Från församlingsbo till religiös vagabond

I alla religionssociologiska studier som gjorts om Västeuropa och USA under de senaste tjugo åren har man framhållit att det finns starka tendenser till att tron blir alltmer subjektiv och att männi-skor utövar sin religion på sitt eget sätt. Dagens troende människor underkastar sig i allt mindre grad de normer som institutionen fastställt. De syr ihop sina egna värderingssystem för att ge mening åt sina erfarenheter. En sådan beskrivning av nutidens religiösa verklighet är numera väl etablerad. Den är tillämpbar kyrkligt, religiöst, politiskt och kulturellt. Beskrivningen sammanfattar det karakteristiska i en modern religiositet och bekräftar här som i många andra sammanhang individens definitiva genombrott.

Man måste ifrågasätta den klassiska förståelsen av sekulariseringen som sätter likhetstecken mellan nutiden och en vikande religiositet. Dessutom måste man se över de sociologiska instrument man använt för att uppskatta intensiteten i det religiösa livet. Hittills har församlingsmönstret varit måttstocken på hur mycket religiositet som gått förlorad. I församlingsmodellen möts allmän religiös administration, kontroll över tiden (genom de liturgiska cyklerna), en klerikal auktoritet (i form av prästen) och ett överförande av religiös identitet från generation till generation. Den traditionellt praktiserande katoliken har blivit utgångspunkten för all beskrivning av den religiösa situationen.

Ett annat sätt att beskriva den nya situationen är att använda pilgrimen, vagabonden som idealtyp. Pilgrimsreligiositeten betecknar då en människas försök att tolka olika erfarenheter som ett meningsfullt händelseförlopp, i medvetande om att andra möten och andra erfarenheter alltid kan ändra händelseförloppet i annan riktning. Den sortens religio-sitet karakteriseras framför allt av rörligheten i det utarbetade trosinnehållet och av osäkerheten i de yttre uttrycken för detta. Men att tala om pilgrimsmentalitet är inte bara ett bildligt sätt att tala om vår tids rörliga tro. Samtidigt tillåter begreppet pilgrimsreligiositet oss att följa den konkreta uppkomsten av pilgrimsbruk. Dessa pilgrimsbruk är frivilliga, individuella (till och med när de tillämpas i grupp), rörliga, valfria, föränderliga och något utöver det vanliga. De etableras på avstånd från den institutionella religionens fromhetsövningar, som är kollektiva, obligatoriska och praktiseras enligt vissa normer. Dessa bruk tillhör vardagen och äger rum i stabila lokala församlingar. I pilgrimsreligiositeten ingår möten i form av stora samlingar, något som växer i popularitet (speciellt hos de unga). Man utvecklar ett socialt liv på kända platser och under speciellt koncentrerade perioder. På så sätt förnyar man och återuppväcker gamla pilgrimsseder. Man kan här se dragen i ett pilgrimssamhälle där pilgrimssederna effektivt har genomförts. På samma sätt måste vi se på de nätverk av människor med gemensamma ideal som utvecklas mer och mer, nätverk som ständigt ändrar sig genom att människor kommer och går. Vid en viss fas i livet finner de där gynnsamma betingelser för att kunna uttrycka sina erfarenheter och föra en dialog med andra om dem.

Den moderna religionssociologin fäster stor uppmärksamhet vid denna pilgrimsreligiositet som är under full expansion. Men religionssociologin skulle missa en del av sina mål om den inte samtidigt uppmärksammade vad detta fenomen innebär för de institutioner som har uppdraget att på det vanliga sättet föra vidare den religiösa traditionen. Det man allmänt konstaterar är att individerna mer och mer lämnar institutionens normgivande förmyndarskap. De är inte intresserade av hur institutionerna drabbas av inre erosion, en erosion som är lika nedbrytande som de yttre attackerna från det sekulariserade samhällets sida, vilka riktar sig mot institutionernas sociala och moraliska auktoritet. Ett sätt att starta en forskning på detta område kan vara att lyfta fram några av de utmaningar som institutionerna står inför i mötet med de typiska drag i pilgrimsreligiositeten som vi just skisserat. Vi tar här upp tre aspekter: förhållandet till tiden, förhållandet till rummet och till trons legitimitet.

