Ett samtal om kyrkans skuld

Herder Korrespondenz: Det är inget nytt att kyrkan erkänner att det begåtts fel också inom hennes led. Trots detta kan man notera en speciell sensibilitet för detta tema hos Johannes Paulus II. Varför är ett erkännande av den egna skulden överhuvudtaget nödvändigt för kyrkan, såsom nu kommer att ske under det heliga året?

Werbick: Det finns säkerligen anledningar till att inte skjuta upp ett sådant erkännande längre. De är å ena sidan samhälleligt betingade: kyrkan har, under det tjugonde århundradet, alltmer kritiserats för sin historia. Kritiken är så detaljerad och välgrundad att man inte bara kan avfärda den och skylla på schablonmässigt kyrkohat eller konfessionell inskränkthet. Å andra sidan har kyrkan sedan 1920- och 1930-talet ställts inför sin egen historia genom den historiskt-kritiska forskningen. Men det avgörande skälet är ecklesiologiskt. Alltsedan andra Vatikankonciliet – speciellt efter Gaudium et spes och Lumen gentium – räknar man med att inte bara enskilda medlemmar i kyrkan har syndat, utan att också kyrkan som gemenskap har felat när det gällt att bära vittnesbörd. Den apologetiska säkerheten hos en triumfalistisk kyrkosyn, enligt vilken kyrkan skrider genom tiden ägande den fulla gudomliga sanningen, i glansen från vittnesbördet och lydnaden mot Gud, har brutit samman så eftertryckligt att också det inomkyrkliga klimatet bestäms av det. Att detta synsätt inte är självklart ser man av den diskussion som just nu förs om påvens bön om förlåtelse.

HK: I vad mån kan en institution överhuvudtaget ”synda”? Har det inte vid varje tillfälle varit enskilda eller grupper som begått fel som syndiga människor i kyrkan? I uttalandena av påven är det ju framför allt tal om ”kyrkans söner och döttrar”, som gjort sig skyldiga.

W: Den katolska teologiska traditionen har svårt att hantera denna föreställning. I den reformatoriska traditionen har vi ett mycket starkare erkännande av de syndiga sammanhang i vilka det mänskliga livet bestäms. Tonvikten i traditionell katolsk uppfattning om synden är genomgående individualistisk: Synd definieras med den syndiga intentionen hos den som begår den, och utifrån objektet för det syndiga handlandet. Men betoningen ligger mycket starkt på den enskilde som förgår sig. Med skuldbegreppet är det likartat, i varje fall sedan upplysningstiden: endast den enskilda onda viljan kan, enligt Kant, vara ond. Här har något förändrats i och med befrielseteologin, framför allt med begreppet den strukturella synden. De bibliska sammanhangen tydliggör dessa frågor. Synd är gammaltestamentligt, men också paulinskt sett, en makt som hemsöker en gemenskap.

HK: Finns inte med detta synsätt en risk att lättvindigt ursäkta enskildas felsteg?

W: Naturligtvis är människor ansvariga för att de gemenskapsskapande banden förstörs. Det är inte så att enskildas ansvar lämnas åt sidan. Men det avgörande är inte enbart den enskildes onda intention, utan att det sker något som upplöser gemenskapen och leder Guds folk fel när de skall vittna. Synd är en makt, en atmosfär, som griper tag i gemenskaper, som för dem bort från sin sändning – och människor låter sig tas i beslag av den, de är ansvariga för att detta sker. När man beaktar detta är frågan om man kan tala om en synd respektive skuld hos kyrkan inte längre någon principfråga.

HK: Ibland talar man också om ett ”analogt” sätt att förstå synden, när man vill beskriva det kollektiva subjektet bakom kyrkans skuld…

W: Bibliskt sett är den synd som begåtts av en gemenskap mer än ett analogt talesätt, och den strukturella synden får inte heller förstås enbart som analogi till den traditionella förståelsen av synd. Det är inte bara kyrkan som felar genom sina söner och döttrar, kanske genom de ledande osv. Sådant finns också. Men mer problematiskt är att kyrkan därigenom har förrått sitt uppdrag och sin sändning att vara en gemenskap som skall bära vittnesbörd för att förkroppsliga Jesu Kristi Ande och Guds Ande för människorna. Och det har inte skett bara genom enskilda söner och döttrar, utan på det sätt som hon varit och är närvarande i skilda samhälleliga kontexter. Detta sakförhållande kan man bara beskriva med ordet ”syndig kyrka”.

