin död i ett storslaget mausoleum i Saigon (Hó Chí Minhs stad), som dock förstördes 1976 när kommunisterna tog makten. Närvaron av franska generaler och samarbetet med Nguyen-härskaren, som enade landet 1802, medförde helt klart bättre villkor och mer tolerans för de utländska missionärerna, visserligen bara fram till kejsarens död.
På grund av att Nguyen-kejsaren återupplivade konfucianismen som statsreligion, var en viss distans till utländsk religion förprogrammerad. I Korea och Kina, där liknande utvecklingar (återupplivande av konfucianismen inom statsapparaten) ägde rum under tidigt 1800-tal, uppstod på liknande sätt svår förföljelse av missionärerna. Medan de blodiga avrättningarna av utländska trosförkunnare visserligen blev alltmer sällsynta efter handelsfördragen mellan västmakterna och Kina 1842, nådde de en höjdpunkt under tiden för de franska invasionerna 1857–1862 och 1883–1885. Dessa kristendomsförföljelser i vilka tusentals vietnamesiska troende miste livet, motiverades delvis av motståndet mot Frankrikes kontroll, som efter 1885 utvidgades till hela Vietnam (Indokina) och även omfattade Kambodja.
Kulturell påverkan
Missionärerna i Kina och Vietnam hade efter den franska revolutionen 1789 ett ambivalent förhållande till den omkring 1900 rent sekulära kolonialmakten Frankrike, men de lyckades på det hela taget genom västligt och franskt inflytande skapa gynnsamma förhållanden för den europeiska missionen. Således kunde under 1880-talet stora gotiska katedraler uppföras, som än i dag präglar stadsbilden i städer som Hanoi och Kanton. Medan Vietnam framför allt hade kontakt med Frankrike, såg sig Kina utmanat av en rad makter. Ryssland, Japan, Frankrike, England och några andra makter visade intresse för handel och politisk representation i Kina. Även om de kinesiska mandarinerna i provinserna endast sällan aktivt understödde kristendomen, så var våldsamma attacker mot kristna kyrkor och institutioner, som i Tianjin år 1870 eller under boxarupproret (1898–1901), snarare undantag än regel. På det hela taget kunde kristendomen växa kraftigt under andra hälften av 1800-talet, i Kina endast procentuellt något mer än i Vietnam. Framför allt i de kinesiska kuststäderna, där västligt inflytande kom att officiellt tolereras, kom den kristna tron och den därmed förknippade kulturen att tas emot med öppna armar, vilket utvecklingen med västliga universitet, sjukhus, kvinnliga ordensgemenskaper och flickskolor i Shanghai visar.
Det går även att observera ett annat fenomen under det sena 1800-talet, nämligen uppkomsten av kristet inspirerade tidskrifter och översättare, som försökte att göra västligt vetande tillgängligt för sitt folk på ett enkelt språk. Här går det att göra jämförelser mellan Petrus Trùóng Vinh Ký (1837–1898) i Saigon och Huang Bolu (1830–1909) och även Li Wenyu (1840–1911) i Shanghai. Den gemensamma bakgrunden för dessa författare var deras gedigna och mångåriga seminarieutbildning, som gjorde det möjligt för dem att få tillgång till latin, franska (och andra språk), till filosofi och teologi och därigenom förebådade deras karriärer som intellektuella pionjärer och brobyggare mellan öst och väst.
Behärskandet av västliga språk gjorde det möjligt för några katoliker att till och med nå de högsta politiska ämbetena, som för kinesen Lu Zhengxiang (1871–1949, utrikesminister 1912–1919), som prästvigdes 1935 och tillbringade de sista åren av sitt liv i ett benediktinkloster i Belgien. Betydligt större inflytande på politik och kyrka hade emellertid hans vietnamesiske samtida Nguyen Hùu Bài (1863–1935), som redan år 1902 var representant för Vietnams kejsare i en delegation till Paris, och som 1922 vid en mottagning vid Heliga stolen framförde förslag på modernisering av den katolska kyrkan i Vietnam.
Ledare och troende
Den katolska kyrkan i såväl Kina som Vietnam leddes under förra århundradet huvudsakligen av franska missionärer och biskopar, men sedan cirka 1910 funderade man inom Propaganda Fides diplomati över sätt att ”avkolonialisera” kyrkan i östern och försvaga det franska inflytandet, en rörelse som även kom att kallas ”indigenisering”. De två män som skickades till Östern med detta uppdrag var Celso Costantini (1876–1956) och Costantino Aiuti (1876–1928), båda var italienska prelater. Costantini utnämndes 1922 till Heliga stolens delegat i Kina och Aiuti nominerades 1925 till apostolisk delegat för Indokina. Frukterna av deras arbete var bland annat vigningarna av de första inhemska biskoparna. De första sex inhemska biskoparna i Kina vigdes i Rom 1926, och i Vietnam blev Nguyen Bá Tòng (1868–1949) den förste inhemske biskopen 1933. Även här lönar sig en jämförelse. Medan de första vietnamesiska biskoparna Nguyen Bá Tòng och Hó Ngoc Cán (1876–1948, vigd 1935) framstod som tydliga personligheter, som var kända som teologiska författare och även författade franska texter, kunde väl från den första gruppen av kinesiska biskopar endast Simon Zhu Kaimin (1868–1960, biskop av Haimen) göra sig känd som en någorlunda respekterad auktoritet i det kinesiska samhället.
