En gyllene skål, full av skorpioner

I Piers Brendons monumentala studie The Decline and Fall of the British Empire 1781–1997 (London 2007) finns ett kapitel om Heliga landet med rubriken ”A Golden Bowl, Full of Scorpions”. En mera passande benämning på situationen i hela Mellanöstern av i dag kan man knappast hitta. Ingmar Karlsson, före detta svensk generalkonsul i Istanbul, har med sin tjugonde bok fyllt en länge känd brist. Den är av sådan dignitet att man skulle önska att den kunde bli nybörjarbok för studenter som sysslar med Mellanösterns historia, men även för en intresserad allmänhet, eller för okunniga kolumnister. I förordet skriver han: ”Sällan har uttrycket att ’de som inte förstår det förflutna är dömda att upprepa begångna misstag’ haft större aktualitet än i dagens Mellanöstern. När britterna efter första världskriget drog upp gränserna för sitt mandat Irak varnade en amerikansk missionär ’Ni trotsar öppet 4 000 år av historia’. När George W. Bush inför attacken mot Irak 2003 fick frågan om han inte tänkte ta lärdom av historien blev svaret: ’Jag läser inte historia. Jag är killen som skapar historia.’”

I bokens första kapitel erbjuds man en kort, men detaljerad resumé av Mellanösterns historia från faraonsk tid och framåt. ”Den fruktbara halvmånen” har varit ett åtråvärt område i årtusenden. Hettiter, assyrier, perser och andra folk passerar revy, följda av greker, romare, bysantiner och araber. De europeiska korsfararna ockuperade vissa kustområden i nästan 200 år, tills de 1291 blev utdrivna av mamlukerna, slavkrigarna från Egypten, under sultanen al-Ashraf Khalil. Österifrån trängde mongolerna in, erövrade Aleppo och Damaskus och förstörde Bagdad 1258. År 1516 blev området en del av det osmanska imperiet. Karlssons framställning av ett löst sammansatt imperium utan nationsgränser, baserat på klansamhällen och etnisk/religiös tillhörighet, är av stor vikt – detta var något som varken fransmän eller engelsmän förstod.

Det turkiska millet-systemet innebar att varje folkgrupp i det osmanska väldet hade viss frihet att ordna sina egna inre angelägenheter, oftast med religionen som minsta gemensam nämnare. Katolsk missionsverksamhet bland de orientaliska kyrkorna, som ställde sig under påven, medförde ett växande europeiskt inflytande, framför allt från Frankrike i Syrien. Österrike gjorde anspråk på samma rätt när det gällde katolikerna på Balkan. I samband med det rysk-turkiska kriget 1768–1774 tvingades turkarna avträda vissa områden, varefter ryssarna fick fri passage genom sunden från Svarta havet till Medelhavet för sin viktiga export av spannmål. Ryssarna uppträdde också som skyddsmakt för de ortodoxa kristna. Här skulle man kanske tillfoga något som Karlsson i sin koncentration på England och Frankrike tyvärr i viss mån glidit över, nämligen ryssarnas sedan länge hägrande mål att kontrollera Bosporen. Sean McMeekin har i sin färska studie The Russian Origins of the First World War, som bygger på forskning i nyligen tillgängliga ryska arkiv, visat att ryssarnas intresse att en dag erövra Konstantinopel, ”Tsargrad”, inte bara handlade om att ”sätta tillbaka korset på Hagia Sophia” utan att få fri tillgång till Medelhavet. Englands stöd för Turkiet in i det sista syftade just till att förhindra ett ryskt framträngande. I dag är Vladimir Putin mån om att behålla det ryska fotfästet i Syrien, ett arv från Sovjetunionen, som var Syriens skyddsmakt under det kalla kriget.

Napoleon misslyckades med sin ockupation av Egypten. Befolkningen gjorde uppror och sultanen Selim III förklarade krig mot Frankrike i allians med England. Men kriget hade också blottat det osmanska väldets svagheter, vilket omsider ledde till den europeiska kolonialismens utbredning i både Nordafrika och Mellanöstern under 1800-talet. Därmed var också manegen krattad för de motsättningar och konflikter som präglat Mellanöstern sedan dess.