Skuld och ansvar

HK: I jämförelse med andra stora grupper och institutioner har kyrkan en synnerligen lång historia. Därför måste hon bära en motsvarande stor börda från det förgångna. Hur kan man motivera dem som lever idag att ta ansvar för gärningar som begåtts för åtskilliga århundraden sedan?

W: Liksom hos andra samhälleliga institutioner är det nödvändigt för oss att hävda och rakryggat vidmakthålla en identitet med gemenskapen. Den är grundad i ett solidariskt ansvar. Vi ser detta just nu i politiken med påträngande tydlighet. Att solidariskt ta ansvar innebär: det finns i en gemenskap ett villkor att ta över ansvar också i processer som inte faller tillbaka på min moraliska kompetens eller mitt ansvar – och det inte bara verbalt för att, så att säga, klara sig undan offentlighetens kritik. Jag kan inte dispensera mig från det som utgör denna gemenskaps atmosfär, historia, identitet. Det gäller för kyrkan med hennes månghundraåriga historia a fortiori. Det existerar något sådant som ett ofrånkomligt solidariskt ansvar med denna kyrkas historia.

HK: Men riskerar man inte att med påståendet om detta solidariska ansvar lägga en alltför stor börda på de kristna idag på grund av förseelserna och deras följder?

W: Det rör sig här inte så mycket om att känna sig skyldig, t.ex. för conquistan, för det kyrkliga underkastandet och underkuvandet av hela världsdelar. Naturligtvis är vi inte i någon moraliskt kvalificerbar mening skuld till detta idag, och man kan heller inte känna sig ansvarig för allt. Men när vi bekänner oss till denna kyrka, då kräver denna händelse vårt ansvar här och nu gentemot de drabbade och deras efterkommande. Skeendet kan ligga 500 år tillbaka i tiden, konsekvenserna kan vara splittrade – även positiva, men väsentligen ödesdigra. Principiellt måste man likväl vara beredd att möta historien.

HK: På vilka följder, som man idag måste ta ställning till, tänker ni?

W: Det ena är den ödesdigra religiösa imperialismen som så att säga följt den politiska i spåren i Asien och Latinamerika. Det resulterar i tvingande handlingsmönster för enskilda församlingar och enskilda kristna. Men det resulterar också – och det är prekärt – i tvingande handlingsmönster i det världskyrkliga umgänget: man kan inte samtidigt beklaga 1500-talets religiösa imperialism och samtidigt bibehålla en rigorös centralism som tar undertryckandet av lokalkyrkornas behov och röster som något självklart. Om man handlar så, då är en skuldbekännelse av kyrkan, som bekänner de kristnas religiösa imperialism under tidigare århundraden, inte trovärdig. Utifrån detta finns det sammanhang som visar att skuldbekännelser eller bekännelser av ansvar för bestämda utvecklingar inte är enkla att åstadkomma.

HK: Det är en lång lista över förseelser som sammanställts av ”vatikanisten” Luigi Accattoli, och som påven redan bett om förlåtelse för av olika anledningar. Vilken betydelse kan sådana böner om förlåtelse ha med hänsyn till kyrkans skuld?

W: Det kan självfallet inte vara fråga om att utse sig själv till domare över andra. Det skulle vara att tillämpa en segermakts strategi för historieskrivning: vi uppnår en överlägsen moralisk kvalitet när vi fördömer andra. Det finns naturligtvis generella faror vid sådana uttalanden som nu också görs å ämbetets vägnar. Det handlar heller inte bara om, som det så vackert heter, att helt enkelt lära av historien. Även då är, reli-gionshistoriskt sett, ett magiskt missförstånd verksamt, med vilket gemenskaper ofta nog försöker rädda sig: Om vi bara ser tillräckligt väl vad de andra gjort fel, skall det inte hända oss.