Trons sätt att bruka tiden

Den första utmaningen som institutionen står inför är det religiösa bruket av tiden. Institutionen är ju föga van att handskas med rörlighet och instabilitet i tro och trosutövning. Kontrollen över tiden är av tradition ett väsentligt element i det katolska sättet att förvalta den religiösa sfären. När man insisterar på obligatorier i trosutövningen för man in ett moment av synnerligen stark reglering av det religiösa livet i den troendes vardag. På så sätt kan man säga att variationerna i det personliga andliga livet planas ut. Den formella indelningen av den tid som ägnas åt gemensam religiös aktivitet i form av gudstjänster, sker utifrån den överordnade principen att man liturgiskt ordnar de troendes liv i korta cykler (söndagsmässan) och långa cykler under olika högtider. Att man reglerar folks trosutövning i liturgiska tider är en grundläggande del av den institutionella uppbyggnaden av katolsk tillhörighet. Religionen blir norm i de troendes vardagsliv genom de föreskrifter som kyrkan ger om hur tiden ska förvaltas. Men pilgrimsreligiositeten flyr per definition undan sådana ramverk. Här lever andligheten under ovissa och rörliga villkor beroende av individernas känslor och egna erfarenheter. Folk med pilgrimsmentalitet är föga trakterade av att inordna sig i tidsramar som fastställts i förväg. De utövar, eventuellt, sin tro i icke-vardagliga situationer som pilgrimsresor, som är det tydligaste uttrycket för den sortens spiritualitet. Pilgrimsresan är ju alltid unik, även om den upprepas flera gånger. Den är ett ögonblick av religiös intensitet som inte ingår i den vanliga livsrytmen i de troendes observans. Detta brott med regelbundenheten i trosutövningen inträffar även i pilgrimssammanhang där man under historiens lopp utvecklat en form för pilgrimsfärder som ett uttryck för fest och firande, men som ändå är en integrerad del i den allmänna observansen. Den nya pilgrimsreligiositeten däremot undflyr den institutionella indelningen av tiden eftersom den till sitt väsen är oförutsägbar. Det är en religiositet som endast utkristalliseras punktvis i intensiva ögonblick som ger näring åt spontaniteten i den troendes emotionella engagemang. Man väljer tidpunkter för att ”ladda batterierna” i det andliga livet.

Den katolska institutionen konfronteras nu med en våg av denna pilgrimsreligiositet och anstränger sig våldsamt för att anpassa sig. Ungdomsarbetet visar i samtliga stift en mängd exempel på det. Arbetet med ungdomar består alltmer i att man organiserar aktiviteter som ska kunna skapa en viss grad av kollektiv ”koagulering” av de individuella vägar som ungdomarna går. ”Ungdomarna struntar helt i söndagsmässan men uppskattar stora samlingar. Låt oss erbjuda dem det som lockar dem, om det är på den vägen vi kan ge dem en erfarenhet av kyrkan.” På det sättet äger en fundamental tyngdförskjutning rum. Den innebär mer än att man försöker hitta praktiska sätt att nå ungdomarna. Vad det handlar om är att man gradvis inrättar en ny religiös tidsuppfattning. En sådan förändring förskjuter rytmen i det vanliga troslivet. Tron associeras med speciella erfarenheter där avbrottet från vardagen betraktas som ett sätt att nå fram till personlig blomstring bortom de vanliga rutinerna. Liksom när det gäller närliggande aktiviteter som konst, sport och resor tenderar religionen att placeras, eller placera sig själv, under skylten ”erbjudanden”, erbjudanden om aktiviteter som kan leda till att man formar ett ”vi” bortom den splittrade vanliga erfarenheten. Denna övergång från en vardagsreligion till en religion bestående av starka ögonblick innebär inte bara en förändring i den sociala rytmen i den katolska kyrkan. Den medför en fundamental förändring av kyrkans närvaro i världen.

Nya geografiska och rumsliga förutsättningar för trosutövning

Denna religion med intensiva ögonblick är också en religion med utvalda platser. Det visar på vilka förändringar som för närvarande pågår i katolicismens förhållande till platsen. Pilgrimsreligiositeten är som vi sagt rörlig. Den återspeglar den individualiserade rörligheten i trosuppfattningar som pekar vidare mot den moderna människans rotlöshet. Människan av idag är åtminstone formellt befriad från tillhörighet till plats, familj, tro, yrke och nation, tillhörigheter som under tidigare århundraden byggt upp en stabil identitet. Det stora sökandet efter identitet är något som fångar både sociologernas och de ansvariga politikernas uppmärksamhet. Att människor söker sin identitet är den andra sidan av att rötterna i en gemenskap ryckts upp. I gemenskapen överfördes kollektiva koder till den enskilde om meningen med livet och hur det skulle organiseras. Rörligheten är något som på alla områden ger upphov till upplösning. Det är också tydligt i församlingslivet, något som iakttagare av katolicismen snabbt upptäckt. Redan under mellankrigstiden talade en ymnig litteratur om den avkristnande verkan som flykten från landsbygden hade och vilka pastorala konsekvenser rörligheten inom arbetsliv och familjeliv fick. På senare tid har man i detalj klargjort hur rörligheten vänder upp och ned på söndagsgudstjänster-na. Ibland är kyrkorna tomma och vid vissa tillfällen överfulla. Detta påverkar också den uppfattning den enskilde får av religiös integration.