Det politiska inflytandet från katolska dignitärer nådde nog en höjdpunkt med biskop (1969 kardinal) Yu Bin (även ”Yupin”, 1901–1978) och hans vietnamesiske samtida Ngò Dinh Thuc (1897–1984). Yu Bin fick under kriget Chiang Kaisheks uppdrag att mobilisera västliga kretsar för det antijapanska motståndet, och efter 1958 var Yu Bin en viktig bro mellan Guomindang (KMT) och den katolska kyrkan i Taiwan. Hans vietnamesiska motsvarighet Ngò Dinh Thuc, som i likhet med Yu Bin hade studerat i Rom, hjälpte sin broder Ngó Dinh Dièm (1901–1963) att 1955 komma till makten i Sydvietnam. År 1960 blev han ärkebiskop av Hué. Dessa båda biskopar var dessutom måna om modern utbildning och grundade samtidigt katolska universitet. Fu-Jen-universitetet i Taipei återöppnades 1962, och i Da Lat i Vietnam byggdes under samma tid ett katolskt universitet.
En jämförelse mellan kyrkan i Kina och i Vietnam måste naturligtvis ta hänsyn till de många lokala kristna, som arbetar med att klä tron i en ”östlig klädnad”, vare sig det handlar om kyrkoarkitektur, måleri, musik eller litteratur. Här går det att se flera likheter, som exempelvis mellan ”siniserade” kyrkobyggen i Kina (exempelvis den norra kyrkan i Guiyang, byggd 1876) och inhemska kyrkor i Vietnam, där det mest storslagna exemplet väl är katedralen i Phát Dièm, som ritades och genomfördes av den handlingskraftige och byggnadsglade prästen Trán Luc (1825–1899).
Alla dessa exempel visar att många utvecklingar i Kinas och Vietnams kyrkohistoria löpte parallellt och att vissa missionärers individuella öden tämligen väl går att jämföra med varandra, varvid den speciella situationen i respektive land framstår i ett nytt perspektiv. Likheter och olikheter kastar ett klart ljus på såväl situationen i Kina som miljön i Vietnam. Den som vill läsa mer om detta rekommenderas min nyligen utgivna bok One Dragon, Two Doves. A Comparative History of the Catholic Church in China and Vietnam (Peter Lang Verlag 2022). I denna görs, i 22 kapitel och på 300 sidor, något mer detaljerade jämförelser mellan framträdande kyrkliga personligheter i de båda länderna. Därvid utelämnas visserligen den bittra erfarenheten av det kommunistiska maktövertagandet 1949, respektive 1954 och 1976, som ju för båda kyrkorna var och är en jämförbar svår prövning, men med många nyanser och skillnader.
Man får fortsatt hoppas att också fler kristna i Kina och Vietnam informerar sig om kyrkans situation i grannlandet, så att den gemensamma tron kan spela en konstruktiv och aktiv roll i den långsamma, men nödvändiga, försoningen mellan de båda folken. I dag är det dock skakande att se hur litet man åtminstone i Kina känner till om sina bröder och systrar i södern, även om redan många kineser under de senaste två decennierna gjort många turistresor till Vietnam.
Översättning: Per Lindqvist
Litteratur
Dutton, George E.: A Vietnamese Moses: Philiphé Bing and the Geographies of Modern Catholicism. University of California Press 2017.
Keith, Charles: Catholic Vietnam: A Church from Empire to Nation. University of California Press 2012.
Leeb, Leopold: One Dragon, Two Doves. A Comparative History of the Catholic Church in China and in Vietnam. Studies in Theology, Society and Culture. Bd 16. Peter Lang Verlag 2022.
Metzler, Josef: Die Synoden in China, Japan und Korea 1570–1931. Schöningh 1980.
Metzler, Josef: Die Synoden in Indochina 1625–1934. Schöningh 1984.
Phan, Peter: Mission and Catechesis: Alexandre de Rhodes and Inculturation in Seventeenth-Century Vietnam. Orbis Books 1998.
Phan, Peter (utg.): Christianities in Asia. Wiley-Blackwell 2011.
Ramsay, Jacob: Mandarins and Martyrs: The Church and the Nguyen Dynasty in Early Nineteenth-Century Vietnam. Stanford University Press 2008.
Woodside, Alexander: Lost Modernities: China, Vietnam, Korea, and the Hazards of World History. Harvard University Press 2006.
Artikeln var ursprungligen publicerad i China heute nr 4/2022.
Leopold Leeb är österrikisk filosof, teolog och sinolog. Verksam som professor vid det kinesiska folkuniversitetet i Peking, där han undervisar i latin, klassisk grekiska och hebreiska.
Ur Signum nr 3/2023, s. 27–32.