Under första världskriget anslöt sig Turkiet, ”Europas sjuke man”, till de så kallade centralmakterna, dubbelmonarkin Österrike-Ungern och kejsar-Tyskland. Frankrike och England, som visserligen hade sinsemellan helt egna intressen att bevaka, var angelägna att utnyttja läget för att komma åt strategiskt viktiga osmanska områden. För Frankrikes del var det Syrien som låg i blickpunkten med Libanon i centrum. Det fanns också gamla ressentiment från korstågstiden kvar. När franska styrkor erövrade Damaskus i juli 1920 skyndade befälhavaren, den celibatäre, enarmade generalen Henri Gouraud, till Stora Moskén och ropade in i Saladins grav: ”Saladin! Vi är tillbaka.” Saladin var ju den som besegrade korsfararna i det avgörande slaget vid Hattin 1187.

I Englands fall var det andra intressen som spelade in. Dels var man angelägen om att bevaka allt som kunde störa vägen till ”Juvelen i kronan”, det vill säga Indien, via Suezkanalen, dels var det Mesopotamien och oljefälten kring Persiska viken som man ville behärska. Royal Navy, imperiets främsta militära skydd, hade under första världskriget övergått från koleldning till oljeeldning i fartygen. Englands mandat blev den konstgjorda skapelsen Irak, som hade en shiitisk majoritet, men vars sunnitiska minoritet gynnades av England, med tillsättning av en hashemitisk kung.

I båda kapitlen om Frankrikes respektive Englands olika intressen ger Ingmar Karlsson en mera uttömmande skildring än någon som jag läst på svenska. Det så kallade Sykes-Picot-avtalet från 1916, som genom ”en linje i sanden” (som åskådliggörs på bokens skyddsomslag) delade upp området mellan England och Frankrike, ges en ingående skildring. I båda fallen rör det sig om löften av luftkaraktär som bröts av båda länderna när det gällde invånarnas självbestämmanderätt. Att tala om nationalism i ett område behärskat sedan århundraden av lokala klanintressen och växlande maktstrukturer var omöjligt – ingen av kolonialmakterna var egentligen intresserade av att skapa självständiga stater på något slags nationell eller etnisk grund och lämnade kaos efter sig när de tvingades dra sig tillbaka. Västerländska idéer om demokrati och parlamentarism fungerade inte bland folk som vant sig vid de lokala styrelseformer som det turkiska millet-systemet byggt på och för vilka nationsgränser var främmande.

Ett särskilt kapitel ägnas Englands mandat över Palestina, ”det heliga landet” och den så kallade Balfourdeklarationen, som skulle garantera ett ”nationellt hem” för judarna. Englands dåvarande hantering av den problematik som uppstod kan vi i dag se frukterna av i konflikten mellan Israel och Palestina. Ämnet har visserligen behandlats i många andra sammanhang, men Karlssons detaljerade skildring kastar nytt ljus över det.

Bokens kanske viktigaste kapitel är det som har rubriken ”Mellanöstern hundra år efter Sykes-Picotavtalet”. Ingmar Karlssons summering är beklämmande läsning för dem som hoppats att USA:s historielösa ingripanden i Irak, eller att ”den arabiska våren” skulle kunna lösa konflikterna i dagens Mellanöstern, med terrorism, flyktingströmmar till ett oförberett Europa, folkmord på de olika kristna kyrkorna och krig genom ombud som följd. Författarens slutord är dystra: ”Fem år efter de förhoppningar som den arabiska våren väckte står Mellanöstern inför en tid av osäkerhet och oöverskådlighet som påminner om den brittiske historikern A J P Taylors beskrivning av Europa efter revolutionsåret 1848: ’Historien nådde en vändpunkt men lyckades inte vända.’”

Egentligen har jag bara en liten språklig anmärkning, ett fel många översättare från engelska begått, till exempel Peter Englund. Det engelska ordet squadron översätts slentrianmässigt ofta med ”skvadron”. På svenska kan beteckningen endast användas när det rör sig om kavalleri. När det gäller flyg- eller flottstyrkor bör man använda ordet ”eskader” eller ”division”.

Jag kan annars inte annat än varmt rekommendera boken.

Sven Heilo fil.kand. i historia vid Lunds universitet och översättare.