Pilgrimsmentaliteten uppvärderar vissa platser, där de troende kan uppleva en inbillad förankring allt medan de prisar sin möjlighet att komma och gå och välja de platser där de känner sig hemma. Dagens troende människa nöjer sig inte med att hävda den subjektiva autenticiteten i sin andliga väg. Hon kräver dessutom att kunna välja sin gemenskap, i den mån hon känner behov av en. I en passande ram vill hon finna de gynnsammaste förutsättningarna för ett utbyte om sina egna erfarenheter med andra troende. I rättvisans namn måste sägas att detta fenomen inte är något nytt och att det speciellt i storstäderna länge har funnits ”gemenskapsförsamlingar” där speciellt intellektuella väljer att mötas utan att bry sig om hur kyrkan ligger i förhållande till bostaden. Kyrkan själv har, medveten om att strukturen med territorialförsamlingar blivit alltmer inadekvat, ansträngt sig för att genom speciella grupperingar nå människor i deras yrkesmiljö där deras verkliga liv organiseras. På så sätt ifrågasatte man i själva verket den rent lokala organisationen av troslivet, som innebar att man grupperade olika troende enbart utifrån den minimala basen, deras adress. Men man ifrågasatte också själva universaliteten i kyrkan. Man konstaterade att det skett en fundamental förskjutning av tillhörighet, från bygemenskapen och den lokala gemenskapen till arbetsgemenskapen som skapar den starkaste sociala solidariteten.

Men det samtida fenomenet med förskjutning av det sociala religiösa livet är annorlunda, både till sin utsträckning och till sin natur. Rörligheten är inte bara en tvingande praktisk nutida realitet som kyrkan måste kompromissa med. Det är en situation där de troende kräver att fritt kunna välja en gemenskap där de känner sig hemma. Den ökande framväxten av gemenskapsnätverk, av vilka de så kallade nya gemenskaperna är en del, vänder upp och ned på den geografiska tillhörigheten som var en av de viktigaste dimensionerna av katolsk reglering. Man vet vilka svåra kompromisser som krävts för att åstadkomma en viss återintegrering av människor i församlingar och stift. Det är de kyrkliga myndigheternas enda möjlighet att återinföra dessa i stort sett självstyrande grupper inom sin kontroll. Kyrkan har, för att lyckas med detta, åter aktualiserat institutionella och juridiska medel för att inom sina egna ramar lösa det ständigt återkommande problemet med kontrollen av religiösa kongregationer och ordnar som också har brukat utmana den kyrkliga auktoritetens territoriella struktur. Nya kommuniteter har de flesta fall insett att det var klokast att acceptera auktoriteten, både för sin egen stabilitets skull, sin religiösa legitimitet eller åtminstone för att bli accepterade på platsen. Men problemet med hur man ska förena intressegemenskaper byggda på andliga familjer och medlemmarnas fria vilja med territorialtanken som är basen för den kyrkliga kontrollen, är långt ifrån löst.

Problemet är desto mer komplicerat som de lokala församlingarna själva har ett krympande antal trogna och dessutom på grund av prästbrist saknar en klerikal ram. De sugs följaktligen in i ett frivillighetsmönster som gör att social, kulturell eller ideologisk gemenskap betonas, något som i princip borde vara församlingarna främmande. De kyrkliga myndigheterna konfronteras med att denna nätverksgemenskap ökar i omfång och att grupperingar av andliga intressesfärer utkristalliseras och ibland får övernationella dimensioner. I mer än ett sammanhang måste de kyrkliga myndigheterna också bemöta lobbying, något som de är helt oförberedda på. Den rumsliga, geografiska religiö-sa krisen är i detta avseende en av de största orsakerna till att den katols-ka kyrkans maktutövning skakas i sina grundvalar.

