Nya bilder i klassisk barnbok

Det finns en barnbok av Astrid Lindgren som min mor vägrade läsa därför att den var för sorglig. Efter bara några sidor hade mamman i berättelsen mist båda sina söner och min mamma stängde boken och öppnade den inte mer. Samma barnbok anklagades då den kom ut för att skildra självmord som en rimlig utväg för ett handikappat barn.

Boken blev till film vars 11-årsgräns blev så omdiskuterad att en ny åldersgräns (på sju år) infördes i Sverige 1978. Just denna film fick dock inte 7-årsgräns förrän 1989. Själv gick jag med min pappa och hans gymnasieelever och såg filmen då den var ny 1977, fast jag ännu hade några månader kvar till 11-årsdagen.

Det är nog ingen vågad gissning att Bröderna Lejonhjärta från 1973 är Astrid Lindgrens mest kontroversiella bok. Och kanske också en av hennes mest älskade! Den har gett tröst åt otaliga sjuka barn och mod åt både små och stora. Uttrycket om att det finns saker som man måste göra – ”Annars är man ingen människa utan bara en liten lort” – har blivit bevingat. Bokens slutord (”Jag ser ljuset!”) har stått i dödsannonser och Karls hälsning till sin mamma (”Vi ses i Nangijala!”) på gravstenar. En bok med stor genomslagskraft alltså … När den nu kommit i nyutgåva med helt nya bilder är det därför något av en litterär händelse.

Alla tidigare utgåvor, utom den bildlösa pocketversionen från 2011, har haft Ilon Wiklands illustrationer. Hennes bilder skildrar ömsint och detaljerat brödernas syskonkärlek hemma i lägenheten, de visar idylliskt och konkret de blommande fruktträden i Körsbärsdalen och lika detaljerat och realistiskt den onde Tengil och hans soldater i Törnrosdalen. En häst ser ut som en häst och en drake ser ut som en drake. Ilon Wiklands bilder är så starkt förknippade med boken att jag aldrig tänkt tanken att den skulle kunna få andra illustrationer.

Men så kommer konstnären och illustratören Jesper Waldersten! Det började med ett filmprojekt som inte blev av, eller åtminstone sköts upp, och slutade med att idéerna i stället blev nya bilder till boken. Waldersten säger själv att hans bilder ska vara ”fria för tolkning och drömmar”. Den nya boken, som publicerades i maj, ersätter inte utgåvan med Ilon Wiklands illustrationer utan är ett alternativ – båda finns i handeln. För att göra det än mer komplicerat att välja gavs Walderstens variant ut i tre olika versioner: en enkel bok i danskt band (häftad med invikta flikpärmar) där omslaget är skuret jäms med sidorna, en finare inbunden utgåva i klotband och slutligen en dyr premiumutgåva med tre medföljande exklusiva tryck.

Jag har läst den häftade boken och den ger onekligen en annan känsla än den gamla, hederliga inbundna med Ilon Wiklands bilder. Även rent fysiskt blir det något annat. Walderstens bok är tyngre (väger 245 gram mer närmare bestämt), har mindre stil och ger ett vuxnare intryck. Inte minst beror det förstås på bilderna. Liksom Wiklands illustrationer går de i svart-vitt, men det är också den enda likheten. Walderstens bilder är mer eller mindre abstrakta och det är upp till läsaren att hitta kopplingen till texten. Den finns där men är inte alltid uppenbar.

Astrid Lindgrens bok är full av kontraster (härligt/hemskt, gott/ont, frihet/förtryck) och i Walderstens variant blir även samspelet mellan text och bild något av en kontrast. Historien berättas av Karl, den yngre av de två bröderna Lejonhjärta, och även om otäcka ting skildras är det ett barn som berättar med sin ljusa röst. Nu tillkommer en vuxens tungsinta illustrationer. Bilderna ställdes ut i Kulturhuset i Stockholm från maj till september och beskrevs där som ”grafiskt dova verk”, vilket stämmer bra.

