En introduktion till det gamla Ryssland

I sin nya bok Ryssland – idéer och identiteter beskriver Per-Arne Bodin, docent i slaviska språk vid Stockholms universitet, ytterligare huvudlinjer i den ryska kulturhistorien. Liksom i sin bitvis snarlika idé- och kulturhistoriska studie Ryssland och Europa (1993) sträcker han sig med förkärlek långt tillbaka genom seklerna för att i ett fylligt perspektiv fånga mönster av en idévärld som så markant avviker från den västerländska. Överlappningar är visserligen ofrånkomliga, men framställningen är väl värd att läsa även för den som tagit del av Bodins föregående översikter. Till detta följer välformulerade synpunkter kring ett dagsaktuellt skeende med Boris Jeltsin som en av huvudaktörerna.

Sin vana trogen – om än i mindre utsträckning än i Den oväntade glädjen (1991) – anknyter Bodin även till kyrkans roll i det förflutna. I en av bokens vackraste och mest lärorika texter kastas ljus över den ortodoxa hymnen i Bysans och Ryssland. Författaren påminner här om det kosmiska perspektiv som faller in över dessa verk: ”Hela skapelsen – naturen, jorden, himlakropparna och universum – är delaktiga i frälsningsdramat.” En stund senare gör han en kärnfull sammanfattning: ”Himmel och jord, tid och evighet möts i de ortodoxa hymnerna. Kristendomen är till sitt väsen paradoxal, och den ortodoxa hymnografin understryker i stället för slätar över detta faktum. Paradoxens livskänsla har i hög grad påverkat den ryska kulturen och kanske också ryskt tänkande.”

Fler teologiska frågeställningar behandlas under kapitelrubriker som ”Den ryska själen” och ”Det heliga Ryssland”. I senare fall fokuseras än en gång den svindlande föreställningen om Moskva som det tredje Rom – liksom uppståndelsebudskapet, nationalistiska yttringar och påstridiga imperiedrömmar. På andra håll i samlingen ventileras det antika arvet, nationell och språklig identitet, den ryske tsarens makt och de glansdagar då stormaktssverige styrde den välutvecklade handelsstaden Novgorod.

Att den inhemska skönlitteraturen omnämns ligger givetvis också i sakens natur. Bodin uppmärksammar i första hand 1800-talets tre största ryska diktare – Pusjkin, Gogol och Dostojevskij. Deras tankar och ideologiska program sätts in i ett övergripande sammanhang.

Någon djuplodande studie är det dock inte tal om. Jämfört med Bodins tidigare böcker är den introducerande karaktären denna gång mer framhävd. Vart och ett av de elva kapitlen kan sålunda med fördel läsas fristående; somliga är att betrakta som populärt hållna essäer. Det läsarvänliga intrycket förstärks av smakfulla illustrationer.