av HEINZ WERNER WESSLER
Indien och Kina har alltsedan kolonialtiden varit jämförelsevis tätbefolkade. Från ett högt utgångsläge har folkmängden därefter vuxit i rasande takt, framför allt sedan början av 1900-talet. Omkring en fjärdedel av världens befolkning bor i de båda moderna länderna Indien och Kina, som dessutom har bidragit till 35 procent av världens befolkningstillväxt sedan 1950.
Hittills har folkrepubliken Kina befolkningsmässigt varit den större av de två och därmed världens största land. Det kommer att förändras nu i april. Indien har gått om och puttat ner Kina till andraplatsen. Inom kort kommer det således att finnas fler indier än kineser. Båda ländernas respektive befolkningar uppgår för närvarande till mer än 1,4 miljarder människor, men Kinas yta är nästan tre gånger så stor som Indiens med dess knappt 3,3 miljoner kvadratkilometer – och i båda länderna finns det stora landområden som knappt är befolkade.
Kinas befolkning har under flera decennier vuxit allt långsammare och minskar numera, framför allt på grund av kraftiga statliga ingrepp i familjeplaneringen (ettbarnspolitiken sedan 1980). I slutet av 2022 hade världens folkrikaste land 1 412 miljoner invånare, vilket är 850 000 färre än året före, enligt den officiella statistiken från Peking.
Befolkningsutvecklingens stora trender
I Indien inrättades redan under 1950-talet ett ministerium för familjeplanering, som framhöll idealet med den lilla familjen med två barn (ham do hamare do – vi är två och har två) och som kraftfullt bedrev statlig propaganda för preventivmedel och sterilisering och även subventionerade aborter med statliga medel. Särskilt minns man steriliseringskampanjerna under Indira Gandhis krisregering (1975–1977), när hundratusentals av befolkningens fattiga tvångssteriliserades med våld. Vid det här laget närmar sig fertiliteten (antal barn per kvinna) det magiska talet 2,1, vilket långsiktigt leder till en stabilisering av befolkningen, men befolkningen är ung och fortsätter därmed att växa i absoluta tal.
Enligt FN:s bedömningar kommer Indiens befolkning att nå sin höjdpunkt år 2064 med cirka 1,7 miljarder människor och då vara mer än 50 procent större än Kinas. Dessutom kommer det att finnas fler gamla människor i Kina än Indien. Redan i dag är Indiens ålderspyramid mycket mer gynnsam än Kinas.
Indien är redan i dag med cirka 430 invånare per kvadratkilometer mycket tätbefolkat, framför allt när man betänker att Rajasthans ökenområden och bergsområdena i Himalaya knappast alls är befolkade. De sydasiatiska metropolerna hör till de största stadskonglomeraten i världen. I omgivningarna kring Delhi, Mumbai (Bombay) och Kolkata (Calcutta) bor mellan 30 och 40 miljoner människor, och den interna migrationen håller alltjämt i sig. Alltfler människor på landsbygden ser ingen framtid för sig och sina familjer och trängs därför i de fullproppade storstadsområdena med deras löften om välstånd, utbildning, karriärmöjligheter och större social mobilitet.
Mahatma Gandhi med sitt favoriserande av det enkla livet på landet verkar knappt vara mer än ett bleknat minne av en värld som knappast längre har något att göra med nutiden. Även på landsbygden har mycket förändrats sedan självständigheten 1947. Den ”gröna revolutionen” under 1960-talet gav Indien ett slut på hungern. Men odlingskampanjen med stora insatser av gödsel, växtgifter och intensiv bevattning hotar jordkvaliteten. Industrialiseringen av jordbruket pågår ännu för fullt. Synen med oxar som drar plogen har blivit sällsynt. Även i avlägsna byar ser man i stället traktorer. Lantarbetare blir däremot arbetslösa – de tillhör moderniseringens förlorare.