Legitimering av tro, konkurrens mellan olika sanningar

Vi måste dock ta ytterligare ett steg och se att denna nedbrytning av den religiösa makten som sker genom att den katolska regleringen av tid och rum förändras, ytterst har sin grund i en förändring i legitimeringen av tron. Denna legitimering är ju omöjlig att skilja från ökningen av pilgrimsreligiositeten. Som vi redan påpekat är denna typ av andlighet starkt förknippad med en religiös individualism, där den troende själv ordnar sin symbolvärld utifrån sina erfarenheter. Institutionen föreskriver i allt mindre grad hur symbolerna ska tolkas. Men att därför inbilla sig att individualiseringen av tron, typisk för det moderna samhället, skulle vara en del i en ren upplösningsprocess som i slutänden skulle utplåna varje form av en gemensam trosreferens, det vore helt fel. I det moderna individualistiska samhället ifrågasätts oundvikligen, i skiftande grad, den religiösa auktoritetens påbud av vissa normer för tro och praxis som gjorde de troende till en mer konform skara. Men den relativa urholkningen av den religiösa auktoritetens möjligheter att påbjuda hur tron ska se ut gör att det lättare uppstår två parter på den religiösa scenen som har olika uppfattning om hur tron ska legitimeras.

I pilrims- och vagbondmentaliteten är rätten till andligt sökande viktigare än en gemensam sanning. Längtan efter att utbyta erfarenheter går definitivt före kraven på konformitet bland de troende. En annan mindre vanlig variant är små elitgrupper där man gemensamt bestämmer normerna för tron. Förutsättningen för gemenskapen är att man ansluter sig till gruppens beteendemönster och sanningar. Å ena sidan har man alltså en mjuk och kravlös gemenskap som grundar sig på att man ömsesidigt erkänner individens väg. Å andra sidan har man en intensiv social gemenskap reserverad för kvalificerade virtuoser som väljer värderingar och livsnormer som är exakt definierade. Å ena sidan en mjuk variant där man fritt talar om sanningen, å andra sidan en hård variant där sanningen delas av några utvalda. Uppkomsten av den förs-ta varianten provocerar fram den andra.

Kyrkan står mitt emellan dessa olika sätt att legitimera tron. Den försöker så gott det går att förena två motsatser. Man måste ge näring åt en minimal teologisk och etisk konsensus som kan absorbera utan att bryta sönder de alltmer individuella sätt som de troende identifierar sig med. Kyrkan måste acceptera det faktum att hennes förmåga att pålägga normer har minskat betydligt, även i förhållande till de troende som är djupt rotade i kyrkan. Sedan en tid kan inte politikerna påtvinga sina normer. Nu har turen kommit till moraliska föreskrifter och till och med religiösa sanningar. Institutionen försöker anpassa sig till den situa-tionen genom att ge bilden av sig själv som en kyrka som föreslår snarare än föreskriver. Samtidigt måste den vara tillräckligt stark i sina utsagor för att inte bli översköljd av trycket från små grupperingar inom kyrkan som är redo att erbjuda troende som är förvirrade av frånvaron eller förlusten av gemensamma normer en trygg sanningsbas som ger nyckeln till allt. Sedan länge pågår komplicerade förhandlingar mellan institutionen och nytraditionella grupper som kräver monopol på sin definition av vad som är katolsk identitet, utifrån en tradition som de själva definierar. Detta är en god illustration av den här sortens problem. I båda fallen är det svårt för den kyrkliga auktoriteten att genomföra regleringar. Detta beror inte bara på att den minskande skaran präster gör att arbetsfördelningen präst-lekman blir grundligt ifrågasatt. Det var ju utifrån en sådan indelningen som auktoriteten utfärdade sina bestämmelser. Det beror också på att man ifrågasätter kyrkliga bestämmelser antingen för att de reglerar individens väg för mycket eller för att de inte klarar av att i dagens läge pålägga ett enda sätt att se på sanningen.

Även om kyrkan inte kan avstå från sitt uppdrag att legitimera tron så vet hon också att hon inte kan trycka på den uppifrån och genast. Kyrkan trevar sig följaktligen fram på en medelväg mellan att å ena sidan bryskt hävda läroämbetets yttersta auktoritet och å andra sidan tillåta att de individuella vittnesbörden smular sönder sanningen, i somliga fall med karismatiska förtecken. Om det går att komma fram till en lösning på dessa motsägelser sker det troligen genom att man utvecklar en teologi om den troendes autonomi, vilket en del arbetar på. Det måste vara en teologi som innesluter den oundvikliga subjektiviseringen av tron utan att för den skull assimilera den med ett helt och hållet liberalt erkännande av individens oberoende i sitt privat andliga liv.