Wiklands två vargar ser man från sidan och i helfigur. Hos Waldersten ser man bara en vargs huvud mot en mörk bakgrund och det är framför allt de två vita, lysande ögonen som fångar ens blick. Hos Wikland ser vi Karl krypa i en mörk tunnel. Hos Waldersten ser vi endast själva tunneln i form av en svart, svävande rundel. Då storebror Jonatan vältrar en sten mot draken Katla får man hos Wikland se ett helt bergslandskap och ett eldsprutande djur, medan Waldersten ger oss några streck, en stenbumling och fem taggar som antyder draken.

För utgåvan med Wiklands bilder anger förlaget läsnivå 6–9 år och för den med Walderstens bilder 9–12. Det skulle vara intressant att höra vilken variant barn och ungdomar faktiskt föredrar. Kanske har det inte i första hand med åldern att göra.

Men hur var det nu med slutet? Även vid denna omläsning studsar jag vid Jonatans ord om att han skulle vilja dö: ”För jag kommer aldrig att kunna röra mej mer.” Han förklarar för sin bror att Katlas eld, om den inte dödade, gjorde ”nånting som var mycket värre. Den förstörde nånting inne i en så att man förlamades.” Förlamning värre än döden alltså?

Astrid Lindgrens böcker är ofta ljusa och livsbejakande men nog finns där också ett stråk av dödslängtan. Ett annat exempel är berättelsen ”Sunnanäng” i boken med samma namn, där de fattiga syskonen Anna och Mattias har det så eländigt att systern inte vill leva längre. När de upplever det paradisiska Sunnanäng ser de länge på varandra och stänger sedan porten, trots att den då aldrig mer kan öppnas. De vill inte tillbaka till jordelivet.

Då Jonatan hoppar med Karl på ryggen i början av boken är det för att rädda hans liv. När Karl hoppar med Jonatan i slutet är det i stället för att de vill lämna livet i Nangijala. Det är något svårt med detta, fast det är vackert skildrat. Och mamman får inte träffa sina barn ens i Nangijala, för de har farit vidare … (Det var nog väl att min mor slutade läsa.) Å andra sidan var Nangijala uppenbarligen inte slutdestinationen, inget paradis, för där fanns ondska, död, smärta och sorg. Men blir Nangilima bättre då?

Som en lösning förde journalisten Bo Lundin fram en tolkning i en recension redan 1973 som på många sätt verkar högst rimlig: Det mesta i berättelsen, från det att Karl kommer till Nangijala till dess att han hoppar till Nangilima (och dör på riktigt), utspelar sig i Karls feberdrömmar före sin död. Nangijala är hans fantasier utifrån vad Jonatan har berättat för honom.

Men det är upp till läsaren att bestämma. Det är fortfarande tillåtet att tro på ”lägereldarnas och sagornas tid”. Och berättelsens budskap om fred och frihet håller för alla tider. Bröderna konstaterar att de tycker om ”blommor och gräs och träd och ängar och skogar och små vackra sjöar. […] ’Det tycker alla människor om’, sa Jonatan. ’Och om det inte är mer än dom begär, kan du säja mej då varför dom inte kan få ha det i lugn och fred utan att det kommer nån Tengil och förstör alltsammans?’” Den retoriska frågan hänger kvar i luften.

Striden vinns och det finns hopp för Nangijalas gröna dalar, men Jonatan träffas av Katlas eld och vill dö. Efter bokens egentliga slut och Karls ord om att han ser ljuset fortsätter Walderstens utgåva med 16 blad i olika färger. De går från grått via svart, vitt och rosa till olika nyanser av rött och åter till grått och vitt. Jag gissar att de utgör en ordlös upplevelse av hoppet in i Nangilima (eller döden). Vi får följa bröderna på deras färd in i ljuset, morgonrodnaden och stillheten. Det är ett annorlunda och effektfullt berättargrepp.

Anna Dunér är litteraturvetare, barnboksförfattare och bibliotekarie, Sollentuna.