Inom några få år kommer mer än hälften av befolkningen att bo i städer, en stor del av den i de fortfarande endemiskt okontrollerbart växande slumområdena. Dock byggs det i ett hisnande tempo – fastighetsmarknaden slår till synes oändliga rekord. Den extrema förtätningen har att göra med antalet människor som vill ha en modern bostad. Samtidigt stiger markpriserna till astronomiska höjder. Överallt i städernas centrala delar reser sig höghus med 30 till 40 våningar. Väldiga tillfartsvägar skär igenom de urbana betonglandskapen, men med varje utbyggnad av vägarna tilltar också trafiken. De ekologiska följderna av den radikala urbaniseringen, den extrema trafikökningen och industrialiseringen är fatala. Särskilt under vintermånaderna uppvisar luftföroreningarna livshotande värden. De nedsmutsade vattendragen och åkrarna är fulla av tungmetaller och växtgifter. Grundvattnet är på många ställen inte längre drickbart. För att säga det rent ut: de urbana centrumen förgiftar sig själva.
Konsumtionssamhällets möjligheter och risker
Visst vidtas det motåtgärder. Utbyggnaden av tunnelbanenäten, som avlastar trafiken. Marknadsnischen för den ekologiska jordbruksproduktionen växer. Regeringen har skrivit under Parisavtalet och stöder utbyggnaden av solceller och andra förnyelsebara energislag i stor stil. De kungjorda miljöskyddsåtgärderna förverkligas visserligen ofta inte i tillräckligt stor omfattning, eller inte alls. Alla vet att det inom många områden måste ske något snabbt, men verklighetens makt är stor och systemet trögt.
Fria medborgare önskar inte bara ”kläder, mat och tak över huvudet” (kapare, roriaur makan), som de klassiska slagorden lyder, utan även bilar, luftkonditionering i en bekväm lägenhet, kylskåp, internet med mera. Medelklassen växer och förstår av naturliga skäl inte varför Indien måste avstå från sådana saker som anses som självklara i de rika nordiska länderna. Politiskt handlar det också om att nå upp till Kinas nivå av ekonomi och välstånd. Folkrepubliken blir alltmer en måttstock.
Med förvånansvärt tålamod finner sig människorna inte bara i den alltjämt bestående sociala rangordningen utan också i det urbana livets stress. Under och efter coronakrisen försvagades visserligen ekonomin, och den höga inflationen tärde på besparingarna, men förvånansvärt nog ledde detta inte till massprotester. I lika hög grad har man lärt sig att med en axelryckning acceptera den miserabla statliga sjukvården och det underfinansierade offentliga skolsystemet. Den vanlige medborgaren söker privata lösningar på politikernas misslyckanden. Undernäring är nu liksom tidigare ett problem inom breda folklager, men den stora hungersnödens tid, 1942–1943 då upp till 3 miljoner människor svalt ihjäl under en livsmedelskris i Bengalen, tycks åtminstone vara förbi. Utbildningsmarknaden expanderar enormt. Många föräldrar lägger ut svindlande belopp på engelsk utbildning för sina barn, från privatskola till universitetsexamen.
Trots den gigantiska miljöförstöringen, som följer med den imponerande ekonomiska tillväxten sedan liberaliseringen under 1990-talet, präglas den politiska retoriken från regering och opposition fortfarande av en nästan obruten framstegstro. Allt blir följaktligen ständigt större, bättre och snabbare. Var och en har sin plats och sin chans att lyckas. Detta statligt förmedlade grundläggande förtroende, som även på något sätt landar hos de fattigaste, utgör systemets stora stabiliserande ankare. Och faktum är att medelklassen växer, mer än en tredjedel av befolkningen lever i välstånd. Historier om människor som kommer från enkla förhållanden och gjort något åt det, finns det gott om. En av dessa är Narendra Modi, som lyckats ta sig från teförsäljare till premiärminister. Och hur är det med miljöskyddet? Även här är retoriken storslagen, knappast lågmäld. Exempelvis har Adani-gruppen lovat att fram till 2030 ha planterat 100 miljoner träd. Allt tycks vara möjligt och endast en fråga om att vilja.
