En meteor på Europas himmel

Den 12 mars bad Johannes Paulus II om förlåtelse för alla de misstag och försyndelser som begåtts av kyrkans medlemmar genom historien. Redan 1994, med sikte på tredje millenniet, hade påven uppmanat kyrkan att rena sitt minne och rannsaka sitt samvete genom att ta itu med de mörka avsnitten i sitt förflutna. Bönen om förlåtelse har aldrig i kyrkans historia varit så omfattande och förbehållslös som under det nuvarande pontifikatet.

Utan att uttryckligen nämna renässansfilosofen Giordano Bruno har kyrkan idag anledning att be om förlåtelse. För 400 år sedan, den 17 februari 1600, brändes nämligen Giordano Bruno, 52 år gammal, på bål på Campo de’ Fiori i Rom sedan han dömts till döden av inkvisitionen. Visserligen är han inget helgon, han är inte ens någon nämnvärd filosof, han är varken systembyggare eller profet. Men visst var han banbrytare för en ny tid präglad av tankens mångfald och längtan efter frihet och självbestämmande. Filosofen Hegel kallar honom långt senare ”en meteor genom Europa”. James Joyce betraktar honom som ”sin författare” och citerar honom flitigt i Finnegans Wake. Sig själv beskriver Bruno som ”son till fader Sol och moder Jord, medborgare och tjänare i världen”.

Giordano Bruno föddes 1548 i staden Nola utanför Neapel. Redan vid 15 års ålder inträdde han i dominikanorden i ett konvent i Neapel där han läste den sedvanliga filosofin med Aristoteles och Thomas av Aquinos skrifter som bas för solid kunskap. I antikens och medeltidens lärda värld fann han emellertid inte sin framväxande vision av en gudomligt besjälad natur speglad. Hans stridslystna intellekt revolterade mot de klassiska och allmänt vedertagna distinktionerna mellan Skaparen och skapelsen, Fadern som urgrund och Sonen som ursprung, Gud i sig och Gud för oss, Guds eviga otillgängliga ljus och inkarnationen, dvs. Guds männi-skoblivande genom Andens kraft, av Guds enfödde Son i människans historia. Nej, denne alltmer gnostiskt sinnade filosof rev ner alla distinktioner för att lämna utrymme för en tilltagande panteistisk världsbild där Gud och världen sammanfaller i en enda oskiljbar verklighet.

Konflikten med dominikanorden och kyrkan som helhet fick alltmer drastiska drag. År 1572 vigdes Giordano Bruno till präst, men fyra år senare flydde han från konventet och började ett ostadigt, kringflackande liv som drev honom genom halva Europa. Han läste vid akademin i Genève, universitetet i Toulouse, hos kung Henrik III av Valois i Paris, hos kejsar Rudolf II i Prag, hos adeln i London och Venedig. Ingenstans stannade han längre än två år. Överallt dit han färdades väckte han kraftigt motstånd genom sina dramatiska utspel mot den aristoteliska filosofin och sina ofta groteska angrepp mot den katolska kyrkan och mot hela kristendomen som sådan. Det lutherska universitetet i Tübingen erbjöd honom fyra riksdaler för att han skulle försvinna därifrån. I drottning Elisabeth I:s markant antikatolska England begav sig Bruno ett par gånger till Oxford där sammanstötningarna med de lärde blev våldsamma och ödesdigra. De spärrade definitivt Brunos inträde i den akademiska världen. Träffande beskriver han sig själv som ”akademiker utan någon akademi”.

Giordano Bruno är en synnerligen kontroversiell men just därför också spännande och på 1500-talets turbulenta tid eftertraktad tänkare och lärare. Han trivdes särskilt bra i progressiva politiska kretsar och akademiska klubbar där det var på modet att ifrågasätta kyrkans auktoritet. Dessutom gav han lektioner i mnemoteknik – konsten att minnas – som han faktiskt själv behärskade till mästerskap. Efter tiden i London återvände han till Paris för att så småningom hamna som huslärare hos en av Venedigs ledande adelsmän, Giovanni Mocenigo. Av någon oklar anledning utlämnades Bruno 1591 av denne patricier till inkvisitionen som 1593 skickade honom vidare till Rom.

Processen mot Bruno pågick i nära åtta år. In i det sista ville inkvisitionen ge honom chansen till fortsatt liv. Historikern Giovanni Sale menar att man i domstolsförhandlingarna med den åtalade tillämpade processreglerna mycket noggrant och korrekt. Domarna försökte att rädda hans liv genom att ge honom tillfälle att ta avstånd från sina avvikande uppfattningar och försona sig med kyrkan och kyrkans tro. Det är omöjligt att avgöra vad det var som fick Giordano Bruno att välja det alternativ som ledde till en förnedrande och plågsam död.

