Förintelsen som politisk drivkraft

Under rubriken ”The Uses of Hell” i The New York Review of Books (9 mars) anmäler Eva Hoffman, gästprofessor vid MIT, Peter Novicks bok The Holocaust in American Life. Novick försöker beskriva hur Förintelsen använts inom amerikansk politik och samhälle. Hoffman pekar på att Novick inte är den förste som känt obehag inför flera aspekter av försöken att minnas Förintelsen och ifrågasatt det befogade i att ritualisera ihågkomsten, äktheten i identifikationen med offren och den amerikaniserade och kommersialiserade industrin kring Förintelsen med dess förenklade beskrivningar i böcker och filmer. Hon nämner flera andra böcker som t.ex. Tim Coles Selling the Holocaust: From Auschwitz to Schindler och The Americanization of the Holocaust, en essäsamling utgiven av Hilene Flanzbaum.

Men Novick har enligt Hoffman uttryckt den mest underbyggda kritiken hittills i denna känsliga fråga. Hans bok handlar inte i första hand om Förintelsen som historisk händelse utan om reaktionerna på denna under efterkrigstiden. Novick hävdar att det omfattande sysslandet med Förintelsen inte i första hand har moraliska orsaker. Det har fyllt sociologiska behov och varit en del i medveten politisk taktik. Novick är professor emeritus i historia vid University of Chicago och en tidigare medlem av dess kommitté för judiska studier. Han hävdar att koncentrationen i USA på Förintelsen är olycklig och anser att de nuvarande formerna och uttrycken för minnet av Förintelsen, med det implicita sakraliserandet av skräcken och hävdande av det unika med Förintelsen ofta är falska, banala och kontraproduktiva.

Novick har samlat ett digert material och följer den franske sociologen Maurice Halbwachs teorier om ”kollektivt minne” som denne tillämpade på gemensamma minnesprocesser hos infödingsstammar under 1920-talet. Stammens eller gruppens historiska minne anpassas enligt Halbwachs undersökningar till de nutida förhållandena. I stället för äkta historisk förståelse reduceras minnena ofta till mytiska arketyper för att stödja en viss grupps intressen, uttrycka eviga sanningar och grupptillhörighet.

Tyst efter kriget

I kapitlet ”The Postwar Years” försöker Novick analysera orsakerna till varför var det så tyst om Förintelsen åren strax efter krigsslutet. Överlevande som kom till USA har ofta vittnat om att de möttes med tystnad och likgiltighet och därför bestämde sig för att tiga om sina upplevelser. En vanlig förklaring till detta bemötande hos amerikanska judar har varit psykologisk. Man hade helt enkelt dåligt samvete för att man inte gjort mer för att rädda europeiska judar. Man förträngde helt enkelt kunskapen om förintelselägren därför att den var outhärdlig.

Novick avvisar denna förklaring som psykologiskt munväder och ren anakronism. Han påpekar att Förintelsen från början inte sågs som en unik händelse som skilde sig från andra krigsförbrytelser. Det tog lång tid innan man kunde samla alla disparata fakta om förintelsen till en sammanhängande bild. Ordet förintelse (holocaust) myntades inte förrän i slutet av 50-talet. De chockerande bilderna från koncentrationslägren tolkades inte i första hand som bilder på judiska offer utan som bilder på politiska fångar. Faktum är att de flesta av överlevande som befriades av amerikanska trupper i Tyskland inte var judar. Även när mer information om Förintelsen blev känd ansågs den omfatta även icke-judar. Raphael Lemkin, den polske jude som myntade ordet genocide (folkmord) och som var en av de drivande bakom FN:s konvention mot folkmord talade om nazisternas utrotningsprogam som ”en vilja att utplåna polacker, ryssar, att demografiskt och kulturellt bryta ner franska inslag i Alsace-Lorraine, Slavonier i Carniola och Carinthia. De nådde nästan sitt mål i utrotandet av judar och zigenare i Europa.”

Enligt Novick hade tystnaden hos amerikanska judar också politiska orsaker. Sovjetunionen hade efter kriget förvandlats från allierad till fiende, Tyskland från hatad fiende till trogen allierad. Judiska grupper kände att de var tvungna att anpassa sig efter de nya förhållandena. I PM och kommunikéer instruerade de sina medlemmar att sluta säga irrationella och fientliga saker om Tyskland.