Det övre skiktet av superrika
Därutöver blir landet sakta men säkert till en politisk, militär och kulturell stormakt. Den stora konkurrenten är Kina, som är inblandad i gränstvister med Indien och som har band med ärkefienden Pakistan och sakta men säkert håller på att göra Pakistan till sin vasall. På det ekonomiska området, inom forskning och utbildning, hälsovård och infrastruktur har Kina fortfarande ett försprång, men Indien vill komma ikapp. ”Åtminstone när det gäller saker som demokrati och öppen debattkultur ligger vi långt före”, säger gärna indiska intellektuella. Men många politiska företrädare är kriminella, partiföreträdare har försänkningar i den lokala maffian, och oppositionell press, där den ännu finns, ser sig stå under ett tilltagande tryck. Indiens plats på rankninglistan över pressfrihet sjönk under 2022 till plats 150, precis efter Turkiet. Indien hör i dag till de ”besvärliga länderna” – ett omdöme som indiska regeringsföreträdare och diplomater förvisso våldsamt protesterar mot.
Ovanför medelklassen växer det lilla skiktet av superrika. Efter den ekonomiska liberaliseringen under 1900-talet bröt de indiska miljardärernas tidsålder in vid millennieskiftet. År 2008 hade Indien redan 55 miljardärer, vilket James Crabtree beskriver i sin bok The Billionaire Raj. Enligt uppgifter från Oxfam hade detta antal stigit till 166 år 2022. De 100 rikaste människorna i Indien har tillsammans en förmögenhet på omkring 660 miljarder USD – cirka 1,5 gånger den indiska unionens statsbudget.
Namn som Mukesh Ambani och Lakshmi Mittal står sedan flera år överst på listan över de rikaste männen i världen, som skaffar sig dyra fastigheter i Londons centrum och köper andelar i traditionella europeiska varumärken. Många av dagens indiska miljardärer har investerat sina förmögenheter i statsnära sektorer, det vill säga infrastruktur, energi och telekommunikation. De ser till att ha goda förbindelser med den politiska sfärens aktörer, framställer sig gärna som hederliga patrioter, som med sin företagaranda håller igång staten ekonomiskt, och säger sig vara systemstödjande.
Gautam Adani är en sådan multimiljardär, fram till nyligen en av de rikaste männen i världen, som hela tiden ska ha tjänat pengar på sin goda politiska kontakter. Detta blev särskilt tydligt 2019, när Indien privatiserade ett antal flygplatser. Sex av dessa gick till Adani, trots att hans företagsgrupp dittills inte hade kunnat uppvisa någon erfarenhet av flygtrafik. Men under de senaste månaderna har det alltmer visat sig att det ena företaget hade gått i borgen för det andra. På grund av detta drog bankerna tillbaka de krediter som de beviljat Adanis konglomerat, vilket ledde till att hans imperium imploderade under januari och februari i år.
Adani anses vara en nära vän till den indiske premiärministern Narendra Modi och framställer sig gärna som patriot. Han skyller sammanbrottet för sitt konglomerat på utländska intriger, i synnerhet på en rapport från den välrenommerade New Yorker Hindenburg Research-agenturen, som avskräckte investerarna och ledde till Adani-gruppens kraftiga börsfall.
Läget för religionerna
Gautam Adani och Narendra Modi kommer från Gujarati och känner varandra ända sedan tiden då Modi var delstatspresident för Gujarat. Som premiärminister framställer sig Modi visserligen som en landsfader för alla, men kärnan i det styrande regeringspartiet BJP:s ideologi (Bharatiya Janata Party, ”Folkpartiet”) är en hindunationalism som inte längre ens medger någon gäststatus för de ”utländska religionerna” islam och kristendom. Islam och kristendom är enligt deras uppfattning ett slags kulturreligiös anomali på hinduisk mark och består av opålitliga patrioter, som därför också kan chikaneras på många sätt.
Till och med i den ansedda ”författningsklubben” i Delhi uppträder halvbildade historiker, som argumenterar för att tiden med sultaner och moguler inte var något annat än en historisk epok inom den första kolonialiseringen, som följdes av den brittiska kolonialiseringen sedan andra hälften av 1700-talet. I sociala medier sprids videoklipp i vilka de drabbade berättar om sina erfarenheter av trixande kristna missionärer. Här spelar också de globalt växande nätverken en viktig roll, i synnerhet tillsammans med organisationer i USA, som Infinity Foundation, som anser att Indien befinner sig i försvarsställning mot en världsvid komplott från kristna missionärer, säkerhetstjänster, den internationella islamismen och dessutom en världsvid hindufobi.