HK: Å andra sidan finns ju genomgående också den faran att förlåtelseakten betraktas som ett försök att tillstå skuld ytligt, men i slutänden får det fungera som ett slags ”fribrev”, med vilket man, oberörd av denna skuld, kan möta framtidens utmaningar …

W: Det finns faktiskt försök att högt hållna fanor avlägga skuldbekännelse och identifiera sig med gärningsmannarollen, för att kunna dra sig undan en verklig uppgörelse. Enligt mottot: om vi på förhand medger att vi har syndat blir den andre försvarslös, eftersom han så att säga hämmas i sina möjligheter att slå tillbaka. Det hela vore i så fall en illusion. Inom politiken påtar man sig beredvilligt ansvaret, men knappast någon är verkligen beredd att ta smärtsamma konsekvenser. En gemenskap däremot blir inte trovärdig om den dessutom bekänner att den på 1600- eller 1700-talet inte sensibelt nog beaktat människors religiösa övertygelser, medan den idag ringaktar den inhemska teologin i Asien. Utifrån detta går det inte tala lättvindigt om kyrklig skuld eftersom den får stora konsekvenser. Därför borde man vara försiktig med det och veta vad man gör.

HK: Det har på sistone anförts av några kardinaler att ett sådant medgivande skulle skapa förvirring bland det så kallade enkla folket, just när det gäller kyrkans auktoritet …

W: På den punkten får man inte tänka pragmatiskt. Att folk blir förvirrade går aldrig att undvika. Att många, som vill se kyrkan i synnerhet moraliskt diskrediterad, får sin uppfattning bekräftad, är medaljens baksida. Ju mer oanfäktbar man framställer sig som gemenskap, desto större blir lusten att motbevisa denna självbild.

HK: Man måste alltså ta risken att de som vill reducera kyrkohistorien till en kriminalhistoria kan tycka de har fått rätt?

W: Bekräftade skall de bara kunna känna sig i förstone, eftersom det faktiskt väsentligt kan bidra till den moraliska integriteten hos en gemenskap om man istället för att enkelt säga: du har rätt – ställer sig inför denna skuldhistoria och tar den teologiskt på allvar. Just därför får man inte heller på denna punkt argumentera pragmatiskt. Det som måste göras, skall göras. Om människor blir osäkra eller andra, som vill se sig bekräftade, tycker de fått rätt, är likgiltigt. Att de inte kan instämma i skuldbekännelsen på detta sätt är fullständigt klart.

HK: Men vad är det egentliga målet för en konfrontation med kyrkans his-toriska skuld?

W: Konfrontationen med den egna historiens kluvenhet har till uppgift att göra oss mer lyhörda för vad vittnesbördet idag kräver, så att vi kan övervinna de blinda fläckar som en förträngd svunnen tid alltid skapar. Att man åter och åter skapar nya blinda fläckar är oundvikligt. Ju mer det finns öar av tystnad när en gemenskap skall kommunicera med varandra, sådant som man tiger om och som man därför helst inte vill vidgå, desto mer hindras man att sensibelt anta utmaningar här och nu. Arbetet med dessa ”familjehemligheter” skall inte vara någon pina eller självplågeri – och inte heller någon syndabockstragedi. Det handlar om att bli bättre på att iaktta det som sker idag.

HK: I så måtto kan det av påven ofta använda begreppet ”rening av minnet” rent av missförstås …

W: Det skulle innebära att vilja rentvå det orena minnet. Nej, det handlar inte om att rena minnet, det handlar om att, i den mån det låter sig göras, läka minnet, för att det skall bli i stånd att iaktta. Det är inte enkelt, men det finns inget annat sätt.

HK: Åtminstone semantiskt hör förlåtelsen samman med synda- och skuld-bekännelsen. Vem kan här överhuvudtaget förlåta? Från vem kan man förvänta förlåtelse? Till vem kan en kyrkans syndabekännelse riktas?