Försiktigheten inom huvudfåran inom amerikansk judenhet stärktes av en välgrundad rädsla för en återupplivad antisemitism i USA. De var särskilt angelägna om att bemöta uppfattningen om judar som eviga offer och anklagelsen om att ”judar är kommunister”. Att många anklagade under McCarthy-förhören var judar gjorde inte saken bättre, inte heller olika spionaffärer. Tidskrifter på vänsterkanten använde också förintelsen för att bevisa ondskan hos regimer som dominerades av högerkrafter.

I denna atmosfär blev Förintelsen svårhanterlig. Judiska organisationer var medvetet försiktiga och tonade ner sina ansträngningar att hjälpa judiska flyktingar till USA, ibland med det bisarra resultatet att man i efterhand upptäckte att man hjälpt tyska krigsveteraner och medlemmar i nazistpartiet.

En annan orsak till tystnaden om Förintelsen under slutet av 50-talet var enligt Novick att folk inte längre tänkte på den. Den ekonomiska tillväxten och allmänna optimismen bidrog till att amerikanska judar nu ville lämna krigets fasor bakom sig och koncentrera sig på att bli helt och hållet amerikaner.

Först på 1960-talet blir förintelsen aktivt närvarande och en symbol. Novick kallar det för ”the years of transition”. En viktig händelse var rättegången mot Eichmann i Jerusalem och reaktionerna på denna. Gammal surdeg kom i dagen. Hoffman citerar bl.a. The Tablet som hävdade att ”en inflytelserik grupp” låg bakom kraven på ovillkorlig kapitulation, vilket förlängde andra världskriget. Att sådana tankar smög sig in i respekterade tidningar gör att man förstår den tidigare oron hos amerikanska judar att tala om förintelsen.

Eichmannrättegången visade världen att judarna var den främsta måltavlan för den ”slutgiltiga lösningen”. Detta markerade enligt Novick en ny fas inte bara i de amerikanska judarnas förståelse av förintelsen utan också i det strategiska användandet av denna symbol.

Under Eichmannrättegången lanserade israeliska politiker medvetet tanken på Israel som den försonande arvtagaren till Förintelsen. Sexdagarskriget 1967 och Yom Kippurkriget 1973 utlöste en våldsam retorik från de arabiska fienderna och rädslan för en ny förintelse användes effektivt för att visa Israels sårbarhet i en fientlig omvärld. Uttrycket ”aldrig mer” blev efter 1967 allt vanligare bland judiska lobbyister. Men när babyboomgenerationen blev vuxna i början av 70-talet, menar Novick, var det inte Staten Israel som var hotad utan den amerikanska judiska identiteten. I slutet av 70-talet var den judiska minoriteten den mest framgångsrika minoriteten i landet: välutbildad, ekonomiskt framgångsrik och accepterad. Blandäktenskapen ökade och den religiösa praxisen avtog. Bertram Gold, ordföranden The American Jewish Committee återgav en vanlig uppfattning när han hävdade att om judiska ungdomar inte känner sig tillräckligt judiska beror detta på att Förintelsen inte blivit inpräntad i minnet” hos den generation som fötts efter kriget. Donatorn till Simon Wiesenthalcentret i Los Angeles sade att det var ”ett sorgligt faktum att Israel och judisk uppfostran och andra slagord inte längre tycks få judar att sluta upp bakom det gemensamma, men Förintelsen fungerar jämt”.

Förintelsen hade blivit ett ”användbart förflutet”, men det krävdes mer för att få det att bli en svartsjukt bevakad tillgång. För att kunna följa denna förändring analyserar Novick den senaste fasen i amerikansk minoritetspolitik, i vilken etnicitet ses som den huvudsakliga beståndsdelen i social identitet. Historiska katastrofer med påföljande offerstatus fungerar som garant för gruppens legitimitet. Offerstämpeln blir beviset på moralisk oskuld och rättskaffenhet. Novick anser att denna förändring orsakades av reaktioner på Vietnamkriget och den allmänna upplösningen av samhället som följde på detta.

Vem äger Förintelsen?