Hatet rasar inte bara på sociala medier utan också i verkligheten. Våldsamma övergrepp har blivit mycket vanligare än för bara tio år sedan. Kyrkliga medarbetare blir drastiskt trakasserade, möten störs och kyrkor plundras. Den stora anklagelsen mot islam och kristendom är att de missionerande religionerna värvar sina anhängare med trick, löften och framför allt pengar. Antikonversionslagar är sedan länge gällande rätt i flera delstater. Konvertiter måste försvara sig inför kommunförvaltningen och namnge sina kontaktpersoner, som sedan å sin sida kommer att förhöras och eventuellt bestraffas. Kraven på en ännu mer rigorös antikonversionslag ligger sedan länge på bordet. Konversion till hinduismen är däremot något annat. Den är ett ”hemvändande” (ghar vapasi).
Gudabilderna ändrar sig omärkligt. Hanuman, den älskade guden med aphuvudet, ses i dag många gånger i klistermärkesformat med en elak min betrakta världen. Den blåhyade Ram liknar med sin pil och båge de arvlösas hämnare i filmens värld i Avatar 1 och 2. Shiva blir alltmer en stöddig muskelknutte som förtrampar sina fiender. Den lekfulla hinduiska gudavärlden, som verkar så attraktiv för många västliga Indienresenärer, är stadd i förändring. Tillsammans med denna löper den kämpande hinduismens projekt, som försvarar sig mot yttre och inre fiender.
De stora kyrkornas förhållningssätt till denna utveckling går från defensivt till hjälplöst. De försöker att visa att de inte bedriver någon mission i den nämnda betydelsen utan i stället lämnar ett värdefullt bidrag till nationens uppbyggnad, framför allt på utbildnings- och sjukvårdsområdet. Det av påven Benedictus XVI påbjudna ”avsekularisering” (att kyrkan ska koncentrera sig på sina andliga kärnverksamheter) kan det inte bli tal om för kyrkan i Indien – och inte heller för andra kyrkor. De driver en enorm, energislukande apparat med skolor, sjukhus, college, barnhem, hospice, förskolor och alla sorters hjälporganisationer. Bakom detta står ofta människor som med helgonlik självuppoffring ägnar sig åt sitt verk.
Utöver detta har den indiska kyrkan under decennier skickat tusentals präster utomlands – till de fattiga i Afrika och Latinamerika, men också för att lindra prästbristen i Europa och till Heliga stolens diplomatiska tjänst. Men frågan är om det kommer att förbli så, eftersom antalet kallelser minskar även i Indien.
Förvisso ingår också andliga centrum i kyrkans erbjudande, alltmer i indisk stil. Steylermissionärernas ”Gurukul” i den tätbefolkade stadsdelen Andheri är exempelvis en fridfull oas i megastaden Mumbais (Bombays) hektiska tillväxt. Men även här tvingas steylermissionärerna kämpa med världsliga utmaningar – i form av en decennielång juridisk strid för rätten till sin egendom. Andelen kristna ligger officiellt på cirka 2,3 procent av befolkningen, som förvisso är regionalt väldigt olika fördelad och konfessionellt uppdelad.
Tyvärr har den katolska kyrkan i Indien många interna konflikter att kämpa med. Till dessa hör också prästers övergrepp mot nunnor – ett känsligt ämne, som man bara just har börjat att bearbeta. Ständigt förekommer det konflikter om biskopsutnämningar. Daliter (kastlösa), som till stor del utgör majoriteten av indiska kristna av de flesta konfessioner, känner sig underrepresenterade inom den katolska hierarkin. De med Rom unierade syriska kristna från Sydindien värjer sig mot den från Rom förespråkade kaldéiseringen av liturgin. Många präster accepteras inte, om de kommer från andra regioner inom det stora landet – eller om de har fel kasttillhörighet. När påven enligt planerna reser till Indien i början av 2024, hoppas biskoparna inte minst att få en hälsosam impuls för att motverka dessa spänningar på det inomkyrkliga området.