En nyckfull lära

Dödsdomen mot Giordano Bruno baserades på dennes skrifter som domarna studerade i flera år. Sina viktigaste verk skrev han på 1580-talet i England. Bland dem förtjänar De la causa, principio ed uno (Om orsaken, begynnelsen och det ena) och De l’infinito, universo e mondi (Om gränslösheten, universum och världarna) särskilt att nämnas. Bruno menade att världsalltet utgörs av en gränslös mängd världar bestående av en ”passiv materia” som Gud själv formar till kosmos. Den tomma materien och den aktiva gudomliga världssjälen är identisk. I allt som finns till bor och verkar Guds formgivande energi. Världens mångfaldiga livsyttringar är inte något annat än ett utflöde av den enda gudomens rikedom.

Det är uppenbart att denna platonskt färgade världsbild knappast är förenlig med kristendomen. Guds Sons människoblivande och människans kristusblivande är överflödigt i detta system. Gudomlig inkarnation och människans räddning undan meningslöshet och död – genom Guds egen död för henne – har ingen plats där hela verkligheten ofrånkomligen är impregnerad av Guds närvaro redan från början. Giordano Bruno kände sig bekräftad i sin grundsyn på tillvaron när han läste de hermetiska skrifterna från en avlägsen tidsålder och som i enlighet med renässansens ideal rymde en evig visdom.

Medan många lärda under renässansen sökte förena de uråldriga skrifternas budskap från Egypten och Iran med kristendomen betraktade Bruno dem som vida överlägsna både judendomen och kristendomen. Den judisk-kristna skildringen av människans pilgrimsresa till Gud och Guds väg till människan förlorade sin betydelse.

Brunos människosyn var självfallet också påverkad av hans panteistiska världsbild. Han förkunnade en ”operativ etik”, där människan är en aktiv del av universum och i en ständigt otillfredsställd och samtidigt oemotståndlig längtan strävar efter att förena sig med en gud som uppenbarar sig i naturen. Man kan med fog förmoda att Bruno negligerade eller förträngde personbegreppet. Han betraktade inte människan som person begåvad med ett samvete och ett ansvar inför både Gud och människor. Istället är männi-skan infogad i naturens gudomliga flöde, utan valfrihet och utan förpliktande relationer till andra personer.

Även frånvaron av en treenig Gud i Brunos teologi tyder på glömskan av personbegreppet. Var han snarare magiker än seriös filosof och teolog?

Det svåra dilemmat

Det är två frågor som domen mot Giordano Bruno och dennes avrättning aktualiserar. Den första frågan är: Hur umgås kyrkan med dissidenter? Att Bruno hade en från kyrkan avvikande, ja diametralt motsatt uppfattning om Gud – och då i synnerhet Jesus Kristus – om människan och skapelsen torde det inte råda något tvivel om. Han var inte trofast mot kyrkans auktoritet, som har sin grund i Jesus Kristus, utan i sista hand endast mot sig själv. Han var inte lojal mot kyrkans gemenskap och dess tro, utan endast mot sin egen övertygelse. Många har velat betrakta Bruno som mystiker och rebell mot kyrkan som institution. Men Bruno var ingen mystiker, han var en rastlös esoterisk enstöring. Men varför fick dissidenten inte leva? Var kyrkans ledning rädd att den nyckfulle och rapsodiske filosofen skulle infektera hela kyrkans kropp?

Det har skrivits mycket om gemenskaper och fria grupperingar som måste ha möjlighet att dra gränser för medlemmarnas livsföring och tro. Kyrkan måste ha fullmakt att dra gränser för tillhörighet. Inte vilken uppfattning som helst kan rymmas i kyrkan och hennes tro. Giordano Bruno hade inte bara ett avvikande språkbruk, ett annorlunda tänkesätt och en ny individcentrerad livskänsla. Hans avståndstagande rörde själva sanningen och därmed livsnerven och identiteten i kyrkans gemenskap. Det hörde och hör till kyrkans uppdrag att dra gränser. Inte ens det civila samhället kan tillåta en gränslös yttrandefrihet – vilket för Sveriges del förbudet av hets mot folkgrupp och andra inskränkningar av medborgarnas frihet klart illustrerar.

Den andra frågan rör personer som väljer en annan ståndpunkt än kyrkans. Det är bland annat av processen mot Giordano Bruno som kyrkan fått lära sig, att man inte får tvinga sin tro på någon människa, att man inte får tillgripa våld för att befrämja tron eller försvara den, och att man inte får använda sig av statsmakterna som värn mot oliktänkande. Problemets kärna i denna process ligger inte i att kyrkan sökte försvara sanningen – vilket skedde i äkta omsorg om kyrkans enhet och om Giordano Brunos personliga öde – utan i de medel som kyrkan använde för att försvara sanningen. Reflektionen över den frågan är inte avslutad.

Att ha överseende med kyrkans agerande i domen mot Giordano Bruno – eftersom man inte visste bättre på den tiden – är ett uttryck för en felriktad apologetisk inställning. Även dissidenter har mänsklig och gudomlig värdighet som måste respekteras bortom kyrkans egna gränser. Den 3 februa-ri i år framhöll kardinal Paul Poupard, ordföranden för Vatikanens kulturråd, att bålet på Campo de’ Fiori ”verkligen inte var något tecken på respekt för människan och tankefriheten. Kyrkans behandling av Giordano Bruno hör till de händelser som kyrkan idag ångrar och för vilka hon ber Gud och människorna om förlåtelse.”