Hur man än tolkar orsakerna till det förändrade klimatet så blev Förintelsen inte endast den centrala händelsen i modern judisk historia, utan även till ett fruktansvärt illdåd som transcenderar historien, till den måttstock med vilken all ondska måste mätas. I det amerikanska sammanhanget började man alltmer tala om Förintelsen som något eget, något som andra minoritetsgrupper saknade och delvis avundades. Sättet att tala om ”folkmord” som något unikt för judar och inte kunde tillämpas på den amerikans-ka ursprungsbefolkningen eftersom flera av dem överlevde. En del minoritetsgrupper försökte använda förintelsens symboliska kraft genom att tala om ”the black holocaust”. Detta bråk om vem som blivit mest förintad skulle kunna te sig komiskt om det inte vore för det fruktansvärda lidande Förintelsen rymmer. Konflikten blev tydlig vid skapandet av Förintelsemuseet i Washington, vilket T Linenthal skildrat i Preserving Memory.

Novick menar att president Carter startade projektet för att återvinna förtroende hos judiska väljare som blivit besvikna på hans Mellanösternpolitik. Fixering vid Förintelsen är enligt Novick olycklig eftersom den lett till större slutenhet och högervridning inom amerikansk judenhet och motverkat ett positivt engagemang för andra svaga grupper i det amerikanska samhället. Han hävdar även att betonandet av Förintelsen avleder uppmärksamheten från amerikanska övergrepp i historien som slavsystemet och massakrer på indianer.

För mycket politik och för lite fakta

Hoffman anser att Novick argumenterar övertygande för sin sak genom att utförligt citera judiska tryckta källor och visa hur opportunism och politisk korrekthet präglat just de ledare som mest borde ha uppmanat oss att respektera betydelsen av Förintelsen. Men hon noterar att Novick själv inte ger någon tolkning av Förintelsen. Förintelsens omfattning har framtvingat en omprövning av begrepp som kollektiv sadism, byråkratins mekanismer och hur fördomar verkar. Trots Novics misstänksamhet mot populärpsykologiska förklaring har ändå psykoanalytiska studier givit inträngande insikter i lidandets natur och hur det kan överföras. Hoffman nämner Primo Levis författarskap om hur Förintelsens världsbild har förändrat vår världsuppfattning. Enligt Hoffman underskattar Novick resultaten av seriös efterkrigsforskning och tolkning av den allmänna uppfattningen av Förintelsen. Hoffman framhåller Zygmunt Baumans Modernity and the Holocaust (Cornell University Press 1989) och Reading the Holocaust av Inga Clendinnen (Cambridge University Press 1999).

Möjligen är Novicks perspektiv lite för snävt inriktat på Amerika, enligt Hoffman och hon vänder sig starkt emot Novicks uppfattning att USA gjorde vad man kunde för att rädda Europas judar med tanke på den historiska situationen. Man kan inte veta vad som hänt om det funnits några amerikanska motsvarigheter till Raul Wallenberg. Underjordiska judiska organisationer skickade ut desperata vädjanden som fördömde judiska ledares brist på handling i den fria världen och det är, enligt Hoffman visst möjligt att fördöma deras passivitet som brist på föreställningsförmåga och mod.

Det förtvivlade förflutna

Att ha berörts av Förintelsen och att studera den, att gå in i dess värld är att hamna i en oroande och moraliskt deprimerande omgivning. Det fanns ingen tillfredsställande etisk kamp i Förintelsen. Hur mycket man än lär sig förstå nazisternas ideologiska skäl för att genomföra Förintelsen, med sin tekniska skicklighet och rena sadism, så fick offren aldrig chansen att dö för en god sak, eller en tro. De dog i oskuld och det finns ingen moralisk vinst att hämta i deras utplåning endast oändlig sorg. Att göra en katastrof till ”vår” innebär ett moraliserande av minnet, hävdar Hoffman och påstår insiktsfullt att ”ett minne som inte åtföljs av kunskap och eftertanke alldeles för lätt blir ett redskap för känslosam subjektivism eller kollektiv narcissism”.

Att judiska ledare och organisationer skulle ha missbrukat denna fasansfulla händelse, och plågsamma minne till att skapa en gemensam judisk identitet i Amerika framstår som en total självmotsägelse. Novick är, enligt Hoffman för angelägen att från sitt egna politiska perspektiv försöka belägga vad han uppfattar som ideologiskt missbruk i amerikansk politik. Men hon anser ändå att Novick genom att ställa viktiga och sedan länge överspelade frågor har återfört debatten om Förintelsen till fastare mark och lämnat ett bidrag till att lösgöra minnets fromma hänsynstagande från historiens svåra och komplexa sanningar.