W: Det är en knepig fråga. Man kan skilja mellan skuld- och syndabekännelse: Om man gör den skillnaden skall skuldbekännelsen riktas till dem man har kommit i skuld till. Men då kan försoning bara ske om de som drabbats av vår skuld erbjuder en väg till förlåtelse – där detta ännu är möjligt. Syndabekännelsen, däremot, riktas till Gud eftersom synd är en teologisk storhet. Gentemot honom har man att tillstå att man många gånger inte har lyckats att bära vittnesbörd om hans goda vilja. Till sist handlar det om att be att denna brist på vittnesbörd inte skall vara slutpunkten. Adressaten, inför vilken vägran att bära vittnesbörd respektive förvanskning av vittnesbördet måste erkännas, är Gud. Då måste en syndabekännelse alltid inbegripa även kyrkans aktuella situation.

HK: Övertygelsen om att kyrkan skulle vara säte för Guds handlande blir genom konstaterandet av skuld i hög grad påverkad. Vad betyder medgivandet om en ”syndig kyrka” för den teologiska utvecklingen inom profan-, kyrko- och frälsningshistorien?

W: Den traditionella föreställningen lyder ungefär så: i sin kärna är kyrkan en gemenskap som är ämnad att bära vittnesbörd och som sådan är hon det säkra och tillförlitliga instrumentet för Guds handlande i världen. I så måtto är hon helig. Ecklesiologiskt har det alltid förbundits med attributet ”den heliga kyrkan”. Sedan finns det, tyvärr, på grund av kyrkans inordnande i politiska sammanhang, naturligtvis i det kyrkliga agerandets periferi även sammanblandningen med politiskt kalkylerande, med makt och maktkamp, till och med involverande i krig. Det måste givetvis beklagas, även om man i enstaka fall kan förstå det. Då gör man det visserligen avgjort för enkelt för sig.

HK: Vilken utveckling av attributen ”helig” och ”syndig” för kyrkan föreslår ni?

W: Kyrka är inte rätt och slätt en exterritoriell terräng i världshistorien. Gud håller den inte fri från världens onda inflytande. Naturligtvis finns den goda katolska grundläggande tillförsikten att Gud genom sin goda Ande i slutänden skall bevara kyrkan från att förlora sin identitet som en gemenskap som bär vittnesbörd. Denna institutionella tillförsikt hör till trons Credo: jag tror på den heliga katolska kyrkan. Men denna grundläggande tillförsikt är anfäktbar, annars skulle man inte behöva skriva den i trosbekännelsen. Att tro, betyder ofta nog att tro tvärs emot den synliga verkligheten. Om iakttagelsen att kyrkan t.o.m. i sin kärnverksamhet är intrasslad i syndigt maktspel, att hon samtidigt är synderska och helig, kommer det att leda till att hon stavas på ett nytt sätt

även i samtalen med de reformatoriska kyrkorna. Det kommer framtiden att utvisa. Att den lutherska sidan vid diskussionen om rättfärdiggörelseläran hade förbehåll, huruvida den katolska kyrkan också drar konsekvenser för ecklesiologin utifrån rättfärdiggörelseläran, håller jag avgjort för genomförbart. Då kommer något att avgöras.

Ekumeniska konsekvenser

HK: Till de enskilda punkter som påven redan tidigare har bett om förlåtelse för hör skulden för de kristnas brustna enhet. Kan man här vänta sig impulser för det ekumeniska samtalet?

W: Det är en av de verkligt hoppfulla aspekterna. Om bönerna om förlåtelse på denna punkt verkligen skall betyda något, så erkänner den katolska kyrkan därmed att skulden för kyrkosplittringen inte bara låg på de andras sida. Det betyder att hon själv på ett avgörande sätt bidragit till att det gått så långt. Då kan hon inte heller hänföra skulden till bara taktisk oskicklighet, utan faktiskt centralt, till felaktiga former i vilka kyrkan förnekat sin identitet. Att sökandet efter identitet tar sig nödvändigt uttryck i läroformuleringar för att avgränsa sig mot så kallade irrläror, allt detta hör till temat. Där kyrkan vill säkra sin identitet, sitt vittnesbörd, där har hon alltid också präglats av en aggressivitet, av att missförstå eller t.o.m. en vilja att missförstå, något som idag är mycket svårt att uthärda.

