En inte helt fullkomlig bok om Gud

Maximal God: A New Defence of Perfect Being Theism av den engelske religionsfilosofen Yujin Nagasawa består av tre delar. I bokens första del försvarar författaren en uppfattning känd som perfect being theism, som tänker sig Gud som den fullkomligaste möjliga varelsen. Bokens andra del föreslår ett enkelt svar som ska möta alla argument mot teism på en och samma gång: i stället för att föreställa sig Gud som allvetande, allgod och allsmäktig, argumenterar Nagasawa för att man borde tänka på Gud som varelsen med den bästa möjliga kombinationen av vetande, godhet och makt. Tredje och sista delen är ett försvar av två olika versioner av det ontologiska argumentet för Guds existens.

Bokens främsta styrka är dess tydlighet. Resonemanget är klart och avskalat, vilket tillsammans med ett enkelt språk och en tydlig logisk uppbyggnad gör boken läsarvänlig. Men författarens njugghet har också sina svagheter. Nagasawas metod består i att analysera isolerade definitioner och argument, vilket dock inte tillåter honom att ta ett steg tillbaka och överblicka de större metafysiska antaganden som perfect being theism bygger på. Det tydligaste exemplet är Nagasawas beskrivning av Gud som den fullkomligaste varelsen. Gud, enligt den klassiska gudsbilden, är inte en varelse, utan snarare själva Varat, grunden till alla ändliga varelsers varande. Problemet är inte att Nagasawa tar avstånd från denna gudsbild; problemet är snarare att han inte ens erkänner att den finns, och ger intrycket av att alla teister som har föregått honom skulle hålla med om hans resonemang. Spänningen mellan det klassiska gudsbegreppet och bilden som Nagasawa målar upp blir ännu tydligare när läsaren får veta att Nagasawas Gud inte ens behöver ha de klassiska attributen utan kan tänkas ha betydligt mindre vetande, godhet och makt. Resultatet blir en gudsbild som få teister skulle känna igen sig i.

Följden av att strunta i metafysik över huvud taget är att Nagasawa måste lösa många problem som han själv har skapat. Detta blir kanske tydligast om man jämför Nagasawa med en annan tänkare som brottades med exakt samma frågor, den medeltida munken Anselm av Canterbury, i vars tänkande både det ontologiska argumentet och perfect being theism har sina rötter. Två exempel där skillnaden mellan en metafysisk lösning på problemen och Nagasawas angreppssätt blir uppenbar är frågorna om varandets kedja och paradoxerna som uppstår utifrån Guds egenskaper.

För att säga att Gud är den fullkomligaste varelsen behövs det en metod för att jämföra olika möjliga varelser. Nagasawa försöker därför utveckla en modern version av varandets kedja, även känd som scala naturae, för att kunna rangordna alla möjliga varelser i en linjär ordning baserad på deras egenskaper, från materieklumpar till Gud. Men eftersom Nagasawa inte behandlar de metafysiska aspekterna av frågan ger detta tankesätt upphov till knepiga problem som Nagasawa sedan måste ta sig ur, till exempel hur man ska räkna på en varelses fullkomlighet, hur man vet vilka egenskaper som är ”fullkomligheter” samt hur man bör jämföra fullkomligheten hos två olika varelser. Genom en rad tankeexperiment framgår det att Nagasawa föreställer sig att egenskaper som godhet kan mätas i ”enheter”. Man kan därför rada upp alla möjliga varelser, och tänka sig Gud som varelsen som har flest enheter godhet. Anselm, å andra sidan, skriver explicit att det är missledande att säga att Gud ”har” godhet, som något slags egenskap. Gud är Godheten själv, och allt som är gott får sin godhet genom att participera i Gud. Anselm tänker sig också att ändliga varelser bildar en kedja baserad på deras fullkomlighet, men, till skillnad från Nagasawa, inte att fullkomlighet är en sorts tävling där Gud råkar vara vinnaren. Han tänker snarare att varelser är mer eller mindre fullkomliga beroende på hur delaktiga de är i Gud, som är själva källan till godhet, skönhet, och alla andra fullkomligheter som ändliga ting kan tillskrivas.

Ett annat problem som Anselms gudsbild kan lösa utan större problem är paradoxerna som uppstår utifrån Guds attribut. Om Gud är allsmäktig, betyder det då att Gud kan ljuga, eller synda? Och om Gud faktiskt kan ljuga och synda, är han verkligen allgod? Anselms svar på denna paradox bygger på en klassisk gudsbild: han förklarar att kunna ljuga eller synda inte innebär att man har makt i metafysisk mening. Synd och falskhet är snarare produkter av ändliga varelsers bristfällighet. Att kunna synda är ett tecken på maktlöshet, och inte makt i metafysisk mening. Nagasawa, däremot, svarar på paradoxen genom att säga att Gud varken behöver vara allsmäktig eller allgod. Gud kan enligt honom tänkas som varelsen med den bästa möjliga kombinationen av vetande, makt och godhet. Men detta är knappt en lösning på paradoxen. Den nya gudsbilden accepterar snarare paradoxens slutsats: den erkänner att allmakt och godhet är egenskaper i konflikt, och därför inte kan tillskrivas Gud.

Bokens sista del, och utan tvekan bokens bästa, behandlar två versioner av det ontologiska argumentet. Nagasawa gör det han gör bäst: han bortser explicit från alla metafysiska invändningar till det klassiska ontologiska argumentet och fokuserar enbart de motargument som försöker finna logiska fel i Anselms tankegång. Författaren plockar isär invändningarna mot Anselms argument med imponerande logisk noggrannhet. Sedan, i sista kapitlet, diskuterar Nagasawa en modern version av det ontologiska argumentet som är baserad på modallogik, det vill säga grenen inom logik som behandlar frågor om möjlighet och nödvändighet. Argumentet visar att om det är möjligt att Gud finns, måste Gud finnas. Om argumentet är sunt måste teisten endast lyckas visa att det är möjligt att Gud finns för att på så sätt bevisa Guds existens. Nagasawa visar däremot att det långt ifrån är enkelt att försvara premissen att Guds existens är möjlig, och lägger skickligt ut problemen som hindrar ett sådant projekt.

Maximal God är inte en introduktionsbok till perfect being theism. Det är ett inlägg i en teknisk debatt som har pågått i nio sekler. På grund av Nagasawas tydliga stil, däremot, är boken tillgänglig för allmänheten, även om den ibland förutsätter en ytlig bekantskap med den analytiska filosofin. Nagasawa lyckas förmedla svåra tankegångar på ett enkelt sätt och ger en bra överblick av den samtida debatten. Maximal God är, slutligen, en intressant bok, och medan bokens inledande delar lider av metodologiska brister, vittnar sista delen om Nagasawas styrka som tänkare.

Lapo Lappin är studerande i Uppsala.