Framtiden?
Nyligen sände BBC en dokumentär, som var mycket kritisk mot Narendra Modi, vilket ledde till en mycket skarp officiell protest från det indiska utrikesdepartementet. Modi framställer sig som en moderat landsfader. De radikala kommer i andra och tredje hand. Men en sak är säker: 1990-talet, när det regerande BJP bekämpade liberaliseringen från oppositionen, är förbi. Liksom Kina försöker BJP aktivt att öka utländska direktinvesteringar, avveckla de notoriskt byråkratiska hindren och att sänka skatterna. Trots denna liberala ekonomiska agenda är det fortfarande svårt för utländska investerare utan starka och politiskt kopplade indiska partners att trots ökad omsättning kämpa för mer än sin blotta existens på den indiska marknaden, vilket exempelvis Amazon och Ikea har tvingats konstatera.
Indiska näringslivschefer kan leva gott med den nuvarande regeringen. De kommer i det kommande nationella valet säkert mer eller mindre unisont att stödja regeringspartiet. Direktlinjen till premiärministern är väldigt viktig för dem – den som saknar den får problem när det kniper. Den traditionella nära kopplingen mellan politik och näringsliv ändrar inte regeringen Modi på. Under Ekonomiskt Forum i Davos för några veckor sedan pryddes en husvägg med ett kolossalporträtt av premiärministern under detta stod på näringslivets språk: India, Your Investment Destination, Your Partner in Growth. År 2021 uppgick bruttonationalprodukten till 3,2 biljoner USD, men det vill Indien trefaldiga: ”Indiens väg till 10-biljoner-ekonomin” lydde namnet på ett av de snabbast fullbokade panelsamtalen i Davos. Budskapet: Med Modi är allt möjligt. Modi borgar för blixtsnabb ekonomisk tillväxt. Modi skapar ren energi. Modi digitaliserar Indien. Modi ordnar välstånd åt alla.
Och Modi ser till att Indien återigen kan vara stolt över sig självt. Sedan Indira Gandhi har ingen premiärminister blivit så avgudad som den nuvarande. Än mer, i nästan alla indiska delstater har BJP kommit till makten. Västvärlden har för länge sedan lagt sitt inledande obehag med regeringen Modi åt sidan, då Indien är en viktig partner för att få bukt med Kina i Asien och i resten av världen. Amerika och Europa har därför ett genuint intresse av ett starkt Indien, även om Indien inte bidrar när det gäller Ukrainakriget och i Förenta nationernas generalförsamling avstår från att fördöma det ryska angreppskriget. Även under G20-mötet i Delhi ansträngde sig Indien alldeles för mycket för att inte stöta sig med sin bundsförvant Ryssland. Men när det gäller Kina är Indien i alla fall på tvivlarnas sida och förstärker kraftfullt sin militära förmåga. I koalitionen av de stater som försöker att begränsa Kina ekonomiskt och militärt fungerar egentligen ingenting utan Indien.
Det verkar som att det inte kommer att finnas någon allvarlig konkurrens. Den marsch genom Indien som görs av ledande politiker inom det misskötta kongresspartiet och Indira Gandhis barnbarn Rahul Gandhi ger inte intryck av att bli någon utmaning för Narendra Modi. Västvärlden har sedan lång tid tillbaka anpassat sig till detta och kommer inte att låta affärerna på den enorma inhemska indiska marknaden fördärvas. För övrigt är Indien i jämförelse med den auktoritära regimen i Kina alltjämt ett slags demokratins bålverk i Asien.
För närvarande innehar Indien ordförandeskapet för G20-länderna. Man är medlem av den så kallade ”Quad”-alliansen med Australien, USA och Japan. Säkerhetsrådets sammansättning med de fem stormakterna Kina, England, Frankrike, Ryssland och USA har sålunda nu slutgiltigt blivit obsolet. Med sina nu gott och väl 1,4 miljarder invånare är Indien helt klart en central spelare inom den internationella politiken.
Översättning: Per Lindqvist
Heinz Werner Wessler är professor i indologi vid Uppsala universitet.
Ur Signum nr 3/2023, s. 32–37.