HK: Det betyder att erkännandet av en historisk skuld hos kyrkan inte får göra halt inför läroutvecklingens historia …

W: Det ligger en inre utmaning i talet om kyrkans synd. Man måste göra klart för sig att i bannbullan mot Martin Luther fördömer kyrkan med högsta läroauktoritet hans tes: det är emot Guds Ande att bränna kättare. Idag kan man säga att brotten mot kättare på visst sätt var förståeliga vid den tiden. Men Martin Luther har sett det annorlunda. Han har avlagt vittnesbörd och den romerska kyrkan har gett ett mot-vittnesbörd. På denna punkt blir talet om kyrkan som synderska smärtsamt och det ställer frågan hur detta skall tolkas teologihistoriskt på ett fullständigt nytt sätt. Om kyrkan är instrument för Guds handlande i världen måste man på allvar räkna med detta. Hon är detta, inte på grund av egna möjligheter och färdigheter, utan ofta – ibland endast – på grund av totalt förräderi, därför att Gud, trots hennes förtjänst och syndfullhet, ständigt på nytt låter henne vara detta instrument. Det är den reformatoriska läran om kyrkan, som vi måste lära på nytt på ett katolskt sätt.

HK: Medgivandet av en synd i historien är i enlighet med detta inte oavhängigt av dagens och morgondagens läroutveckling?

W: För fundamentalteologen uppstår just med tanke på det nuvarande pontifikatet en synnerligen vansklig situation. Det är påfallande att denne påve på ett rörande sätt blir aktiv i fråga om att bekänna skuld gent-emot det ödesdigra kyrkliga förflutna, men ändå månar om att säkra identiteten i samtiden och visar föga sensibilitet för att det skulle kunna finnas något sådant som oförstående avgränsning och strukturell synd inom området kyrklig lära eller jurisdiktion. Denna kluvenhet hos det nuvarande pontifikatet synes mig utelämna ecklesiologiska frågor. Om det stämmer att synd är något som påträffas så att säga inte bara i kyrkans periferi och att det finns något sådant som syndig självhävdelse och, för att tala med Karl Rahner, ”syndigt dogmatiserande”, då måste man ecklesiologiskt förtydliga: strukturell synd är också en fråga om kommunikation och beredskap till kommunikation i kyrkan.

HK: Vad kan man i detta sammanhang hoppas av kyrkan och hennes ansvariga i det nya århundradet?

W: Det gäller frågan hur enigheten och enheten i kyrkan kan främjas – och vad som motverkar den. Är man beredd att inlåta sig på läroprocesser, att fråga sig var avgränsningar företogs för snabbt och läroprocesser förvägras? Eller försöker man att ensidigt profilera kyrkan som den eviga ”rätthavarinnan”, som tyvärr alltmer sällan får rätt? Låter man sig påverkas av frågor som är större än svaren, som man alltid snabbt har till reds, och som ändå så ofta och ofta så plågsamt blir svaren skyldiga i det som är utslagsgivande? Kommer man att göra klart för sig hur farligt och lätt det kan vara att missförstå kyrkans vittnesbörd i världen av idag och att detta risktagande snarare skärps än avlägsnas genom centralistisk koncession? Eller inskränker man botberedskapen till utvecklingar som visserligen fortfarande smärtar, men ligger tillräckligt långt tillbaka, för att ingen skall komma på tanken att det här och nu finns smärtsamma konsekvenser?

HK: Att medge rädslan, felen och skuggsidorna synes sammanhänga med att man oroas för att detta kunde tolkas som en bekännelse att den Helige Ande skulle nekat sitt bistånd …

W: Den helige Ande har uppenbarligen jämt och ständigt svårt med människorna och sin kyrka och misslyckas också ständigt med dem. Men vår tillförsikt om Anden kan ju inte inriktas på att den helige Ande alltid gör sig gällande i kyrkan. Det är inte vår förhoppning. Vår förhoppning är att han avhåller kyrkan från att avfalla från vittnesbördet om sin sanna identitet i det som är avgörande. Den helige Andes bistånd ger inte kyrkan säkerheten att bli bevarad från alla stora fel. Gud kommer förvisso genom den gode Anden att bevara henne från att inte längre vara kyrka.

Översättning: Kjell Sundberg